Stora salen i Stockholms Konserthus fylld till sista plats inger alltid speciella förväntningar. Inte minst när det paradoxalt nog är fråga om en kammarkonsert med en pianist och en violinist som med trygg tillit till sin världsberömmelse vågat välja ett program med nästan enbart 1900-talsmusik. När en tidigare annonserad Beethoven-sonat byttes mot Béla Bartóks första violinsonat blev kanske några besvikna, men de fick förhoppningsvis i stället upp öronen för ett mindre känt mästerverk. Leos Janacecks och Claude Debussys violinsonater hör väl inte heller till det mest spelade på konserter av det här slaget.
Leonidas Kavakos och Yuja Wang hade på grund av sjukdom inte hunnit repetera tillräckligt på Beethoven-sonaten. Det säger allt om deras professionalitet att de trots feber i kroppen (Wang) genomför ett så avancerat program med den sanslöst svårspelade Bartók-sonaten som virtuos kulmen.
Janacecks musik attraherar med sin egenart, sin släktskap med korthugget talspråk blandat med lyrismer som genomgående stildrag, oavsett det är fråga om solopiano eller opera. (Jag ser verkligen fram emot "Jenufa" på Kungl Operan i mars) Även om den här violinsonaten kanske inte hör till hans starkaste kort är det lätt att också här identifiera hans kvaliteter. I likhet med Bartók inspirerades han på ett avgörande sätt av folkmusik, vilket här främst märks i andra satsens "Ballada". Det är ett verk att återvända till; min känsla är att det kommer att växa med upprepade lyssningar.
Gemensamt för musiken i lördags var kontrasterna mellan finstilt och braskande, lyriskt och dramatiskt, möjligen med undantag av Schuberts Fantasi i C-dur, op. 159, med dess variationer på hans egen sång "Sei mir gegrüsst". Inte heller det är kammarmusik man ofta hör. Redan det inledande tremolot i pianot och en stilla växande ton hos violinen anslår styckets karaktär av rofylldhet i milt brusande natur.
Samspelthet visar sig som bekant inte bara i komplexa och fartfyllda partier utan även i svaga och serena, där finstämt handlag med stråke och tangenter är vad som krävs. Med utsökta nyanser spelade Kavakos och Wang fram en Schubert med fantasier om en lång och ljusomstrålad utflykt i fåglars och forellers omedelbara närhet.
Hur annorlunda då i det avslutande huvudnumret - Bartóks mer än halvtimmen långa violinsonat, Sz 75 från 1921. Här blev kontrasterna mellan ljus och mörker starkare, den rytmiska energin kraftfullare och klangen tjocknade i dissonanta kluster. Vilket inte hindrade att Kavakos och Wang även här ibland fick excellera i konsten att spela på gränsen till det hörbara, inte minst i Adagiots konfessionslösa andakt.
Första satsen blandar ytterst kärv harmonik med långa avbrott för tunn och skir lyrik, och jag slogs av att Bartók i flera stycken faktiskt framstår som en impressionist med skarpare kanter och en häftigare attityd än hos den Debussy han tidigt påverkades av. Tillfälle gavs ju att jämföra med Debussys eget verk, hans sista, den vackra och sorgsna violinsonaten i g-moll från 1917.
Rytmiken, ja. Sista satsens dansanta tumult måste vara bland det vildaste Bartók åstadkom i den vägen. Ett exempel på hur han stilistiskt kunde utnyttja folkmusikaliska element och med bibehållen energi skapa komplex konstmusik av dem. Musikerna får briljera i en katalog av rytmer, tempot drivs upp med tvära stopp och med ett fortsatt driv som ingen vet hur och var det ska sluta. Ibland dansar de tillsammans, ibland som solister var för sig men ändå i ett komplicerat samspel. Det är förstås hänförande att inte bara höra utan också se detta utföras av musiker som i någon mening samtidigt förvandlas till cirkusartister i konstens tjänst.
___________________________________
För den som vill lyssna till Bartók-sonaten rekommenderar jag en cd som kom för några år sedan med Isabelle Faust och Ewa Kupiec (finns på Spotify). Men framför allt: på Youtube kan man både se och höra legendarerna Svjatoslav Richter och David Oistrach (här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar