Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 31 augusti 2014

Kväll i V-by



Konsten väcker tankar och associationer och lär en att se, ibland på ett nytt sätt, ibland bara som ett lekfullt betraktande av ytliga eller formmässiga likheter och olikheter. När jag häromdagen råkade få se en av Renato Guttosos målningar - Sera a Velate - i en tidskrift och skrev om det (här), satte sig den bilden i mitt medvetande på ett sätt som sedan föranledde kopplingar till verkliga synbilder en kväll i helgen när jag var ute med hunden.

En by i Mälardalen är inte lika hopgyttrad som Guttosos norditalienska. Här ligger gårdarna spridda, och när augustimörkret faller är det rätt stora avstånd mellan de enskilda husens upplysta fönster. Min koppling till den där italienska byn var tämligen enkel: en blåtonad skymning som övergår i mörker och husfönster varifrån ett värmande gult ljus flödar ut i en lite kylslagen kvällsluft. Ingen människa kan urskiljas, bara anas för att någon tänt lampan.


Jag har tidigare sett den här gården, som genom sin ålder och patina, delvis ett rent förfall, väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Ingen som dagtid passerar kan undgå att undra över om den fortfarande är bebodd. Det som talat för det är att en solstol länge stått ute på gräsmattan, som till stora delar hindrats från att växa igen.


Husen (de är två) har inte känt av hammare eller pensel på åtskilliga decennier. Virket har grånat och för länge sedan lämnat alla rester av färg. I några av fönstren fattas rutor och något är tillbommat, vilket talar för att i varje fall delar av de båda boningshusen inte längre används. När besökte någon senast rummen på övervåningen?

Men när jag går förbi med hunden lyser det i farstun i det ena huset. Och i fönstret till vänster kan man ana en svag ljuskälla, som från en golv- eller bordslampa i ett hörn vid en gungstol eller en väl insutten fåtölj. Varför tänker jag gungstol? Har jag inte hört ryktas om att en äldre kvinna möjligen fortfarande bor kvar här - av eget val, egensinnighet eller ekonomiskt armod i det som väl allmänt betraktas som ruckel?

Vem sitter där ensam i kvällen med en kaffepanna och en bok eller ett broderi? Kanske enda arvingen till det som en gång i tiden var en jordbruksfastighet med lika lönande åkrar som nu tidigare på dagen skördats med de stora, moderna maskinerna i de närmaste omgivningarna. Någon som i likhet med de flesta av oss försöker leva lycklig så länge som möjligt, i väntan på slutet.


Foto: EJ (klickbara bilder!)

torsdag 28 augusti 2014

Mahlers andra symfoni i Berwaldhallen



Jag har redan skrivit ganska mycket om Mahlers musik, inte minst om den andra symfonin. Men det finns förstås alltid något att tillägga om denna rika och djupt engagerande musik, det märker man om inte annat under en konsert då musiken kommer till en direkt under full koncentration.

När jag i tisdags än en gång hörde och såg den andra symfonin framföras i Berwaldhallen var det körsången och musikens dynamiska spännvidd som slog mig mest. Daniel Harding hade trimmat Sveriges Radios Symfoniorkester till inte bara de crescendon som är oundgängliga i sammanhanget, utan i lika mån även till precisionen i de häftiga kontrasterna och de diminuendon som är så talande för en orkesters kvaliteter. Men framför allt bjöds körsång av Radiokören och S:t Jacobs Kammarkör vars like jag tror mig aldrig tidigare upplevt.

Scherzot och sista satsen i denna andra symfoni innehåller egentligen allt av essensen Mahler. När kören oförmärkt, stilla, tydligt textande men likväl nästan som en viskning från hundra trädkronor i en mognad sensommar, kommer in med "Aufersteh´n, ja aufersteh´n wirst du, mein Staub, nach kurzer Ruh" (Återuppstå, ja återuppstå, skall du mitt stoft efter en kort vila) är det bara början till det som efter några minuter stegras till en extatisk kulmen som jag inte vet någon musikalisk motsvarighet till. Det är faktiskt rent psykofysiskt prövande att utsätta sig för detta, och jag är aldrig riktigt säker på att jag ska klara den pulsökning och andhämtning som blir oundviklig. I synnerhet när det görs så bra som det gjordes den här gången.

Nu klarade jag det utan alltför pinsamma åthävor; jag känner ju musiken så väl, vet vad som ska komma och kan fatta ett stadigt tag om armstödet.

Men det jag framför allt kommer att minnas från den här konserten är alltså körens insatser. Visserligen är svensk körsång sedan länge världsberömd, men att ljudet från ett sjuttiotal samsjungna strupar kan vara så obeskrivligt vackert.

Next stop London för Mr Harding och hans eminenta sällskap. De Londonbor som söker sig till Promskonserten i Royal Albert Hall på fredag är att gratulera till en Mahler-afton av högsta kvalitet.

(Mina tidigare inlägg om Mahler finner man om man klickar på hans namn i kolumnen till höger, eller använder sökfunktionen).



tisdag 26 augusti 2014

Sera a Velate



Jag satt och bläddrade i ett gammalt nummer av Bell´Italia och fastnade för en bild, ett foto av en oljemålning av den italienske neorealisten Renato Guttoso (1911-1987). Det var inte någon av hans kända målningar, inget av hans mer betydande verk. Titeln anger att det är en kväll i Velate, en liten ort i norra Italien.

Det är något visst med den här tavlan, något som gjorde att jag blev fångad och tvingad till reflektion. Jag tänkte att den balanserar skickligt på gränsen till kitsch. Eller räddar sig in en naivism a la Henri Rosseau, men samtidigt lyckas förmedla en värme som denne saknar.

Det som gör målningen provocerande och ovanlig är naturligtvis fönstren, samtliga utom ett upplysta. Människorna befinner sig inomhus men har ännu inte släckt för natten. Endast konstnären/betraktaren står i mörkret utanför.

Jo, det är fönstren och det orangegula ljuset. Det är för gult, är det inte? Gult är en riskabel färg i det blåtonade kvällsmörkret. Hade det inte varit bättre om ljuset mera hade närmat sig tonen av den på kvällshimlen?

Men - till priset av värmen som då gått förlorad?


PS. Jag fann som synes målningen på nätet, men spegelvänd i förhållande till den som publicerades i Bell´Italia. Vilken som är rätt har jag ingen aning om.


söndag 24 augusti 2014

Från romantiska skisser och fragment till modern expressionism



I Berlin, i bok-och musikvaruhuset Dussmans fantastiska sortiment, kom jag för några år sedan över ett häfte med "Frühe Klaviermusik" av den unge Alban Berg. Det är korta stycken tillkomna under den tid Berg var elev hos Arnold Schönberg. Med andra ord har de karaktär av övningar och fragment snarare än genomarbetade och slutförda kompositioner.

Ändå är flera av dem mycket tilltalande och jag har framför allt fastnat för ett par som vardera består av ett tema och en variation, den ena i f-moll, den andra i a-moll. Det är begynnande 1900-tal, den unge kompositionseleven är 22 år och den romantiskt lyriska stämningen är den han lever i och av. Jag saknar verkligen fler variationer på dessa vackra teman, som kan påminna något om Schumanns i hans "Albumblätter". Varför blev det inte fler? Utgivaren låter i sitt förord förstå att de övriga, i den mån de existerar, är outförda eller endast svårtydda skisser.

Pianosonaten kom bara ett par år senare. Den anges som hans op. 1 efter några tidigare sonatförsök som väl också kan hänföras till kategorin goda övningsstycken. Men här fann han tydligen det material som gav inspiration nog att slutföra arbetet. Mycket riktigt har denna pianosonat värderats som det kanske bästa förstaopus som en tonsättare åstadkommit.

Så högt kan man naturligtvis inte värdera de där tidigare styckena som jag så gärna återvänt till. Men visst ger de aningar om vad som komma skulle. Samma drömska harmonier, samma lyriska intensitet. Bara ännu mer komplext och rikt på infall i sonaten.

Alban Berg anslöt sig som bekant till Schönbergs tolvtonstänkande och blev en av de prominenta i den nya wienskolan. Det fanns även en dramatisk ådra hos honom som framför allt kom till uttryck i operorna "Lulu" och "Wozzeck", hans mest kända verk. Han övergav dock aldrig sin romantiskt lyriska sida, evident både genom titlar och tonspråk även i senare verk och inte minst i en av 1900-talets mest storartade konserter - violinkonserten "Till minnet av en ängel". Den döda ängel som åsyftas var en ung dotter till Alma Mahler (i hennes äktenskap med Walter Gropius). Konsertens sista minuter och eteriska avslutning kan inge känslan av en musik som lämnar det jordiska och övergår i något översinnligt. Violintonen stiger som en tunn stråle av ljus mot ett skimrande dunkel. Så bräcklig, så svag - stigande och försvinnande.

Alban Berg blev bara femtio år. Han dukade under för något så banalt som ett insektsbett som ledde till blodförgiftning.



Bergs samlade pianoverk spelas av den italienske pianisten Emanuele Arciuli på en skivinspelning som finns utlagd på Spotify. Både de nämnda tidiga fragmenten och pianosonaten finns alltså att lyssna till här.

Vad gäller violinkonserten finns flera fina inspelningar. Den jag mest lyssnat till på senare tid har Isabelle Faust som solist och med Orchestra Mozart under Claudio Abbados ledning (här).

måndag 18 augusti 2014

Konserthöstens pärlor



Väderspåmännen talar om aningar av höst i luften; i vart fall tycks högsommarvärmen vara över för den här gången. Med sensommarens gradvisa tillnyktring följer tankar på nystarter av olika slag. Ett lustmoment som i någon mån balanserar vemodet över den bortdöende sommaren utgör för min del dels svampskogen och dels läsningen av höstens konsertprogram.

När sent omsider - först idag! - även Berwaldhallen fick ändan ur vagnen och publicerade höstens utbud, satte jag mig för att som vanligt notera vilka russin som kan plockas ur några av huvudstadens mesta programkakor.

Östersjöfestivalen startar redan i slutet av veckan med flera mycket lovande konserter. Jag har redan köpt biljett till Daniel Hardings och Radiosymfonikernas framträdande med Gustav Mahlers andra symfoni, "Uppståndelsesymfonin", med vilken de nu ska resa runt på en mindre turné med bland annat Åbo, Umeå och The Proms i London som anhalter. Sällan att jag missar ett tillfälle att uppleva den kanske allra starkaste av Mahlers symfonier (jag medger villigt att den värderingen är diskutabel och tenderar att skifta med den av hans symfonier man hörde senast).

Jag skulle förstås också hemskt gärna vilja höra samtliga Sergeij Prokofievs pianokonserter under en och samma kväll, med tre olika pianosolister och Valery Gergiev som dirigent. Ja, helst skulle jag vilja bosätta mig i Berwaldhallens närhet under de där dagarna...

I övrigt verkar det bli en höst där Johannes Brahms dominerar stort, och det är främst Konserthusets förtjänst. Den 13/9 vill jag gärna höra Filharmonikerna under sin chefdirigent Sakari Oramo ge en helkväll med några av Brahms bästa verk: Haydnvariationerna, dubbelkonserten för violion och cello ((med Janine Jansen respektive Torleif Thedéen som solister) samt fjärde symfonin. Påföljande lördag ges hans första symfoni och Per Tengstrand är solist i den väldiga pianokonserten nr 2, vars andantesats kan lindra vilka andliga fantomsmärtor som helst. Hör bara här i en klassisk inspelning med Svjatoslav Richter och Chicagosymfonikerna under Erich Leinsdorf. Den som vill höra den första pianokonserten har ett tillfälle den 17/9, då med Steven Osborne som solist. Violinkonserten ges med Janine Jansen som solist den 24/9.

Den som älskar kammarmusik borde inte missa den högt prisade Belcea-kvartettens besök i Konserthuset den 8/11. Även då spelas Brahms (stråkkvartett nr 1) och dessutom Mozarts stråkkvartett i F-dur, KV 590 och Alban Bergs Lyrisk svit. Ett toppenprogram!

I Berwaldhallen ger Radiosymfonikerna Ludwig van Beethovens violinkonsert (solist: Christian Tetzlaff) tillsammans med Richard Strauss´ Ein Heldenleben den 11/10. Och den 22/11 lär det bli fullsatt när Giuseppe Verdis väldiga Requiem återigen basunerar ut vredens domedag och ber den stilla bönen om evig frälsning. Daniel Harding leder det stora uppbådet av medverkande - körer, solister (sex stycken mycket namnkunniga!) och stor symfoniorkester.

På operafronten är jag mest nyfiken på Giacomo Puccinis Madama Butterfly på Stockholmsoperan, en oemotståndlig snyftare som tack vare sin underbara musik alltid kommer att stå sig. Det är det märkliga med Puccinis operor - de är inte många men nästan alla blev klassiker och tillhör repertoarens mest spelade.

Och den som nu i september lyckas komma över biljetter till Mozarts Idomeneo på Drottningsholms anrika slottsteater är givetvis också att gratulera. Det är en alltför sällan uppsatt opera med massor av underbar Mozart-musik, faktiskt detta genis första riktigt stora operaverk.

Sist men absolut inte minst vill jag nämna att Grigory Sokolov lovat återkomma till Konserthuset med en piano recital den 26/10. Denne pianogigant och flitige stockholmsgäst har de senaste två åren tvingats lämna återbud, så man anar att han för allt i världen vill vara på plats den här gången. Det blir spännande att se hur många extranummer han kommer att ge utöver de många han alltid bjuder på. Programmet meddelas senare. Det senaste han turnerat med har varit helt inriktat på Chopin, men bara annonserats till och med augusti månad.


Bilden (klicka för förstoring): Johannes Brahms i sin våning i Wien. (Notera bysten av Beethoven på väggen! Hans komplex inför den store föregångaren gjorde ju att det dröjde innan han vågade tro på sig själv som symfoniker.)

lördag 16 augusti 2014

Sven Delblancs idéromaner



Idéromanen, vad är det för sort? Skulle idéerna vara huvudsaken, framställningen av idéernas bärare av mindre betydelse? Nej, då bleve det väl knappast någon roman?

Nationalencyklopedin menar att det är en "roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap". Så kan det sägas, förutsatt att man med budskap inte bara menar propagandistisk uppbyggelse eller kolportage av ideologiska lärosatser. Då bleve det heller ingen roman värd namnet.

I en roman får författaren tillfälle att både iscensätta karaktärer och genom dem utveckla tankegångar och undersöka grunderna för en livshållning. Det bör ske i en miljö med händelser som bidrar till idéutvecklingen och där ett fåtal personager, utan alltför stor renodling, konfronteras med varandras uppfattningar och förhållningssätt. Eller där motsättningarna kommer till uttryck genom inre brottning och kluvenhet hos en enskild huvudperson. Därtill måste tankegodset äga generalitet, en potential för existentiellt och moraliskt engagemang hos fler än författaren själv och bortom alltför tidstypiska trender.

Först då blir idéromanen intressant, först då får den verkshöjd och når det som väl sist och slutligen borde känneteckna varje god roman. Nåväl - så långt främst ett försök att för mig själv utreda om beteckningen idéroman egentligen säger så mycket.

När jag i sommar läst om några av Sven Delblancs så kallade idéromaner har jag slagits av deras anmärkningsvärda kvaliteter som tidlöst engagerande berättelser. De rör sig i olika historiska epoker, i antiken såväl som i författarens favoriserade 1700-tal. De förmår hela tiden fängsla och underhålla med sina eviga frågor, sin oavslutade diskussion och sin språkliga konstfärdighet.

I ett tidigare inlägg beskrev jag Delblancs hållning som humanistisk misströstan över världens tillstånd. Huvudpersonernas goda föresatser och förhoppningar ändar oftast i tvivel och vantro, inte sällan till den grad att de närmar sig nihilismens och misantropins ödemarker.

I "Speranza" (Bonniers, 1980), den troligen mest kända av dessa romaner, låter han en ung idealistisk adelsman, Malte Moritz von Putbus från svenska Pommern, under en sjöresa till Västindien genomgå en realitetsprövning av franska revolutionens höga ideal. Den välvillige Moritz eskorteras av sin tidigare mentor och en morian, och resans mål är Saint Thomas i Västindien och en där bosatt onkel. Skeppet drabbas emellertid av rigghaveri vid Kap Verde och de tvingas hyra in sig på ett annat fartyg, Speranza, med samma destination.

Mycket snart uppdagas att det är ett slavskepp de hamnat på, att den odör som tränger ända in i den förhyrda kajutan härrör från de fullständigt vidriga förhållandena under däck där de västafrikanska slavarna befinner sig. Kaptenens uppgift är att tillsammans med skeppsläkaren och en abbé leverera en försvarbar andel av lasten i levande och användbart skick till jesuiternas romdestilleri på Saint Thomas, där man lider brist på arbetskraft.

Moritz marteras av skuld och mardrömmar, vill helst isolera sig och ta avstånd från det han hör och så småningom även ser. Han umgås till och med med tankar på att friköpa slavarna, men tvingas inse att han i så fall bara gynnar kaptenen som omedelbart skulle förnya lasten. Vid ett möte med dem som ansvarar för Speranza kan han inte annat än imponeras av den fanatiska glöden i abbéns argumentation. De frihetliga ideal han själv hyllar är dock oförenliga med den teologi som talar om offer i väntan på gudsrikets säkerställande av trygghet, lydnad och bröd.

Diskussionen blir animerad, och Moritz blir avfärdad som en ljum humanist. Men vilka gärningar rättfärdigar hoppet om en paradisisk framtid? Är den blodspillan som sker i jakobinernas Paris i folkets och frihetens namn bättre än den som är nödvändig för det eviga gudsrikets genomförande? Hur många offer kan godtas och för vilket hopp?

Samtidigt som Moritz genom sitt eget följe alltmer dras in i konflikterna ombord, kämpar han förgäves mot ett pockande begär till en vacker slavinna, som han redan tidigt skymtat naken och fått ögonkontakt med. Varför skulle han avstå när alla andra...?

Det slutar i bittert nederlag. Ensamheten, nattmaran, ett blodigt nedkämpat slavuppror, sinande resurser och allt sämre levnadsförhållanden knäcker Moritz motstånd. Han söker förtvivlat efter någon sorts "försoning" i sin prekära situation. Till sist får han på nytt kontakt med abbén, som tidigare vägrat honom audiens, och når via bikt och absolution en åtminstone tillfällig lindring. Underkastelse och anpassning till en övermäktig verklighet, se där utgången för den godhjärtade ädlingen. Sedan blir han själv en aktiv del av den oundvikliga slakten.

Boken föreges som Moritz´ dagboksanteckningar. Mot slutet blir det alltmer fragmentariska noteringar av en skrivare på väg in i orkeslöshet och uppgivenhet, alltmer osäker på vem han skriver för. Dagboken som börjat högstämt optimistiskt: "O salighet att vara ung i morgonljus på havet!" slutar med en rad med ett enda ord. Med skeppets namn, Speranza, som är det italienska ordet för hopp, upphör anteckningarna.

Om "Speranza" är en roman om politikens och samhällsorganisationens offerväsende är "Kastrater" (Bonniers, 1975) en om konstens. Även här rör vi oss i det slutande 1700-talet, denna gång tillsammans med den svenske kungen Gustaf III, som med sitt entourage och under namnet greven av Haga befinner sig på resa i Europa.

Under ett uppehåll i Florens gästar de ett palats där en brittisk tronpretendent och dennes trotjänare planerar för en afton i seansens tecken. Med i sällskapet finns också den berömde kastratsångaren Marchesi, liksom även vålnaden av dennes store föregångare, den legendariske Farinelli, i skepnad av commendatore Broschi (Farinellis egentliga namn). Under en alltmer krackelerande yta av ståndsmässig sirlighet skrävlar, diskuterar, pokulerar och förhandlar de innan den egentliga seansen kommer igång. Den melankoliske vålnaden får tillfälle att berätta om sina exempellösa framgångar och hyllas oförbehållsamt av den devote Marchesi. Själv beklagar Farinelli sitt öde, enär den sångkonstens "konstfulla onatur" som han företrätt mer lysande än någon annan, inte längre uppskattas mer än när samma aria exekveras "konstlöst som en piga sjunger för sina kor". Var det värt det ofrivilliga offret att läggas under kniven?

I den här berättelsen tar Delblanc ut svängarna rejält; hans mest burleska sida firar triumfer på ett sätt som nog även skulle göra sig alldeles utmärkt i dramatiserad form på scen. Även om således tonläget är annorlunda än i Speranza är det delvis samma tema som går igen, det om offer, makt, vanmakt och underkastelse. Rent stilistiskt är det som alltid en fröjd att läsa den delblancska prosan.

Delblanc är mest ihågkommen för Hedeby-serien och serien om delar av hans släkthistoria, vars första del, "Samuels bok", jag minns som en av hans allra bästa. Det finns emellertid alla skäl att påminna om dessa till formatet mindre idéromaner, vilka tids nog rimligen kommer att (upp)värderas efter förtjänst.

Tidigare inlägg om Sven Delblancs romaner finns här och här.


Bilden: Porträttet av Sven Delblanc är målat av Reinhold Ljunggren

fredag 8 augusti 2014

Augustiljuset



Vi är i augusti, den svenska sommarens sista månad. I stan märks övergången kanske inte så mycket, utöver att folk börjar strömma till, att sommarstängda verksamheter kommer igång och att det mörknar fortare mot kvällen.

På landet däremot blir man tydligare varse tecknen. Och det jag uppskattar mest är nog aftonljuset i samspelet med de mogna sädesfälten. I denna sommars ihållande höga värme är kvällarna som skönast när man får den ljumma brisen mot pannan, kan ta av sig solglasögonen och njuta av naturen i full colour, som reklamen framhöll som något märkvärdigt förr i världen.





Motljuset över vetefälten får axen att glittra som av rödaste guld. Rågen vitnar och kornfälten, som är de vackraste, böljar lätt prasslande i den svaga vinden. Tistlarna går i frö och visar sin duniga sida. Vildhallonens doftande sötma.




Skymningen dämpar sedan allt och jordfärgerna tar över. Molnen gör himlen intressant, särskilt när den sjunkande solen gör sitt sista för dagen. Tornseglarna jagar insekter i luften. Rådjuren söker upp sina skyddande legor för natten en bit ut i säden. Skördemaskinerna står ännu stilla i garagen.

Även Issa stannar till ibland och blir stående spanande över fälten, innan hon plötsligt dyker ner i vägrenen igen, grävande efter vad vittringen omtalat som sork.





Foto: EJ


fredag 1 augusti 2014

Förmörkelsen och tron



Jag kunde inte annat än fortsätta omläsningen av några av Sven Delblancs verk (se här min början). "Jerusalems natt" kom 1983, och presenterades då som den sista i en trilogi där de övriga var "Kastrater" (1975) och "Speranza" (1980). Av dessa har jag haft de två sistnämnda i bättre minne än den förstnämnda, som jag nu valde att i första hand ta mig an.

Det är år 70 e Kr och Jerusalem är belägrat av romarna. Filemon av Megara, en grekisk rationalist och vetenskapsman, skriver till sin vän Apollonius för att korrigera de mytbildningar som han menar att bland annat den judiske överlöparen Flavius Josefus gjort sig skyldig till angående det judiska upproret och den messianska rörelsens karaktär och spridning.

Berättelsen utspelar sig under en enda märklig dag, då en solförmörkelse gör dagen till natt och sprider skräck och oro såväl bland trupperna som i fältherrens, kejsarsonen Titus´, eget tält. I det där romerska stabstältet vid foten av Oljeberget befinner sig förutom fältherren och Filemon (rådgivare och representant för grekiskt förnuft) även Flavius Josefus (judisk historieskrivare i romarnas tjänst) och en vidskeplig numidisk slav (med en alternativ magisk tolkning av verkligheten) när en mystisk judisk gamling, vid namn Eleasar, dyker upp och krävs på en redogörelse för sitt liv och vara.

Här sitter alltså några få personer representerande olika läger och åskådningar i en animerad diskussion, i en situation där ockupationsmakten dikterar villkoren och ett skräckinjagande naturfenomen försätter även den lärde greken i viss osäkerhet om de vetenskapliga förklaringarnas räckvidd. Och det som till yttermera visso sätter alla på prov är den livshistoria som den judiske gubben har att förmedla och vilken inte minst fältherren, trots Flavius upprörda orationer, intresserat tar del av.

Denne Eleasar är nämligen kristen och kanske den siste som kan berätta om hur det egentligen låg till med Jesu verksamhet fram till korsfästelsen och uppståndelsen och den missionerande sektens liv den närmaste tiden därefter. Han var ju själv med, och hans vittnesbörd artar sig till en gripande historia om kamp för liv och tro, en tro i enlighet med den som en gång predikades av mästaren själv, men som likväl slutar i tvivel och vantro efter ett skakande möte med Gud själv. Jo, den gamle gubben hävdar på fullt och hädiskt allvar att han sett Guds öga och hört hans röst. Men det är ett öga blint för ont och gott, bortom straff och belöning, bortom mänskliga ord och mått; det är en Gud som bara är, fjärran all behjälplighet.

Genom Filemons rapport från förhöret av gubben tecknas en åtminstone delvis annan bild än den gängse av vem Jesus var och vad han ville åstadkomma. Det är en Jesus som endast motvilligt gör underverk, och i så fall bara för den enskilde individens skull, inte som spektakulär demonstration. Tro, hopp och kärlek var hans mission, inte tecken och under. Det är en Messias som ömsom talar med kraft och myndighet, ömsom sitter på huk och ritar i sanden. En mästare som töms på kraft och med stort behov av att vara ifred, men som behandlar dem som möter honom utan hänsyn till bakgrund och som framför allt omger sig med kvinnor och deras omsorger.

Om partistriderna kan Eleasar också berätta, de som småningom avgörs när Simon Petrus och Paulus börjar organisera och ordna urkristendomen på ett sätt som utesluter kvinnorna. Maria Magdalenas evangelium kommer bort, föreningen av mannens ordning och kraft med kvinnans tålamod och kärlek förfelas, drömmen om det messianska evighetsriket hotar att slockna ju längre tiden går.

När Eleasar är färdig med sin berättelse och trots sin förlorade tro håller fast vid sin judiska tillhörighet och vägrar underkasta sig den romerska makten, förs han bort som ett meningslöst självoffer och möter samma öde som sin tidigare mästare. Innan dess har han emellertid också undsluppit sig en mening om vad han vet om Jesu sista ord på korset. När Jesus ropade till Gud om sin övergivenhet var det inte det sista han sade. Hans allra sista ord vill Eleasar dock inte återge, de är tydligen alltför upprörande.

Och Filemon, skeptikern, hittar visserligen en vetenskapligt godtagbar förklaring till den långvariga eklipsen, vars upphörande inte hade med nödvändigheten av ett blodsoffer att göra. Det får han också bekräftat av Titus, som under alla omständigheter skulle offrat Eleasar av rena maktskäl, för att med våldet stimulera soldaternas stridslust och moral. Men Filemon är också ärlig nog att erkänna att han vacklat:

"Och låt det vara sagt i sanningens namn - och varför skulle jag ljuga inför dig, min Apollonius? - möjligt är väl också, att jag förnam en vidskeplig förhoppning, att detta människooffer skulle tvinga naturen att åter beträda sin vanliga bana och låta solen lysa fram på nytt. Så var mig min vetenskap till ringa hjälp, när den sattes på prov. I nödens stund vände jag mitt hopp till våld och blod, jag liksom dessa primitiva romare. Så blev min tro på offerblodet starkare än förnuftet. Se där den enkla sanningen, min Apollonius." (sid 136, Bonniers, 1983)

Ja, frågan är vilken underkastelse under gudar och kejsare människor som hungrar efter bröd och sanning är villiga till. Filemons slutsats kan synas bitter: "Att leva av dröm och villa eller dö av sanning, det är sålunda människans lott".

Det är som helhet lärt och fantasifullt och trots det mörka innehållet mycket vackert berättat. Efter denna bok kunde väl Delblanc ha tilldelats venia i vilken kyrka som helst, även om svartsynen möjligen är väl stark och gudsbilden väl kättersk för en ordinär kyrkmenighet. Burlesken är nedtonad till förmån för den märgfulla, poetiska prosa som han också behärskade till fulländning. En lysande idéroman är vad det är, och rent språkligt ett gnistrande konstverk som det knappast är sista gången jag öppnar.

Hur kan Sven Delblanc ha hamnat så i skuggan av allt annat lättviktigt? Tag och läs, det är egentligen det enda jag vill säga.