Senast jag var här blev jag helt betagen av Bonannos reliefer från 1100-talet på den av domens portar som vetter mot tornet (se här). Den här gången fastnade jag för en annan del av fältet som jag under tidigare besök ägnat ett alltför flyktigt intresse, nämligen den muromgärdade kyrkogården, Camposanto Monumentale, vars stränga, monotont upprepade blindvalv i det yttre inte frestar med samma arkitektoniska prakt som torgets övriga skapelser. Men väl inne i gården och korsgången ter sig saken annorlunda. Samma evighetens monotoni även här men med den inre väggen genombruten av luftiga spröjsverk i en sirlig gotik som skänker platsen en närmast överjordisk skönhet.
Här går man omkring på gravar och bland romerska sarkofager, och här finns också fortfarande en del fresker till beskådande på ytterväggarnas insidor. Flertalet är dock inte längre bevarade annat än i undantagsfall som sinopier (väggskisser som utförs med rödbrunt färgpigment som underlag till freskmåleri), vilka togs fram i ljuset efter bränderna från bomberna under andra världskriget och nu bärgats till ett museum i närheten. Varje gång jag på det här sättet påminns om hur fresker framställs väcks min beundran för konstnärerna, som med dessa sinopier som underlag utförde, al fresco, på nylagd våt puts, den kalkmålning som måste slutföras innan putsen hunnit torka.
Några få fresker finns fortfarande på plats, bland dem den som kallas "Dödens triumf" - en påfallande realistisk memento mori av Buonamico Buffalmacco från 1300-talet - inför vilken man i första hand stannar upp. Ett förnämt jaktsällskap med entourage håller in sina hästar framför de döda dignitärerna i kistorna framför dem. De reagerar individuellt på situationen; en ses hålla för näsan, andra blickar medlidsamt eller med förfäran framåt och någon tycks helst vilja vända bort ansiktet. Och eremiten som möter dem med bokrullen är där för att förkunna budskapet om livets fåfänglighet och allas dödlighet, oavsett makt, rikedom och samhällsställning. Yttersta domen med dess antitetiska utfall skildras sedan mycket drastiskt med en gigantisk, frånstötande Lucifer i centrum av den helvetiska delen.
I en ställning framför en av bilderna ser jag hur unga skickliga restauratörer är i färd med att så långt möjligt återskapa skadade partier eller det som gnagts av tidens tand, som det ju så vackert brukar heta.
Foto: EJ (Klicka för förstorad bild!)