Det där med bästalistor attraherar många, vilket ni som läst mig tidigare vet gäller även mig. Nu har New York Times musikkritiker Anthony Tommasini kommit med en bok - "The Indispensable Composers" - där han närmare motiverar sitt val av musikhistoriens största kompositörer av det vi kallar klassisk musik.
Jag har inte läst boken, men de utkorade finns angivna i reklamen och recensionerna av boken. Listan bjuder inte på några överraskningar eller kontroversiella utelämnanden, med undantag av ett eller annat 1900-talsnamn. Så här ser den ut:
Monteverdi, Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Schumann, Verdi, Wagner, Brahms, Puccini, Debussy, Stravinskij, Schönberg och Bartók.
De flesta torde vara rörande överens med Tommasini fram till och med Brahms, och även beträffande Stravinskij och Bartók. Den starkaste invändningen har kommit från dem som (i likhet med mig) saknar Mahlers namn.
Men frågan är varför Tommasini stannade just vid 17 namn och inte utökade listan till jämna 20. Då hade jag kunnat köpa den rakt av och bara lagt till Bruckner, Mahler och en till.
En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid.
Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.
Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.
Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?
Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.
Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.
Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.
En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid.
Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.
Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.
Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?
Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.
Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.
Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar