Reservoarpennan

Pennor - jag har alltid tyckt om pennor. Mesta skrivandet sker vid tangentbord numera, mer sällan vid ett bord med en penna i handen. Det händer visserligen i samband med inköpslistor till ICA och några få jul-eller vykort till dem som ännu inte anammat de digitala alternativen. I övrigt någon teckning eller skiss till en akvarell, för det finns dock tillfällen då en penna är oersättlig. Och visst, jag har alltid blyerts inom räckhåll när jag läser. För förstrykningar och små noteringar. 

Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.  

I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass. 

Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.

Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum. 

Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka. 

Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min. 

Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk. 

Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.

Lenin och barnen på utflykt

Despoter har som regel ingenting emot att låta sig porträtteras eller fotograferas tillsammans med barn. Tvärtom. Den grymmaste av envåldshärskare vill gärna framstå som barnens enda vän och beskyddare.

Den sovjetiska kommunismen framställde inte bara de muskulösa idealmänniskorna i rollerna som industriarbetare, kollektivbönder och soldater. Där fanns också solskensbilder av sport och fritid som de socialrealistiska målarna och affischmakarna lydigt levererade till allvarligt menad uppbyggelse.

Jag läser i en tjock nyutkommen bok som Peter Englund nyligen varmt rekommenderade - Karl Schlögel: "Terror och dröm. Moskva 1937" - om den sovjetiska verklighet som pågick samtidigt med förföljelserna, arbetslägren, skenrättegångarna och nackskotten. En värld av glans och spektakel fanns samtidigt vid sidan om den grymma verklighet där inte ens partitillhörigheten och den påbjudna kommunistiska bekännelsen var någon giltig försäkring mot nattligt besök och försvinnande.

Jag städade i en av mina pappershyllor häromdagen och där låg det där dubbeluppslaget från Ogonek som jag visste att jag hade någonstans, sparat sedan 1970 eller möjligen året innan eller efter. Det sovjetiska kolorerade magasinet Ogonek fanns på den tiden även på svenska folkbibliotek. Hur jag erövrade uppslaget med den bild som syns ovan (klickbar, men tyvärr ändå i alltför litet format för en detaljgranskning) och till sist även återfann på nätet, minns jag inte längre.

Jag fann bilden obetalbar som exempel på förljugen, propagandistisk socialrealism. Jag hade vid den tiden som mycket ung gjort en resa till dåvarande Leningrad och Abschazien med Eva, min blivande fru, som just erövrat fyra betyg i ryska och talade språket flytande. Det var en på många vis intressant resa, och jag har som minne bland annat en liten stjärna i röd plast att fästa på kavajslaget eller bröstfickan. I stjärnans mitt en bild av Lenin som barn, en svartvit fotokopia av en ljuslockig parvel med feminint utseende. Hon som sålde nålen till mig i tidningskiosken i Suchumi, eller om det var i Pitsunda, skrattade åt mitt intresse för denna lilla souvenir, egentligen avsedd för små pionjärer vad jag kan förstå. På nätet ser jag att de säljs som sovjetisk kitsch för fyra engelska pund numera.

Bilden av Lenin på söndagsutflykt är gjord av den sovjetiske konstnären Alexandr Deineka (1899-1969). Han var alls ingen oäven konstnär, det framgår av bilder som man kan ta del av på nätet (se t ex här). Det är uppenbart att han genom hela livet stilmässigt är kameleontisk, anpassar sig till den socialrealism som Lenin-bilden är exempel på men även gör sånt som vittnar om en annan estetisk strävan.

Vi gör en lantlig utflykt, och det är mitt i höskörden. En mild sommarskur vattnar den bördiga jorden några kilometer bort, men i händelsernas centrum är allt idel solsken med några få molntussar på en ljusblå himmel. Ljuset blixtrar i hjulens nav. Chauffören i uniformsmössan styr stadigt den stora flotta bilen med nedfälld sufflett, uppenbarligen försedd med tre breda säten som fyllts av glada, ljusomstrålade och framåtblickande barn. I det bakersta sätet sitter Lenin med armen faderligt om axeln på en blond krabat. Vi vet inte om dessa käcka flickor och gossar ännu bär någon nål med den store ledarens porträtt men vi förstår att barnen för evigt kommer att sluta honom till sitt hjärta. Tavlan tillkom 1938.

Är det inte vackert så säg? Inte alldeles olikt våra gamla pedagogiska skolplanscher som hämtades från materielrummet och som skulle illustrera olika delar av vår natur och vårt samhällsliv. Bara med den lilla men inte oväsentliga skillnaden att Hjalmar Branting eller Per Albin Hansson inte placerats i bildens mitt. Och att idylliseringen inte döljer en lika ofattbart brutal verklighet.

Kvitton på närvaro

Apropå mitt förra inlägg har jag aldrig kunnat förstå den gengångarmentalitet som präglar de ockulttroendes förhållande till de bortgångna. Varför räcker det inte med att umgås med de döda i de inre tidsresor som vi alla kan göra? Om längtan efter en återupprättad kontakt med dem och det som en gång fanns blir alltför överväldigande, förstår jag i så fall bättre den som sätter sitt hopp till vad som händer efter den egna döden. Den som har en uppståndelsetro, en tro på "den andra sidan", borde inte behöva stärka sig med egendomliga "bevis" på den här sidan. Det vilar ett besynnerligt tvivel över detta desperata behov av att till varje pris - även bedrägeri - låta sig övertygas om de dödas liv och närvaro. Och om nu kontakten bara kan förmedlas via ett medium är det uppriktigt sagt inte mycket till möte eller återseende att skryta med?

Häromdagen när jag städade en av mina skrivbordslådor dök inte bara ovanstående cigarettask upp utan även minnet av en god vän och en resa för snart 18 år sedan. Jag var ganska nybliven änkeman och erbjöds åka på en målarresa till Grekland tillsammans med denne vän, konstnären Jan Ewemo. Det var en på alla sätt stimulerande resa som landade på östra sidan av Peloponnesos och den vackra staden Monemvasia, vars ursprungliga äldsta delar på den utskjutande klippön bjöd på många fina motiv. En av de saker jag tog med mig hem som souvenir var den förtjusande asken som Jan visade mig, givetvis för det klarröda omslagets skull, med Marylin Monroe-kopian och det för den icke grekiskspråkige enda begripliga ordet "Santé", dvs. hälsa. Redan då bar Jan ovetande på den sjukdom som strax efteråt skulle anmäla sin plågsamma närvaro. Ett par år senare var han död.

Och idag när slog jag upp en gammal italiensk kokbok föll ett kvitto ut. Det var från den 14 september 1991 och visade på inköp av "cosmetique" för 66 kronor. Det var en fullt tillräcklig hälsning från Eva, som exakt en månad senare för alltid skulle vara borta från det här livet. Så enkelt och på sitt sätt påtagligt är ofta vårt umgänge med de döda. Behövs det verkligen ytterligare kvitton?