Piazza dei Miracoli

Det är mycket som är vackert på den här platsen, av den berömde italienske författaren Gabriele D´Annunzio döpt till Piazza dei Miracoli, mirakeltorget. Det är inte bara tornet, världens mest berömda, som särskilt i aftonljus och särskilt för förstagångsbesökaren ofrånkomligen drar största uppmärksamheten till sig. 

Senast jag var här blev jag helt betagen av Bonannos reliefer från 1100-talet på den av domens portar som vetter mot tornet (se här). Den här gången fastnade jag för en annan del av fältet som jag under tidigare besök ägnat ett alltför flyktigt intresse, nämligen den muromgärdade kyrkogården, Camposanto Monumentale, vars stränga, monotont upprepade blindvalv i det yttre inte frestar med samma arkitektoniska prakt som torgets övriga skapelser. Men väl inne i gården och korsgången ter sig saken annorlunda. Samma evighetens monotoni även här men med den inre väggen genombruten av luftiga spröjsverk i en sirlig gotik som skänker platsen en närmast överjordisk skönhet.

. 

Här går man omkring på gravar och bland romerska sarkofager, och här finns också fortfarande en del fresker till beskådande på ytterväggarnas insidor. Flertalet är dock inte längre bevarade annat än i undantagsfall som sinopier (väggskisser som utförs med rödbrunt färgpigment som underlag till freskmåleri), vilka togs fram i ljuset efter bränderna från bomberna under andra världskriget och nu bärgats till ett museum i närheten. Varje gång jag på det här sättet påminns om hur fresker framställs väcks min beundran för konstnärerna, som med dessa sinopier som underlag utförde, al fresco, på nylagd våt puts, den kalkmålning som måste slutföras innan putsen hunnit torka.

Några få fresker finns fortfarande på plats, bland dem den som kallas "Dödens triumf" - en påfallande realistisk memento mori av Buonamico Buffalmacco från 1300-talet - inför vilken man i första hand stannar upp. Ett förnämt jaktsällskap med entourage håller in sina hästar framför de döda dignitärerna i kistorna framför dem. De reagerar individuellt på situationen; en ses hålla för näsan, andra blickar medlidsamt eller med förfäran framåt och någon tycks helst vilja vända bort ansiktet. Och eremiten som möter dem med bokrullen är där för att förkunna budskapet om livets fåfänglighet och allas dödlighet, oavsett makt, rikedom och samhällsställning. Yttersta domen med dess antitetiska utfall skildras sedan mycket drastiskt med en gigantisk, frånstötande Lucifer i centrum av den helvetiska delen.

I en ställning framför en av bilderna ser jag hur unga skickliga restauratörer är i färd med att så långt möjligt återskapa skadade partier eller det som gnagts av tidens tand, som det ju så vackert brukar heta. 

Foto: EJ (Klicka för förstorad bild!)

Sokolov, årgång 2019

Man kan inte säga annat än att han är trogen sin publik. Kommer tillbaka i slutet av oktober, år efter år. Inte exklusivt trogen Stockholmspubliken, utan lyssnarskarorna i ett rätt stort antal konsertsalar runt om i Europa enligt en fastlagd turnéplan. Same procedure as every year, fast bara vad gäller ramarna, formerna och formaliteterna; programmet givetvis ett annat, vilket som vanligt annonseras "senare" så att man i spänd förväntan får tåla sig tills den nya turnén tagit sin början. 

I söndags spelade han Mozart och Brahms (och givetvis en rad extranummer) inför ett fullsatt konserthus. Och vi som känner honom väl känner omedelbart igen oss: den stora flygeln mitt på den i övrigt tomma scenen, salen i mörker med pianist och instrument dämpat spotbelysta, dörren till höger öppen. In kommer han sedvanligt frackklädd och går med lugna och stadiga steg mot pallen, fäller den vita hårmanen i en bugning mot publiken, flaxar upp skörten där bak, slår sig ned under snabbt döende applådåskor och startar utan vidare åthävor spelet. 

Före paus tre stycken av Mozart utan avbrott för applåder, också det i enlighet med Sokolovs kutym. Preludium och fuga i C-dur, KV 394 är det enda stycket under kvällen som jag inte känner till, och nog inte heller skulle ha gissat var Mozart. En Bach-inspirerad Mozart, virtuos och med en härmed visad kompetens även i klassisk barock. 

Därefter ett av hans mest kända pianoverk, sonaten i A-dur, KV 331, den med marschen alla turca. Ett kliv från barock över till ren rokoko, skulle man kunna säga, med ytterst nyanserat spel i en mestadels dämpad men klar kolorit. Sista satsen dock färgstark, med en accentuerad förslagsfigur i basen som fick musiken att verkligen väcka associationer till en mindre, glatt larmande marschorkester spelande någonting av dåtidens så populära "turkiska" musik. 

Sist så det underbara Rondo i a-moll, KV 511, ett stycke jag själv en gång i världen försökte tillägna mig och därför känner i detalj. Så vackert, så känsligt exekverat, precis som det ska, i en lugn andning, eftersinnande och melankoliskt med plats för sofistikerad kromatik och vissa mindre stegringar. 

Efter paus ett par av Johannes Brahms sista samlingar av pianostycken: Sex stycken, op. 118 och Fyra stycken, op. 119. Här finns både en stormande ballad och en kraftfull rapsodi, men mestadels är styckena inte betecknade med annat än Intermezzo. Även här finns det som hör till min favoritmusik för piano och som jag under många år umgåtts med vid klaviaturen, nr 2 i op. 118 (se även ett tidigare blogginlägg) och nr 1 i op. 119. 

