Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 30 juni 2012

Sommar, sommar, sommar...

Jag stryker skjortor och lyssnar samtidigt på radion. Kombinationen är utmärkt, i bästa fall något som gör ett enformigt arbete fullt acceptabelt. Råkar hamna mitt i Sommar-programmet för dagen, det program där värdskapet sägs vara ett av de mest prestigefyllda uppdrag man kan erbjudas i Sverige för närvarande. Först när man fått göra "Sommar" i P1 tillhör man den noga utvalda skara av exceptionella personligheter som räknas, låter det som.

Jag tvivlar, och jag har gjort det i flera år nu. Kanske var det så för tio år sedan, men numera har hela programidén stjälpt och därmed också prestigen undergrävts så till den milda grad att det nog inte dröjer förrän än de flesta begåvningar tackar nej till att medverka. Några enstaka personer kan fortfarande locka mig att lyssna, men som helhet väljs numera programvärdar som lämnar mig totalt likgiltig. Jag förväntar mig noll och intet.

Den enda viktiga urvalsprincipen för värdskapet i programmet tycks vara att man gjort sig känd och omskriven för något, vadsomhelst, och helst också på så vis blivit världsberömd i hela Sverige. Förr var principen att man skulle vara verbalt begåvad, kunna tala och skriva (och inte bara om sig själv) antingen lättsamt kåserande och roande eller allvarligt och gripande, eller bådadera. Samt också ha en relation till sång och musik som kunde interfoliera talet. Kåsörer växer inte på träd, intressanta livsberättelser inte heller, sedan må personerna vara hur intressanta som helst, åtminstone i egna ögon. Nu gäller bara att få största möjliga blandning av kändisar och halvkändisar från alla åldersgrupper och verksamheter.

Då blir det också som idag personer som sitter och småpratar, garvar och skryter om någon lyckad bedrift i det förgångna, som om de satt på krogen och braverade bland kompisarna. Eller trodde att det var CV:n de skulle läsa upp i programmet. Ibland med något pliktskyldigt avbrott för att man minsann också drabbats av att farsan eller morsan dog.

Dagens värd, en berömd hårdrockare, hade ingenting att förmedla annat än storskryt om sig själv och att han i dagens läge "mådde bra", bättre i alla fall än när han levde rövare och blev legendarisk på Youtube, höhö, även om han ångrar ingenting, liksom, hö hö. Han spelade musik av sig själv, ansåg sig visst vara klassisk kompositör numera och spelade därför också ett stycke av Bach, nämligen "Brandenburgkonserten" (i bestämd form, som om det bara fanns en).

Det är ju populärt att kräva makthavares avgång nu för tiden. Den som har makten över "Sommar" heter Bibi Rödöö. Avgå, Bibi Rödöö!

fredag 29 juni 2012

Ett preludium



Sen ett par dagar är jag inne i en ny Gabriel Fauré-period: pianomusiken och kammarmusiken. Spelar det jag klarar hyfsat (vilket tyvärr inte är så mycket) och lyssnar till det andra med noterna i hand och önskar att jag vore åtminstone skuggan av en virtuos.



Ett av preludierna ur hans op. 103, det tredje i g-moll, är ett av pianolitteraturens vackraste med den beteckningen.

G-moll. Passar det en dag när solen skiner, när det äntligen är riktigt varmt i luften och högsommarn står i farstun? Ja, det gör det.

Syrenklasarna är borta sen länge. Schersminens kronblad faller, den tunga doften hänger ännu kvar i luften. Flädern tar vid.

Fågelsången avtar, preludiet är över.
Svamparna anmäler sig.



Foto: EJ.
Bilden av Fauré, 1898, är gjord av John Singer Sargent.

onsdag 27 juni 2012

Hadrianus tempel



Vid varje besök i Rom vill jag återse Pantheon som jag tycker är mer Rom än vad till och med Sankt Peterskyrkan är och någonsin kan bli. Särskilt om man bor i närheten och kan bese detta gamla tempel (byggt ca 120 e Kr) och dess omgivningar om morgnarna innan turistgrupperna vaknat är det en av Roms allra vackraste platser.

