London bjuder

Vårvärmen var påtaglig i London under det gångna veckoslutet, under gårdagen närmast sommartemperatur i solskenet. Vår även i de grönskande träden längs Themsen och givetvis i parkerna, där narcisserna redan blommat ut på sina håll och magnoliorna börjat sprida sina stora vita kronblad över gräsmattorna. 

Två och en halv flygtimmar bort ligger denna världsmetropol som har så oändligt mycket att erbjuda. Musik, konst och teater. Mat, dryck och förströelser av alla de slag. Parker och intressanta stadsmiljöer för avkoppling och strövtåg. Fotboll och andra sportevenemang för den som så önskar. Bokpalats i fyra våningar och mängder av andra specialbutiker. Och för den som inte vet vad den ska göra av sina pengar finns ju Fortnum & Mason och juvelerarna på Bond Street. Allt det där vet man ju sen gammalt men blir ändå konstigt nog lite förvånad varje gång.

All världens mat kan avsmakas, men en Shepherds pie och en pint of ale är inte heller fy skam. Min vana trogen lade jag in en dim sum-lunch i programmet, denna gång inte hos klassiska Royal China i Bayswater utan hos Hakkasan (Hanway Place), en konkurrent som på senare tid gjort sig känd som en av de bästa asiatiska restaurangerna. Den visade sig förtjäna de goda vitsord den fått och vi blev sittande i bortåt tre timmar. Tänkte sedan inte mer på mat den dagen.

Museerna är fortfarande i stor utsträckning gratis och så omfattande att det aldrig går att ta in mer än en bråkdel av deras innehåll. Efter att än en gång ha blivit stående framför tre eller fyra Rembrandt (på The National Gallery) kan man redan känna sig så nöjd att man är beredd att vända på klacken och återvända en annan dag. Begrundande ett par av hans självporträtt, som ung och som gammal, påmindes jag om en bok jag köpte i Amsterdam häromåret, ännu oläst, om just självporträttet i konsten. Vad kan den ha att säga om självkarakteristiken hos denne penselföringens obestridlige mästare?

Ja, och så musiken då, som jag får återkomma till. Covent Garden, med "Madama Butterfly", en kväll på Barbican med gästande New Yorks Philharmonic Orchestra, en Broadway-musical med Gershwins bästa låtar i "An American in Paris", samt en organ recital i Westminster Abbey på söndag eftermiddag. Den sistnämnda gratis, de andra evenemangen desto kostsammare, om än väl värda vartenda pund.

Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Westminster i kvällssol efter söndagens orgelkonsert
- Kensington Park
- St James´s Park vid Buckingham Palace
- Björkdunge untanför Tate Modern
- Blackfriar Bridge
- Trafalgar Square med The National Gallery
- Big Ben
(Obs! Klickbara bilder)

Londonbilder (III). Royal Festival Hall

För mig som höggradigt musikberoende är South Bank praktiskt taget oundvikligt i samband med ett Londonbesök. Detta kulturcentrum med alla sina betongkolosser ger ett lite för tungt intryck för att kunna kvala in bland platser med nämnvärda skönhetsvärden. Inte ens det stora pariserhjulet från millennieskiftet kan rucka på det. Men detta kompenseras av folklivet och massor av aktiviteter i och omkring dessa byggnader. En söndageftermiddag i februari är det fullt marknadsliv med matos och trängsel kring alla möjliga stånd och alldeles under brofästet ett hav av begagnade böcker till försäljning.

På väg till söndagens Even Song i Westminster Abbey passserade vi, min bror och jag, Royal Festival Hall för att se om biljetter fanns till konserten senare på kvällen. Kvällskonserten visade sig dock vara en eftermiddagskonsert, och i valet mellan den och aftonsången valde vi Philharmonia Orchestra och ett program med den unga dirigentstjärnan Vasily Petrenko (lovordad bland annat för sina inspelningar av Sjostakovitj symfonier). En stand by-biljett på parketten kostade endast hundralappen, häpnadsväckande billigt med tanke på de grymma priserna på operan.

Huvudnumret var Jean Sibelius´ violinkonsert, i mitt tycke ett av hans allra bästa verk. Inte mindre än två tidigare utannonserade solister hade fått förhinder, så publiken förbereddes på en andra räddare i nöden. Det visade sig vara en norrman - Henning Kraggerud - som spelade med både den silvriga och robusta folkton som krävs för konsertens extrema tonomfång och den tekniska bravur som möjliggör en total koncentration på det musikaliska uttrycket. Hade han uppträtt naken med krans i håret hade man lätt tagit honom för Näcken själv. Med andra ord fanns inte minsta anledning att betrakta denne eminente musiker som suppleant för någon bättre. Jag förstår av information på nätet att han är en vida berömd violinist som jag borde ha känt till redan innan.  

I övrigt briljerade orkestern i "Symfoniska variationer på teman av Weber" av Paul Hindemith och "Symfoniska danser" av Sergej Rachmaninov. Det förstnämnda stycket är ett sånt där rikt varierat orkesterverk som automatiskt gör en bländad och förförd när man första gången får höra det i en konsertsal. Philharmonia Orchestra skapades vid andra världskrigets slut och har sedan dess hört till världens främsta. I dagsläget är den synbart föryngrad; knappt en enda grå kalufs kan skönjas på podiet. Esa Pekka Salonen, den nuvarande chefdirigenten, har uppenbarligen drillat dessa musiker till en ensemble på allra högsta nivå. Jag hade förmånen att lyssna till Wienfilharmonikerna vid deras gästspel i Stockholm för några veckor sedan och inte kan jag påstå att den orkester jag hörde i Royal Festival Hall söndagen den 26 februari på något nämnvärt sätt stod wienarna efter i briljans.

PS. Ett avsnitt ur Hindemiths variationer kan avlyssnas här.

Foto: EJ.

Londonbilder (II) . Om driften att bygga högt

London har inga skyskrapor att tala om. Visst lär det finnas en del nya hus i Docklands som sticker upp över den övriga bebyggelsen, men till skyarna återstår det en bra bit. - Så tänkte jag innan jag nu fått revidera mig på den punkten. Från caféet högst upp i Tate Modern har man en god utblick över delar av det nya Londons skyline mot nordost och österut. Likadant från gångbron som går över Themsen från muséet mot St. Pauls Cathedral. Kyrkornas spiror och kupoler är dock fortfarande det centrala blickfånget i brons riktning mot norr.

Från gångbron har man fri sikt mot Londons högsta byggnad, vars konstruktion nu är alldeles i slutfasen. The Shard at London Bridge är ritad av den berömde Renzo Piano och här kan man inte tala om annat än en skyskrapa, synlig som den är lång väg och inte bara Londons utan Europeiska Unionens högsta byggnad: 72 våningar och 310 meter. (Motsvarande siffror för Turning Torso i Malmö, Nordens högsta, är 54:190).

En annan jämförelse - om en avstickare över Atlanten tillåts - är den med New Yorks Empire State Building, min barndoms märkvärdighet och världens högsta byggnad ända till början av 70-talet. Där bär det iväg 102 våningar och 381 meter (449 meter med tornspira och radiomast). Fortfarande tycker jag den är enastående vacker, på sätt och vis skyskrapan per se trots att den passerats av många andra i krasst måttbandshänseende. Att se Manhattan från dess observationsdäck var en svindlande upplevelse som gjorde mig till något av barn på nytt, ett barn som storögt undrade över dröm och verklighet.

Nästa gång jag kommer till London ska jag syna Shard lite närmare, gärna också åka upp och titta på utsikten. Så här på håll ser byggnaden lite fantasilös ut - ett torn, en obelisk, men arkitektoniskt kanske inte så spännande i övrigt. Jag ser dock i en beskrivning att den klätts med glas av typen "extra white", vilket reflekterar himlens skiftningar av ljus effektivare än vanligt. Det innebär att tornet kommer att växla framtoning med årstider och väderleksförhållanden. Nog lär det vara värt en bussresa och en tur upp med hissen.

Man kan undra över lockelsen med skyskrapor. Att bygga högt har alltid varit en demonstration av makt och självhävdelse, för att inte säga hybris. En av bibelns intressanta berättelser handlar om Babels torn, begriplig för minsta barn som byggt sitt torn av klossar med entusiasmen hos den som övertygats om att ingenting är omöjligt. Är inte det en typisk amerikansk inställning, förresten?

De medeltida tornen i San Gimignano var den tidens skrytbyggen för uppvisande av makt och rikedom. Och naturligtvis visste terroristerna symbolvärdet i vad de gjorde när de torpederade Twin Towers (World Trade Center) i New York. På samma sätt förstår alla symbolvärdet i att uppföra fyra nya skyskrapor på platsen för de gamla, vilket om några månader ska vara fullbordat faktum. Då kommer One World Trade Center att bli USA:s högsta byggnad med sina 417 meter till taket och med högsta höjd 541 meter (eller symboliska 1776 fot, dvs. lika med årtalet för självständighetsförklaringen).

Den som promenerar över Blackfriar Bridge och vänder blicken västerut slipper extrema byggnader, och ser huvudsakligen det förväntade London, det som man inte trodde brydde sig om skyskrapor.

Och vid brons norra fäste ligger den trivsamma The Blackfriar, en pub som förutom öl och andra drycker serverar mycket vällagade pajer av engelsk typ. Dess inre bjuder inte på någon svindlande utsikt, knappt någon utsikt alls genom de dekorativa fönsterglasen. Men miljön är trivsam och vacker, nästan sakral i sin klosteraktiga framtoning. Den är mer till för stillsamma samtal, tidningsläsning och kanske vila från allt som vill göra storslaget intryck.

Foto: EJ

Bilder av London (I)

London är som alla storstäder flera städer i en med många kontrasterande miljöer. Även inom relativt korta avstånd från City of Westminster finns stadsdelar som turisten sällan eller aldrig kommer till utan ett specifikt ärende. I Southwark i sydöstra London, 25-35 minuters bussresa från Marble Arch(beroende på tidpunkt och trafikförhållanden) ligger Peckham, ett område som domineras av svarta från Afrika och Karibien. Det är alls ingen slum, tvärtom ger bostadskvarteren ett trivsamt intryck och det är främst på affärsgatorna som det blir tydligt att vi befinner oss långt från Oxford Circus och Bond Street.

Jag gick där med min bror på Rye Lane och angränsande tvärgator. Butikernas gräns mot trottoaren är oklar, kommersen exotisk och livlig. Jamsen dominerar över potatisen i grönsakslådorna. Skyltarna förkunnar ett utbud av både andlig och lekamlig natur, inte sällan i en smått komisk blandning. Frisyren ordnas på gatuplanet och själens frälsning på nästa plan. Här är inte muslimerna i majoritet utan afrikanska kristna. Protestantiska väckelsepredikanter och självordinerade (?) biskopar proklamerar sig som exklusiva företrädare för det sanna budskapet, vilket också gudomliggör både hårvård och penninghandel i de olika grenarna av denna business. I gathörnen lägger de även muntligen ut budskapet för vem som gitter lyssna.

Säga vad man vill, men en färgstark miljö är det. Man får gå dryga kilometern eller så för att hitta en ordinär engelsk pub. Vi hittar slutligen en med biljardbord, darttavla och två diagonalt i hörnen placerade tv-apparater. I den ena rutan rugby i den andra fotboll. Endast här är de vita i majoritet. Och pinten Guiness smakar som den överallt gör.

I en helt annan del av stan, i centrala Bloomsbury, promenerade jag dagen efter i en annan miljö som får bilda kontrast till Peckham. Bedford Square ligger i omedelbar närhet till delar av University of London och British Museum. På nätet ser jag att en vindslägenhet i närheten med "two bedrooms" kostar 10 miljoner. Blanka mässingsskyltar meddelar dock att det även i dessa kvarter finns kopplingar till Afrika, men enbart genom akademiska institutioner för afrikanska studier, för tropisk medicin och annat dylikt.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Lejonjakten

Lejonet. Det förmodligen mest symbolladdade och emblematiskt utnyttjade djur som finns. Så har det uppenbarligen varit sedan långt före antiken. Jag blev påmind om det vid ett besök i British Museum, denna gigantiska rövarkula med konstskatter från all världens kulturer och epoker.

Väggrelieferna från de assyriska palatsen avbildar med en fantastisk noggrannhet dessa imponerande djur. Det är svårt att se sig mätt på dem. Jämfört med mycket av den hellenistiska epokens friser är de förunderligt välbevarade. Man kan fortfarande urskilja detaljerna i både jägarnas och de jagade lejonens ansikten, redskap, tassar och rörelsemönster. Vilken magnifik konst!

Jakten från hästar och vagnar, pilarnas flykt genom luften, den stupande antilopen, de sårade lejonens lidande. Man kan nästan höra de för ett kattdjur så otypiska vrålen i dödskampen. Och man ser dem vända de vackert tecknade tassarna i vädret och bokstavligen bita i gräset.

Jag har sett dessa stora katter på nära håll under resor i Sydafrikas reservat. De är större än man tror och mycket respektingivande. Det är inte svårt att förstå människans fascination inför den varelse som man mycket riktigt utsett till djurens konung. Styrka, makt och höghet markeras med lejons närvaro. Också i Sveriges stora riksvapen ingår lejon som höghetstecken.

Men den där jakten gjorde slut på lejonen både i Mellersta östern och runt Medelhavet. Sist jag mötte ett par var i trappan utanför operan i Palermo. I sten, naturligtvis.

Foto: EJ

Ett gastronomiskt återbesök

Restauranger är sällan beständiga över längre tid. Åtminstone på hemmaplan är man van vid att krogar byter ägare innan man hinner med ett återbesök. Inte sällan försvinner de helt eller omvandlas till snabbmatställen och kaffehus av den trista kedjetypen.

Jag vet inte om London är så mycket annorlunda, men visst blir man glatt överraskad av att finna ett minnesvärt ställe intakt efter tjugo år, vilket hände mig förra fredagen. Så lång tid hade gått sen sist jag besökte Royal China (Queensway), en kinesrestaurang som invigde mig i den kantonesiska köksspecialitet som kallas dim sum. Vänner till vänner hade tipsat om att det där och då serverades den bästa dim sum man kunde få i London, så min debut satte av förklarliga skäl vissa spår. Kön av kineser under lunchtid om helgerna borgade dessutom för att ryktet talade sant.

Jag försäkrade mig via nätet om att stället fanns kvar. Min bror och jag gick dit och jag kände omedelbart igen mig, trots att den modert eleganta, alls inte pysmysiga, lokalen begripligt nog genomgått en uppfräschning sen sist. Vad viktigare var: maten höll samma klass. Inga upptinade, klistriga degklumpar som på en del andra ställen gjort mig grymt besviken.

De här smårätterna är egentligen bland kineser en sorts tilltugg till tedrickandet på förmiddagar och luncher. Royal China serverar dem fram till klockan tre. En del, de godaste, är ångkokta knyten med olika fyllnader, annat är stekt eller friterat, och även efterrätter finns. Ett ganska stort urval kan göra det svårt att välja, men personligen föredrar jag dem som innehåller havets frukter. Ett tecken på god kvalitet är genomskinligheten i dessa degknyten som serveras i omgångar i korgar direkt från ångkoket. Det allra läckraste knytet den här lunchen innehöll pilgrimsmusslor och någon finhackad grönsak. En efterrätt som jag kommer att minnas var mangosoppan med grapefruktkött, en himmelsk blandning av lagom sött och syrligt. Inte alldeles olikt musiken i Rosenkavaljeren senare på kvällen.

Vår i London - bildbevis

Nyss hemkommen från London kan jag rapportera att våren redan är här, dvs. åtminstone där. Sjutton grader i fredags gav en rejäl skjuts åt årstidsväxlingen. Morgonpromenaden i Hyde Park i lördags i strålande sol var en ren njutning, även om temperaturen i skuggan då sjunkit till 11-12 grader. Joggarna, flickorna till häst, hundarna med sina mattar och hussar, blommorna i träd och rabatter, människorna på väg till jobbet, alla syntes njuta av detta. Joggarna är visserligen svåra att avläsa i deras upptagenhet av kroppsansträngningen, men jag tar för givet att i princip hela skapelsen tackade och lovade vädergudarna.

Det var bra länge sen sist jag var i London. Vid varje återbesök blir jag lika positivt stämd, inte minst i musikaliskt hänseende. Jag återkommer till detta.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara)