Välljud i Berwaldhallen

Förra fredagens konsert i Berwaldhallen bjöd på ett rikt program, en utmärkt blandning av både välkänd och mer sällan spelad tonkonst med stort instrumentuppbåd för storslagen symfonik. I det här fallet Sergej Rachmaninovs grandiosa tredje pianokonsert och efter pausen Leoš Janáčeks "Taras Bulba" och Claude Debussys "La Mer". Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding med Leif Ove Andsnes vid pianot hade en lyckad om än svettig afton i ett fullsatt auditorium där sommarvärmen utomhus uppenbarligen följt med publiken in. 

En konsert som denna leder rätt ofta till ett efterspel, ett fortsatt lyssnande till de olika inspelningar av verken som finns att tillgå. Så även i detta fall.

Det är nio år sen jag sist hörde Rach-trean live, och det är förstås alltid med stora förväntningar man bänkar sig inför detta för solisten så krävande och för publiken så bedårande verk. Utan extrravaganta åthävor uppvisade Andsnes sina händers lek med klaviaturen (för att alludera till havsmusiken senare i programmet), med ett böljande tonflöde vars laddade underströmmar steg upp till ytan, av och till briserande i dramatiska utbrott från brass och tutti. Min enda randanmärkning är att balansen mellan orkester och solist inte alltid var den allra bästa; i synnerhet i första satsen drunknade pianot ställvis i tonsvallet. Just detta är tydligen den för dirigenten vanligaste svårigheten med detta verk - ser jag av min kommentar till den tidigare nämnda konserten med Valentina Lisitsa. 

Om det fanns någon gemensam nämnare för de olika verken så var det den starka orkesterkoloriten, alltmer framträdande ju längre aftonen led. Janáček har alltid fångat mig med sitt egensinniga tonspråk, lätt att känna igen, uttrycksfullt både med sina lyriska anspelningar på folkmusik och sina korthuggna, repetitiva fraser. 

"Taras Bulba" är programmusik byggd på Gogols historia om ett kosackuppror mot polackerna under 1600-talet, enligt Janáček själv en rapsodi i tre satser/episoder som återger hjältens och hans båda söners död med åtföljande profetia om en annan, framtida triumf. Med andra ord ett patriotiskt innehåll som jag väljer att tänka på i termer av hur en Taras Bulba i vår egen tid skulle tackla dagsläget och upproret mot det moderna tsarvälde som nu med våld vill kuva sin omgivning. I bästa fall en demokratiskt sinnad Taras Bulba som lämnat de profetiska drömmarna om tsar och ortodoxi.

Hur som helst är den här rapsodin helt fascinerande och jag är glad att på allvar ha upptäckt den.

Sist då impressionisten par préférence, Claude Debussy, vars havsmusik inte ska tas för tonmålande programmusik. Så sägs det i alla fall, men det är förstås inte alldeles enkelt att skilja tonmåleri av naturfenomen från stämningsskapande intryck av sådana fenomen omsatta i toner, i synnerhet som satserna bär titlar om gryning till havs, vågornas lek och vinden i dialog med havet. 

Nog finns det allmänt sett tillräckligt av dynamik i musikaliska förlopp för att föreställningar om vågsvall med lätthet ska infinna sig, låt vara att den komplexa harmoniken hos Debussy ju är det intressantaste med hans musik. Det är de mäktiga, feta ackorden som flyter omkring i orkestersatsen som ger den dess speciella karaktär av klangfärgskonst. 

Man kan nog ha lika stor behållning av den här musiken - liksom även av Janáčeks - om man lyssnar till den som till absolut musik.   

Inför Debussys mot slutet alltmer brusande musik inträffade något som kanske kunde tas som att någon behagade skämta med publikens föreställningar om vågors lek och dialogen mellan vind och hav. Jag satt på andra raden och när kulmen närmade sig var det någon som smög ut genom dörren i förväg, varvid en stark och uppfriskande fläkt utifrån hallen drog in och rörde om i den tjocka luften. Dock inte med förnimmelser av hav. Bara med en tydlig doft av kaffe från kafeterian. 

Foto: Arne Hyckenberg, Sveriges Radio

Jardins sous la pluie

Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.

Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.

Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie. 

Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet. 

Stora småsaker i mästarhänder

Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

Salome dansar och dör

Det var frankofilt så det förslog i Konserthuset i förrgår. Fransk pianist (Jean-Yves Thibaudet), fransk dirigent (Stephane Denève) och till 90 procent fransk repertoar: Ravels pianokonsert i G-dur (i stället för den utannonserade av Tjajkovskij, ni vet vilken), Debussys "En fauns eftermiddag" och så det som drog mig mest - Florent Schmitts balettmusik "La tragédie de Salomé", op. 50 från 1907. Ryskamerikanska Lera Auerbachs "Icarus" var det enda som bröt mönstret, även om detta stycke från 2011 klangligt smälte väl in i sammanhanget. Ja, och så var ju den storspelande orkestern svensk, förstås.

Florent Schmitt (1870-1958) presenteras i programhäftet som en numera glömd tonsättare som en gång i tiden stod jämsides med Debussy och Ravel. Själv har jag sedan lång tid tillbaka haft ett gott öra till honom, och jag har mest då lyssnat till, och i någon mån spelat, hans pianomusik. Den omspänner allt från lättare karaktärsstycken, lyriska impressioner som i "Enfants", op. 94, till det som kräver avancerad fingerfärdighet: "Crepuscules", op. 56, "Ombres", op.64 och pianoversionen av ovan nämnda orkesterverk.

Det jag inte visste var att Stravinskij var så förtjust i "La tragédie de Salomé" att han gick hem och skrev "Våroffer". Kanske inte riktigt så, men mycket imponerad blev han uppenbarligen av de eruptiva och polyrytmiska klangvärldar som Schmitt visade upp. Stephane Denève vågar påståendet att "Våroffer" inte hade blivit den musik det blev utan intrycken från Schmitt.

Salome är ju en vådlig historia om perversion, passion och våldsam död som logiskt sett kräver ett tonspråk utöver det vanliga, vilket Schmitt åstadkom genom att krydda sin mest sensuella impressionism med maffiga crescendon och rytmiskt komplexa sekvenser. Man kan notera att Schmitts första version av verket (för en mindre orkester än den senare från 1909) framfördes samma år som Richard Strauss opera på samma tema hade premiär, och att även Strauss uppfordrades till en för dåtiden harmoniskt avancerad musik. 

Ett skäl till att den här balettmusiken av Schmitt även utan dansare verkar ha rönt ett förnyat intresse via flera dirigenter är nog att den ger full utdelning när det handlar om stor orkesteruppvisning. Och givetvis är det live den ska upplevas. Den inspelning som förde mig i kontakt med verket, och som jag kan rekommendera, är den med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Marek Janowski (som finns på Youtube här).

Även i övrigt var det en fin konsert. Monsieur Thibaudet spelade Ravel-konserten lekande lätt med den franska esprit som tillkommer den. Jag slogs än en gång av Ravels kreativa intelligens, på en gång raffinerad och gäcksamt underhållande.

Bilden: Florent Schmitt

Wang & Kavakos i duorecital

Stora salen i Stockholms Konserthus fylld till sista plats inger alltid speciella förväntningar. Inte minst när det paradoxalt nog är fråga om en kammarkonsert med en pianist och en violinist som med trygg tillit till sin världsberömmelse vågat välja ett program med nästan enbart 1900-talsmusik. När en tidigare annonserad Beethoven-sonat byttes mot Béla Bartóks första violinsonat blev kanske några besvikna, men de fick förhoppningsvis i stället upp öronen för ett mindre känt mästerverk. Leos Janacecks och Claude Debussys violinsonater hör väl inte heller till det mest spelade på konserter av det här slaget.

Leonidas Kavakos och Yuja Wang hade på grund av sjukdom inte hunnit repetera tillräckligt på Beethoven-sonaten. Det säger allt om deras professionalitet att de trots feber i kroppen (Wang) genomför ett så avancerat program med den sanslöst svårspelade Bartók-sonaten som virtuos kulmen. 

Janacecks musik attraherar med sin egenart, sin släktskap med korthugget talspråk blandat med lyrismer som genomgående stildrag, oavsett det är fråga om solopiano eller opera. (Jag ser verkligen fram emot "Jenufa" på Kungl Operan i mars) Även om den här violinsonaten kanske inte hör till hans starkaste kort är det lätt att också här identifiera hans kvaliteter. I likhet med Bartók inspirerades han på ett avgörande sätt av folkmusik, vilket här främst märks i andra satsens "Ballada". Det är ett verk att återvända till; min känsla är att det kommer att växa med upprepade lyssningar.

Gemensamt för musiken i lördags var kontrasterna mellan finstilt och braskande, lyriskt och dramatiskt, möjligen med undantag av Schuberts Fantasi i C-dur, op. 159, med dess variationer på hans egen sång "Sei mir gegrüsst". Inte heller det är kammarmusik man ofta hör. Redan det inledande tremolot i pianot och en stilla växande ton hos violinen anslår styckets karaktär av rofylldhet i milt brusande natur. 

Samspelthet visar sig som bekant inte bara i komplexa och fartfyllda partier utan även i svaga och serena, där finstämt handlag med stråke och tangenter är vad som krävs. Med utsökta nyanser spelade Kavakos och Wang fram en Schubert med fantasier om en lång och ljusomstrålad utflykt i fåglars och forellers omedelbara närhet.

Hur annorlunda då i det avslutande huvudnumret - Bartóks mer än halvtimmen långa violinsonat, Sz 75 från 1921. Här blev kontrasterna mellan ljus och mörker starkare, den rytmiska energin kraftfullare och klangen tjocknade i dissonanta kluster. Vilket inte hindrade att Kavakos och Wang även här ibland fick excellera i konsten att spela på gränsen till det hörbara, inte minst i Adagiots konfessionslösa andakt. 

Första satsen blandar ytterst kärv harmonik med långa avbrott för tunn och skir lyrik, och jag slogs av att Bartók i flera stycken faktiskt framstår som en impressionist med skarpare kanter och en häftigare attityd än hos den Debussy han tidigt påverkades av. Tillfälle gavs ju att jämföra med Debussys eget verk, hans sista, den vackra och sorgsna violinsonaten i g-moll från 1917.

Rytmiken, ja. Sista satsens dansanta tumult måste vara bland det vildaste Bartók åstadkom i den vägen. Ett exempel på hur han stilistiskt kunde utnyttja folkmusikaliska element och med bibehållen energi skapa komplex konstmusik av dem. Musikerna får briljera i en katalog av rytmer, tempot drivs upp med tvära stopp och med ett fortsatt driv som ingen vet hur och var det ska sluta. Ibland dansar de tillsammans, ibland som solister var för sig men ändå i ett komplicerat samspel. Det är förstås hänförande att inte bara höra utan också se detta utföras av musiker som i någon mening samtidigt förvandlas till cirkusartister i konstens tjänst.

___________________________________

För den som vill lyssna till Bartók-sonaten rekommenderar jag en cd som kom för några år sedan med Isabelle Faust och Ewa Kupiec (finns på Spotify). Men framför allt: på Youtube kan man både se och höra legendarerna Svjatoslav Richter och David Oistrach (här). 

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.