I Margurite Yourcenars underbara bok "Hadrianus minnen" låter författaren kejsaren formulera sig om denna byggnad. Så här var det, om vi får tro hennes förmedling av kejsarens tankar (vilket jag för min del gärna gör):

Jag hade själv rättat arkitekten Apollodoros alltför blygsamma planer. Den grekiska konsten begagnade jag endast till ornament, som en extra lyx; för själva strukturen hade jag gått tillbaka till Roms äldsta, sagoomspunna tid, till Etruriens runda tempel. Jag hade velat att denna Alla Gudars helgedom skulle efterbilda jordklotets och himlasfärens form - jordklotet i vilket ämnet till den eviga elden ligger inneslutet, och den ihåliga sfären som innehåller allt. Det var också den form som förfädernas hyddor hade, där röken från människornas första eldstäder släpptes ut genom en öppning högst upp. Kupolen, byggd av en hård och lätt lava som ännu tycktes ha del av lågornas rörelse uppåt, stod i förbindelse med himlen genom ett stort hål, än svart än blått. Detta öppna och samtidigt hemlighetsfulla tempel var konstruerat som ett solur. Timmarna skulle vandra runt över de av grekiska hantverkare omsorgsfullt polerade kasetterna; solskivan skulle hänga däröver som en gyllene sköld; regnet skulle släppa in sitt rena vatten och bönen stiga upp som en rök mot den tomma rymd där vi anser att gudarna bor.


Ur "Hadrians minnen" av Marguerite Yourcenar. Forumbiblioteket, 1969, sid.141. Översättning av Gunnel Vallquist.

Foto: EJ.

söndag 24 juni 2012

fredag 22 juni 2012

Villa Adriana



Fem kilometer från Tivoli finns Villa Adriana. Kejsar Hadrianus anläggning från 100-talet e. Kr. ligger förstås sedan länge i ruiner, men resterna visar överraskande mycket av vad som måste ha varit en av de mest glansfulla villorna från antiken. Det är som ett Forum Romanum i kubik, ett trettiotal lämningar av byggnader utspridda på ett kvadratkilometer stort område som numera ger intryck av en jättelik parkanläggning med olivlundar, promenadstigar och vattenbassänger. Det här kan nog vara den vackraste antika plats jag någonsin besökt. Den som planerar en tur till Tivoli endast för Villa d´Este bör tänka om.




Som så mycket annat av oförstörbart värde drabbades även Villa Adriana av nedgång och förfall när det övergavs efter Hadrianus död. Efterträdarna vid makten delade inte hans längtan bort från det larmande Rom utan sökte sig tillbaka till centrum. Inte bara tidens tand utan plundring av konstskatterna och återanvändning av byggnadssten bidrog till förstörelsen. Även den kardinal som lät bygga Villa d´Este var här och norpade en del, samtidigt som det arkeologiska intresset för platsen blossade upp.




Palats, tempel, badanläggningar, bibliotek, teatrar, promenadsstråk, tjänstebostäder - det är som ett litet samhälle för sig med plats för mottagningar, överläggningar, skådespel, banketter, rekreation, kapplöpningar, filosofiska samtal och mycket annat.


"Hadrianus minnen", den franska författaren Marguerite Yourcenars (1903-1987) mest berömda verk, är en roman som hört till min måsteläsning i många herrans år. Nu var äntligen ett lägligt tillfälle, och jag påbörjade läsningen i Rom. När vi steg av bussen vid entrén till Villa Adriana möttes vi omedelbart av en hommage till författaren; platsen har döpts till Largo Margurite Yourcenar. Hennes inlevelse i kejsarens liv och tankar bygger på gedigna kunskaper om antikens värld men är givetvis också en produkt av hennes fantasier och föreställningar om en åldrad makthavares själsliv och behov av att i ett långt brev förmedla sina minnen till efterträdaren, adoptivsonen Marcus Aurelius. Han säger sig ha "nått den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag" och det är i den sinnesstämningen han skriver. Han har slutat jaga, men minns med välbehag de lejon han nedlagt. Han rider inte längre, inte heller springer han, och ser det som ett plågsamt offer. Han är finsmakare men förordar måttlighet i stället för frosseri. Och han tillstår att inför kärlekens mysterium "står den mänskliga logiken maktlös".

"Ibland har jag drömt om ett mänskligt kunskapsystem grundat på erotiken, en vidrörandets teori där den andra partens mysterium och värdighet skulle bestå i att erbjuda jaget en fast punkt i en annan värld."


Som ung var Hadrianus en framstående fältherre och guvernör men hans kejsartid var en tid av fred i det väldiga romarriket. Han beskrivs som en mycket bildad man som skapade lugn och stabilitet i stället för att ge sig in i expansionspolitiska äventyrligheter. Det var inte minst i mötet med den undersköne grekiske ynglingen Antonious som mycket förändrades i Hadrianus livsinställning, något han minns som "en gyllene tidsålder" då allt tedde sig enkelt och lätt:

"Arkipelagens horisont, svalkan i de åt nymferna helgade grottor där flyttfåglarna byggde bo, och vaktlarnas tunga flykt i skymningen. Jag läste skalderna på nytt och några föreföll mig bättre än tidigare, men de flesta sämre. Jag skrev verser som tycktes mindre bristfälliga än vanligt."


Marguerite Yourcenars roman är en bättre guidebok än någon tänkbar annan till denna historiska plats. Den ger ingen arkeologisk orientering till Villa Adriana men för en in i den fjärran värld som fysiskt endast existerar som rester, om än sällsynt vackra. Den förstärker intrycket av en vacker plats genom att sätta fantasin i rörelse och teckna bilden inte bara av en avlägsen epok utan av det vi kan kalla för en humanistisk diskussion om det mest grundläggande i människans tillvaro.

En sak vet jag: till Villa Adriana kommer jag att återvända.

Foto: EJ

Citaten är hämtade från "Hadrianus minnen", Forumbiblioteket, 1969, översättning: Gunnel Vallquist.

torsdag 21 juni 2012

Åldriga cypresser



Franz Liszt inspirerades inte bara av fontänerna i Villa d´Este. Även cypresserna, dessa mörka och pelarformade barrträd som runt Medelhavet oftast associeras med andlighet och evigt liv, fick hans pianistiska uppmärksamhet. "Aux cypres de la Villa d´Este" heter två elegiska stycken, och Svjatoslav Richter spelar ett av dem här. Det är i mitt tycke betydligt intressantare musik än den om fontänerna.

Cypresser kan bli mycket gamla, vilket naturligtvis bidrar till deras vördnadsbjudande aura. I Villa d´Este finns både gamla och riktigt gamla exemplar. De senare uppvisar döda grenar som i vissa fall ormat sig utåt och sprängt den sammanhållna formen.


Jag påmindes om den gamla döende svartpoppeln vid mitt tidigare torpställe. Poppeln beter sig också på ett liknande sätt när den åldras, vänder grenarna utåt, vrider dem och exponerar deras döda nakenhet. Också detta äger sin skönhet. På samma sätt som de tunga ackorden i Liszts stycke.

Foto: EJ

onsdag 20 juni 2012

Villa d´Este



En timmes resa med mjölktåg från Rom ligger Tivoli, en liten stad som har mer än en storslagen sevärdhet att erbjuda. Där finns Villa d´Este, ett 1500-talspalats med tillhörande renässansträdgård som i likhet med Villa Borghese i Rom byggdes åt en kardinal för rekreation, studier och exklusivt umgänge. Några kilometer bort och 1400 år längre bakåt i tiden dessutom Villa Adriana, det vill säga de välbevarade resterna av kejsar Hadrianus villa, ett stort ruinområde av sällan skådad skönhet. Jag återkommer till Villa Adriana i ett kommande inlägg.


Villa d´Este är mest berömt för sina spektakulära fontäner i trädgården. Palatset är högt beläget med en förtjusande utsikt över trädgården, delar av staden och de närmaste omgivningarna (se bilden ovan). Jag trodde att här skulle vara trångt av besökare en junidag, men så var ingalunda fallet. Några unga muntra nunnor och ett fåtal andra var de enda som jämte oss rörde sig i anläggningen, slog sig ner en stund för att låta sig förhäxas av det strömmande vattnet eller tog en kaffe på terassen.

Det här stället är sedan 1800-talet också känt genom ett klassiskt musikstycke, eftersom Franz Liszt var en återkommande gäst och även komponerade ett pianostycke - "Jeux d´Eau à la Villa d´Este" - som ingår i hans samlingar "Anneés de Pèlerinage" ("Pilgrimsår"). En plakett som erinrar om detta har satts upp i palatset.


Stycket hör inte till Liszts oumbärligaste, men påminner i alla fall om fontänernas hypnotiska vattenspel liksom om att en av de största fontänerna också ger möjlighet till musik genom en vattenorgel. Den lär dock mera sällan låta sina vattenfyllda pipor höras numera, men finns på Youtube.


På den här bilden syns den pampiga inramningen till vattenorgeln med bland annat statyer av musiker med lyra respektive violin i nischerna. Eftersom trädgården är terasserad bildar detta monument ett krön sett från ett nedre plan av trädgården:


Bland de många fontänerna finns Moder Jord, drakfontänen och många andra med mytologisk anknytning. Cypresserna och övriga träd och planteringar bidrar givetvis till intrycket av högtidlig och strängt tuktad lustgård. Här nedan följer ytterligare några bilder från besöket i denna vattenflödesrika oas, ett utflyktsmål så gott som något när man behöver en dags vila från Roms trafikbuller.









Foto: EJ (klicka på bilderna för större detaljrikedom!)

måndag 18 juni 2012

Det omhuldade klasshatet


Klasshat har ånyo diskuterats på kultursidorna, det enda hat i politiska/kulturella sammanhang som av vissa accepteras som något gott och fullt naturligt. Jag ifrågasatte det för några år sedan i min förra blogg och fick naturligtvis mothugg. Fortfarande förstår jag inte varför hat mot vissa kategorier av människor - exempelvis kulturkonsumenter, politiker, kvinnor, invandrare, skåningar eller zigenare - är förgripligt, medan hat mot människor med en viss klass- eller socialgruppstillhörighet är den enda kategori som det är fritt fram att hata. Jo, jag har givetvis på ett sätt fattat att extremvänstern inte bara förstår det individuella hatet utan betraktar det som en välkommen kollektiv kraft i det revolutionära krossandet av klassamhället, att hatet mobiliserar till nödvändig våldsutövning mot "klassfienden".

En del debattörer har försökt blanda bort korten genom att tala om vrede över sociala orättvisor, vilket inte är detsamma som hat mot människor enkom för att de hör till en viss samhällsklass. Politiskt utnyttjande av hat mot vissa grupper i samhället känner vi till på politikens ytterkanter, både till höger och vänster. Resultaten har alltid varit lika förskräckande.

Jens Liljestrand, som gav upphov till debatten, försöker idag avsluta den med ett inlägg i DN. Där visar han vilken bedrövlig debatt det varit, lika bedrövlig som det "breivikande" som grasserat på sista tiden bland delvis samma skribenter. Liljestrand har givetvis vunnit debatten med ungefär 9-0. Ren utklassning, skulle man kunna säga, om nu inte det ordet missuppfattas i sammanhanget.

Radetzkymarschen



Bland några av de bloggskribenter som jag följer finns sen en tid en faiblesse för den österrikiske författaren Joseph Roth, vilket inte är det minsta förvånande. Senast skrev Lennart Ehrling om hans "Radetzkymarschen" och Karin Stensdotter har också gjort en inträngande presentation av denna hans mest berömda roman. Åsa Nyqvist Brandt skrev för ett antal år sedan en spännande artikel i DN som skildrar Roths sorgliga levnadsöde och återkomst till läsarna. Där kan man bland annat läsa om hans tragikomiska begravning i Paris, där han vistades de sista åren och slutligen söp ihjäl sig vid 45 års ålder efter en framgångsrik karriär som journalist och författare. En historia som kunde ha varit hämtad ur en roman av honom själv.

Själv har jag nu i och med "Radetzkymarschen" läst flertalet av de verk som finns på svenska av denne författare. Jag ska inte recensera den, mest bara konstatera att jag är enig med dem som utpekar denna roman som hans bästa, även om jag en bra bit in i läsningen fortfarande tänkte att "Job - historien om en enkel man" nog ändå är ett strå vassare.

Det är något märkligt med hur denne på det hela taget mycket traditionelle berättare förmår utnyttja sina verktyg på ett sätt som bara ökar läslusten ju längre man kommer in i texten. Det finns ett ord för det - fängslande. Jag känner igen det från det jag tidigare läst, förmågan att från det allvetande perspektivet vackert, humoristiskt och sorgesamt skildra yttre och inre verklighet hos gestalter som delar livets svårigheter och enkla glädjeämnen. Det är sinnligt påtagliga miljöer som återspeglar sinnesstämningar eller tvärtom sinnesstämningar som färgar miljöerna, ofta i melankoliska och nostalgiska valörer, och hela tiden i en rytmiskt säker, mycket musikalisk prosa. Geografin är även den ofta densamma; förr eller senare befinner vi oss i Galizien, i det habsburgska imperiets östligaste gränstrakter. Utkantsperspektivet återkommer i Roths berättelser: antihjältarna ger sig av från periferin men återkommer ofta till dess träskmarker och påvra miljöer, där ett betydande judiskt inslag hör till bilden. I mycket känns detta igen från "Job" ,"Nikolaus Tarabas, en gäst på denna jord" och "Den falska vikten".

Radetzkymarschen handlar om familjen Trotta i tre generationer. I första generationen möter vi helt kort löjtnanten som räddar kejsaren till livet i slaget vid Solferino och adlas för sin insats. Sonen (kretspresidenten) och sonsonen (den tvehågsne löjtnanten) skördar frukterna av klassbytet och får bära det pliktfyllda ansvaret gentemot det kungliga och kejserliga rike som i och med tredje generationen Trotta definitivt är på dekis. Kejsaren själv lever och dör med epoken och porträttet av honom i kontakterna med var och en av de manliga generationsföreträdarna i familjen Trotta är mycket roande läsning. En av höjdpunkterna handlar om hur en jubileumsfestlighet anordnas samtidigt som den gamle kejsaren ligger och dör. Över huvud taget bidrar skildringarna av dem som ligger och dör mycket starkt till den generella känslan av förlust och nedgång. Det gäller inte bara kejsaren utan i lika mån Jacques, den gamle trotjänaren hos kretspresidenten, eller de kvinnor som blir den yngste Trottas båda kärlekar, fru Slama och fru von Taussig.

"Radetzkymarschen" påminde mig något om en annan roman jag läste för länge sedan, nämligen första tredjedelen av "Sömngångarna" ("1888. Pasenow eller romantiken") av Herman Broch, ännu en av alla desssa viktiga österrikiska författare. Även den handlar om en löjtnant som är fången i samma centraleuropeiska miljöer, en värld som undergår förändring och som inger aningar om de gamla värdenas erodering och tidens och imperiets förfall. I löjtnant Trottas fall är det emellertid en förändringsprocess som han själv blir en del av och som gör att han måste brottas med frågan hur steget ut ur det konungsliga och militaristiska sammanhanget ska kunna ske. Roth skildrar med uppenbar förtjusning denna värld vars forna glans alltmer mattas, samtidigt som han inte skyggar för beskrivningen av avigsidorna, både de smått löjliga och de hänsynslöst brutala.

Jag är glad att jag till sist fick tag på denna svåröverkomliga bok. Det är en storartad berättelse som jag vet att jag kommer att återvända till, liksom till Roths författarskap som helhet.

För mina tre tidigare inlägg om Roth hänvisar jag till hans namn i etiketterna i kolumnen här intill.

lördag 16 juni 2012

Den sista måltiden



Några av världens mest kända bilder är gjorda av Leonardo da Vinci. Mona Lisa, förstås, men också hans bild av ultima cena, eller den sista måltiden, som i grunden präglat vår bild av hur denna första nattvard gick till. Det handlar om den och ett antal oljetryck av den frommaste sorten, sinsemellan mycket likartade och ofta modellerade efter Leonardos verk.

Men givetvis fanns det andra än Leonardo som gav sig i kast med motivet. Jacopo Bassano (1510-1592) hette en, och hans nattvardsbild finns att beskåda i Galleria Borghese. Jag har säkert sett verk av hans hand tidigare, tyckte mig känna igen hans namn, men inte mer än så. Nu slogs jag av vilken briljant bild detta är, med en helt annan och möjligen mer realistisk tolkning av vad som försiggick vid detta religionshistoriska tillfälle.

Titta på lärjungarna runt bordet! Inte verkar det helnyktert precis...Vem som är vem har jag ingen aning om, men Jesus i centrum markerar sin närvaro genom att peka på tallrikens slaktade lammhuvud. I övrigt ser vi ett gäng mycket individuellt porträtterade personer på avskedsparty, en del rätt lummiga, flera ivrigt pokulerande. Snart kommer de att vara utan sin Messias och man undrar hur snacket gick.

Jag lägger ännu en italiensk renässansmästare på minnet - Jacopo Bassano.



Foto (underst: Galleria Borghese): EJ.
(Obs! klickbara bilder!)

torsdag 14 juni 2012

Fasader och det därbakom



Spankulerande i Rom kräver av och till en kaffepaus, eller mot kvällen ett glas vin före maten. Det kan gärna intas vid det berömda Campo dei Fiori, som då städats efter dagens handel med blommor, frukt och grönt.


Om man då höjer blicken kan man bli varse, inte bara den kätterske filosofen Giordano Brunos stolta och omutliga gestalt, utan även vad en pampig fasad kan dölja av intressanta huskonstruktioner. Eller vad sägs om bilden överst? Den kant av en sådan fasad som syns till vänster på bilden ter sig i det här perspektivet närmast som en solitär pilaster med tillhörande kapitäl, i lustig kontrast mot det enkla, oregelbundet utformade huskomplex som ansluter till densamma.


Det lustiga och lite egendomliga här är helt enkelt att fasaden vetter mot ingången till en gränd i stället för mot torget. Nu tror jag inte att att så många intressanta huskomplex på samma sätt döljer sig bakom pampiga fasader, men det är ju roligt att kunna konstatera att det ibland är så.

Foto: EJ.

onsdag 13 juni 2012

Till bords i Rom



Det finns åtminstone tre rätter som är starkt förknippade med det romerska köket: saltimbocca alla romana (kalv, skinka och salvia i vitvinsås), baccalà (de torkade och saltade torskfiskar vi kallar kabeljo) och carciofi (kronärtskockor). De senare är som regel av den späda sorten, bara hälften så stora som de vi vanligtvis ser i grönsaksdiskarna här hemma. Det gör att man äter dessa goda tistelblomknoppar som helhet, inte bara nedre delen av bladen och bottnarna. Också de större är ju en delikatess om man gör som jag brukar - efter kokningen plockar bladen ett och ett och rör dem i en klick citronblandat smör. I Rom kokas och friteras de späda skockorna i olja, ibland preparerade med persilja, citron och vitlök, ibland enbart friterade i oljan.

Kabeljon äts främst på fredagar, men finns också i olika sorters tillagning närsomhelst under veckan. Den friterade är vanlig, och den som serveras på den enkla trattorian Filetti di baccalà i hjärtat av Rom (vid det lilla torget Largo dei Librari, strax söder om Campo dei Fiori) är garanterat av högsta kvalitet. Vid vackert väder fylls borden ute på torget rätt snabbt och många köar tålmodigt för plats. Menyn är begränsad och en fredag är det som sagt i första hand baccalà som gäller. Den levereras snabbt och effektivt och äts av många med fingrarna i de pappersservetter som medföljer, en rejäl filé per person. Med husets vin eller en öl till slutar räkningen på en mycket rimlig summa.


Betjäningen är jäktad utan minsta krumbukter. Här gäller bara snabb utspisning, ingenting av krusande eller personlig uppmärksamhet. Servitören i ständig rörelse var knappt möjlig att fånga ens på bild. Det han serverade var dock den bästa friterade mat jag ätit sedan jag vet inte när. Direkt från fritösen kommer paketet - ett tunt krispigt omslag kring en het, mjäll och saftig fiskbit, precis lagom gräddad. Underbart gott!



Foto (överst och i mitten, klickbara): EJ.

måndag 11 juni 2012

En afton på Rom-operan



Rom-operan hör inte till Italiens mest prestigefyllda scener, men varför bry sig om det? Eftersom italiensk opera var den än spelas i Italien som regel är av mycket god klass spelar det där med störst, bäst och vackrast mindre roll. I den övertygelsen tvekade jag inte att skaffa biljetter till Verdis "Attila" förra söndagen, trots att bara dyra logeplatser fanns kvar. Ricardo Muti, numera hedersdirigent på stället, borgade också för att det kunde vara värt pengarna.

Jag hade aldrig hört denna tidiga Verdi-opera förut, varken live eller via inspelningar. Den visade sig vara omisskännlig Verdi med de kännetecken som jag lärt mig uppskatta som essensen av italiensk opera: ett drama där politiska och amorösa komplikationer personifieras och gestaltas i smittande melodier, snabba växlingar i orkestersatsen, glansfulla arior och - inte minst - mäktiga körpartier som kastar en bakåt med ilningar längs ryggraden. Smäktande koloraturer omväxlande med furiösa orkestertirader. Inga döda punkter, mestadels full fart framåt.

Det romerska motståndet mot hunnerkungen Attilas erövring av Italien är ämnet. Ska man köpslå med fienden (som den romerske generalen Ezio) eller försvara sig med våld och argan list (som hämndlystna Odabella)? Vilka allianser är möjliga, och vem kan man lita på om man misstänker svek från sin egen älskade (vilket är den romerske knekten Forestos bekymmer i förhållande till Odabella)? Huruvida titelrollen är huvudrollen i denna opera kan faktiskt diskuteras. Kvinnan som leder en motståndsgrupp av amazoner har en så central roll som hjältinna att operan lika gärna kunnat heta Odabella. Hon utnyttjar sin attraktionskraft på Attila, vilken så till den milda grad imponerats av henne att han föreslår giftermål och ordnar med bröllopsfest. Själv vill hon bara hämnas sin pappa som stupat i kriget, och Foresto är följaktligen svartsjuk i onödan.

Rollen som Odabella sjöngs i denna uppsättning av ryskan Tatiana Serjan, ännu en av alla dessa fantastiska sopraner som det uppenbarligen finns så många av att alla inte kan få den uppmärksamhet de förtjänar. I ett alldeles nyinlagt Youtube-klipp från denna uppsättning kan ni höra henne här, när hon redan i början av första akten mottar det svärd från Attila som sedan kommer att användas mot honom. Attila, en basroll, sjöngs av Ildar Abdrazakov, en ung ryss som redan sjungit på världens mest berömda scener. Även övriga roller var välbesatta av idel bel canto-sångare. Giuseppe Gipali i Forestos roll hade en vacker lyrisk tenor, om än volymmässigt inte alltid i paritet med vissa kraftfulla orkesterpartier. Och maestro Muti eldade på orkestern med den italienska glöd som ska till i sådana här sammanhang. En mycket lyckad afton på Rom-operan, alltså.



PS.
Så vad lyssnar man på efter hemkomsten från Rom om inte opera? Attila finns faktiskt även som helhet på Youtube i en äldre inspelning från La Scala med samme Muti som dirigent, men givetvis med andra medverkande. Hörvärd för den som har hyggliga högtalare kopplade till datorn, även om den bristande synkroniseringen av ljud och bild är litet störande. Finns här. Och även slutet av den aktuella uppsättningen finns märkligt nog som piratupptagning här, visserligen inte med det bästa ljudet, men ändå.

Foto: EJ