Jo, apropå mitt förra inlägg så tog jag på nytt fram min enda bok av Adalbert Stifter - "Brokiga stenar" - med tre noveller som samtliga handlar om barn. Förutom "Bergkristall" (som jag skrev om för några år sedan; se nedan) är det "Granit" och "Bergmjölk". Det tyska originalet utkom 1853; den svenska översättningen är av Jane Lundblad på Tidens förlag, 1949.
"Granit" berättar historien om en pojke och hans godhjärtade farfar. Pojken betraktar sin närmaste omgivning från en stor, åttkantig sten som i generationer stått utanför dörren till hemmet och vars yta blankslitits av alla som före honom nyttjat den som sittplats. Med farfars hjälp vidgas och förklaras hans värld på gott och ont, en värld av skönhet och försonlighet, men också övergivenhet och död.
En dag kommer som vanligt den vandrande "vagnsmörjemannen" med sin svarta tunna på den svarta skottkärran. Mest liksom på skämt frågar han om inte pojken vill få fötterna insmorda, och när denne snällt sträcker fram sina fötter stryker han ett par streck av den trögflytande vätskan på dem. Tanklöst springer pojken in till mor för att visa upp sig, men modern, förfärad och upprörd över att han kletar ner det nyskurade golvet, bär ut honom i farstun och agar honom så att fötterna randas av spörappen och den beckiga vätskan stänker ner dem båda och hemmet ännu mer.
Ledsen och eländig sitter pojken för sig själv när farfar uppenbarar sig och omtänksamt tar hand om honom - varvid den egentliga berättelsen börjar, den som farfadern återger under deras gemensamma skogsvandring.
Och det är i beskrivningen av denna vandring som Stifters naturlyriska ådra visar sig och läsaren förs in i ett slags sakkunnigt beskriven pastoral, där ängarnas växtlighet kartläggs, bergen namnges, källflöden och en hälsobringande brunn utpekas och rökpelarna i fjärran får sina möjliga förklaringar. De går där samspråkande i "det vänliga solskenet" och klockklangen från lördagens helgsmålsringning, "omgivna av det älskligaste spel av ljus och färger".
Samtidigt är den idyll de genomkorsar densamma som en gång i tiden plågades av pestens härjningar, vilket är vad farfadern nu upplyser sitt barnbarn om. Det fanns, det vet farfar att historien förtäljer, det fanns en gång en beckkokare som med familj och släktingar försökte undgå den dödliga smittan genom att fly upp i de skogiga bergstrakterna, där de livnärde sig så gott det gick på nyodlingar, beckbränneri och naturens skafferi.
Pojken lyssnar och svarar sin farfar gammalförståndigt. Han får veta att döden hinner ifatt den flyende familjen. Och i den alltmer sagoaktiga berättelsen - med märkliga träd som Trillingfuran, i vilken en bonde hör en fågel sjunga om pestens botemedel - överlever till sist bara en stackars pojke i samma ålder som han som går där och lyssnar på sin farfar. Han ensam förmår inte begrava sina döda föräldrar, utan måste överge dem och hyttan och bege sig ut i skogen för att söka sig tillbaka till bebyggda trakter.
Under sitt irrande i skogen träffar han på en sjuk och medvetslös flicka som han vårdar och beskyddar tills hon lyckligtvis vaknar till liv. Tillsammans följer de en bäck som leder ner till bebyggelse och människor som också överlevt, och som ser till att barnen återbördas till var sina släktingar. Pojken växer upp hos en farbror, även han "brännare av vagnsmörja, terpentin och andra saker", flickan på ett slott med stora ägor.
"När det hade gått många år och gossen redan hade blivit nästan en man, kom en dag en liten vagn körande fram till beckhyttan. I den lilla vagnen satt en vacker jungfru, som hade på sig vit klänning och svart liten kappa och bar en liten björnbärsbukett vid barmen. Hon hade skogsflickans kinder, ögon och mjuka hår. Hon hade kommit för att se gossen, som hade räddat henne och fört henne ut ur skogen..."
Det går som det brukar gå i sagor. Farfaderns berättelse anslår alltmer en viston i moll med slutet i dur. Och berättelsen som helhet om pojken på stenen som gjorde sällskap med sin kloke och ömsinte farfar slutar även den harmoniskt med aftonbön, livliga drömmar och en känsla av försoning.
Som vuxen säger sig berättaren fortfarande leva med farfaderns historia, särskilt "när talet föll på vackra flickor". På vad sätt spåren av vagnsmörjan kunde elimineras, själva upprinnelsen till allt, har han varje hemresa tänkt fråga modern om. Men varje gång glömt.
Det finns något på en gång attraktivt och betänkligt i den troskyldiga stil som Stifter representerar, något som lätt kan uppfattas som en idylliserande om än inte trivialiserande tendens. Men jag undrar: Kan inte denna harmoniska blick på tillvaron i grunden vara ett slags värn mot nattsvart pessimism, ett uttryck för en tillkämpad tro på det godas dominans över det onda?
Oavsett hur det förhåller sig med den saken är Stifters finstämda känsla för naturen och respekten för det enkla livet och vardagsbestyren skäl nog att läsa honom. Sedan W G Seebald pekade på hans kvaliteter och inflytande har jag återkommit till denna lilla bok. Vore det inte läge för något av våra beundransvärda småförlag att se till att fler av hans noveller och hans mest kända roman - "Der Nachsommer" - blir tillgängliga på svenska?
Bilden: Målning av Hans Thoma.
Tidigare inlägg om Adalbert Stifter: här och här.