Och slutligen då avdelning tre - extranumren. Sex till antalet, för så generöst brukar det ju vara när Sokolov ger konsert. Samtliga välkända melodier, bland annat några som de flesta pianoelever brottats med (mazurkor av Chopin och Impromptu i Ass-dur av Schubert) men också sådant av en annan svårighetsgrad: ett preludium av Rachmaninov och det kanske ljuvligaste av alla Brahms´ intermezzon, nämligen nr 2 i b-moll i op. 117.

Nej, man kan verkligen inte säga annat än att Grigory Sokolov är trogen sin publik. Det är en ynnest och en stor glädje att kunna räkna med att hans regelbundna liv och verksamhet även i fortsättningen kommer att ta vägen om Stockholm.

Ritorno a Firenze

Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att  möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag. 

Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.

Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.

Här är gott om osterior och antikaffärer, och österut mot San Lorenzo ännu fler av de små barer och butiker där dofterna av kaffe och läder når ända ut på gatan. Väskor, väskor, väskor i tusental i denna stad; de inramar butiksdörrarna och hänger därinne från golv till tak i det grottliknande utrymmet, alltid lika väldoftande av vera pelle.

Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.

Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare. 

Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.

I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.

Foto: EJ (klicka för större bilder!)
  

Tillägg om Handke

Jag borde kanske säga något mer än bara ropa äntligen, när jag på resa i Italien hör att årets Nobelpris i litteratur gått till Peter Handke. Jag började läsa honom på 70-talet och har under årens lopp hunnit samla på mig en försvarlig del av hans rika produktion. Jag har också här på bloggen nämnt honom som en självklar kandidat till priset.

Hans litterära inflytande kan andra vittna om, jag är ingen expert på så vis. Det Akademien i sin motivering kortfattat nämner om konkretion som ett av hans signum, är väl det som jag också allra mest beundrar honom för. För mig framstår han som en av de främsta fenomenologerna inom modern berättarkonst. Hans blick för det som möter i vardagen som något allt annat än banalt, hans förmåga att beskriva levd erfarenhet så att exempelvis tröttheten får ett innehåll, eller så att dimensionerna i förlusten av en mor som begått självmord får sin berättigade plats i livet, är livsförhöjande. Under allt handlar det om att fånga "Den sanna känslans ögonblick", som en av hans romaner heter. Det är förresten frestande att rada upp hans boktitlar, som trots att det är fråga om prosa sammantaget bildar en lång dikt av ovanlig poetisk lyster.

Visst kunde han ha prisats redan för minst ett par decennier sedan, men bättre sent än aldrig. Det talas högt och bryskt om fascism och politisk skandal, (mest anmärkningsvärt av en hutlös dansk författare som vet utan att ens ha läst honom), men saken är nog den att Svenska Akademien med detta val undvikit den skandal som Handkes uteblivande i raden av pristagare verkligen hade varit.

När jag kommer hem ska jag börja med att läsa om "Vägen till Sainte-Victoire".

Foto: EJ

Äntligen!

Höstresan

Efter att just ha lämnat lantlivet och under ett par dagar ägnat mesta tiden åt att planera, boka och packa står nu kabinväskan nedbantad och klar. Tänkte lite ambitiöst ta med mig en väl lämpad men praktiskt taget bortglömd roman av Hjalmar Bergman. Men "Savonarola" i min upplaga är gediget inbunden och alltför tung och får därför vänta, framlagd på en av bokstaplarna.

Bergman blev i likhet med de flesta andra tidigt hänförd och uppfylld av Florens, av stadens skönhet och dess omätliga historiska betydelse för konsten, litteraturen, vetenskapen, arkitekturen, tekniken, den politiska filosofin, ja vad allt har inte spår till florentinsk medeltid och renässans?

Och där finns också en kort men mycket fascinerande tid i slutet av 1400-talet då den fanatiske munken Savonarola lyckades åstadkomma en politisk-religiös väckelse som drog med sig både hög och låg, kända och okända. Det ska bli intressant att se vad Bergman gjorde av detta i sig så rika och dramatiska stoff.

Nej det fick bli en tunn bok, en diktsamling för läsning en kort stund innan sänglampan släcks, efter dagar som nu liksom alltid lär bjuda på en rikedom av intryck att sortera. Anne Carson sägs vara en av dem som ska få Nobelpriset på torsdag. Det är nog ingen läcka, det är bara vadslagningsinstituten som gissar. Men jag tar med mig "Makens skönhet" för omläsning så får vi se.  

Florens - jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det blir bland annat ett återbesök i Uffizierna, Dit man ju kan gå hur många gånger som helst, bara man numera är klok nog att förbeställa biljetterna. Annars räcker det långt med att bara ströva omkring i denna underbara stad som också i sitt mättade yttre uppvisar en skönhet som bara ökar med varje återbesök.

Bokat bord på Osteria dei Cavalieri i morgon kväll har jag också gjort. Men det är i Pisa det, där tornet väl fortfarande lutar eller inte, beroende på från vilken vinkel man betraktar det.

Lagom sommarvärme spås av väderlekstjänsterna, så med lite tur  artar sig höstresan så som den brukar göra. Och vad beträffar själva planeringen har jag alltid funnit ett visst nöje i den. 

Foto:EJ