Jag ville absolut se vad Pawel Pawlikowski, den polske regissören som gjorde "Ida", åstadkommit med sin nya, än en gång unisont prisade film "Cold War". Begav mig därför till Fyrisbiografens varma biomörker och betalade för en dryg timmes flykt in i en mycket musikalisk passionshistoria från efterkrigstidens Polen. Ännu ett filmatiserat femtiotal alltså, men denna gång inte i optimistisk vår-tid-är-nu-anda utan i dämpad håglöshet inför det kalla krigets villkor bakom järnridån.
Det börjar med folkligt musikliv med säckpipa och sång ur sträva strupar. Och med statliga tjänstemän på jakt efter talanger i folkdjupet som kan rekryteras och drillas till en sång- och dansensemble i partiets, nationens, jordbruksreformernas, kamrat Stalins och det internationella proletariatets tjänst.
En av dessa talangscouter är Wiktor, pianist, arrangör och dirigent, som inte bara hittar en exceptionell talang utan också en älskarinna i den förtjusande Zula. Hon sjunger en gripande folksång om kärlek som sedan i olika former återkommer som ett ledmotiv i berättelsen.
Ensemblen får åka till Berlin för ett uppträdande som samtidigt öppnar möjligheten att hoppa av till väst. Wiktor vill att de tillsammans men var för sig ska ta chansen och skapa sig ett annat liv. Även om båda hamnar i väst går det inte som planerat. De kommer ifrån varandra och möts sedan bara med års mellanrum i olika delar av västeuropa. Zula gifter sig med en italienare och Wiktor försörjer sig som jazzpianist och lever med en annan kvinna i Paris.
Varje gång deras vägar korsas väcks passionen på nytt till liv; under allt som händer är de varandras enda stora kärlek. Under en gemensam period i Paris lanseras Zula som jazzsångerska, och den vackra kärleksvisan från Polen blir nu en stillsam jazzballad som sjungs dröjande och vemodigt, rösten inte olik den hos Monica Zetterlund. Hon som gör rollen som Zula - Joanna Kulig - gör den mycket bra och sjunger dessutom så fint att jag inte kan annat än associera så som jag gör.
Hemlängtan driver Wiktor att söka sig tillbaka till Warzawa, men väl där bestraffas han med fängelse för sitt avhopp. Zula, som också återvänt, lovar att hon ska vänta på honom, och historien slutar på ett tragiskt romantiskt sätt som jag naturligtvis inte bör avslöja.
Det är en traditionell och på så sätt banal passionshistoria, men vad gör väl det när den görs trovärdigt, i utsökt svartvitt foto, med god musik, bra skådespeleri, känsla för både tystnader, tidsanda och osläckligt begär. Det man möjligen kan invända är att berättelsen som helhet är lite knapphändig och endast redovisar brottstycken av ett oförlöst kärleksliv, vars hinder för förverkligande aldrig vidrörs. Men det är nog så här vi vill se det - den stora, allt uppslukande passionen bevarar sin hemlighet och ställer allt annat i skuggan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar