Pojken som fick smörj och promenerade med farfar

Jo, apropå mitt förra inlägg så tog jag på nytt fram min enda bok av Adalbert Stifter - "Brokiga stenar" - med tre noveller som samtliga handlar om barn. Förutom "Bergkristall" (som jag skrev om för några år sedan; se nedan) är det "Granit" och "Bergmjölk". Det tyska originalet utkom 1853; den svenska översättningen är av Jane Lundblad på Tidens förlag, 1949.

"Granit" berättar historien om en pojke och hans godhjärtade farfar. Pojken betraktar sin närmaste omgivning från en stor, åttkantig sten som i generationer stått utanför dörren till hemmet och vars yta blankslitits av alla som före honom nyttjat den som sittplats. Med farfars hjälp vidgas och förklaras hans värld på gott och ont, en värld av skönhet och försonlighet, men också övergivenhet och död.

En dag kommer som vanligt den vandrande "vagnsmörjemannen" med sin svarta tunna på den svarta skottkärran. Mest liksom på skämt frågar han om inte pojken vill få fötterna insmorda, och när denne snällt sträcker fram sina fötter stryker han ett par streck av den trögflytande vätskan på dem. Tanklöst springer pojken in till mor för att visa upp sig, men modern, förfärad och upprörd över att han kletar ner det nyskurade golvet, bär ut honom i farstun och agar honom så att fötterna randas av spörappen och den beckiga vätskan stänker ner dem båda och hemmet ännu mer.

Ledsen och eländig sitter pojken för sig själv när farfar uppenbarar sig och omtänksamt tar hand om honom - varvid den egentliga berättelsen börjar, den som farfadern återger under deras gemensamma skogsvandring. 

Och det är i beskrivningen av denna vandring som Stifters naturlyriska ådra visar sig och läsaren förs in i ett slags sakkunnigt beskriven pastoral, där ängarnas växtlighet kartläggs, bergen namnges, källflöden och en hälsobringande brunn utpekas och rökpelarna i fjärran får sina möjliga förklaringar. De går där samspråkande i "det vänliga solskenet" och klockklangen från lördagens helgsmålsringning, "omgivna av det älskligaste spel av ljus och färger". 

Samtidigt är den idyll de genomkorsar densamma som en gång i tiden plågades av pestens härjningar, vilket är vad farfadern nu upplyser sitt barnbarn om. Det fanns, det vet farfar att historien förtäljer, det fanns en gång en beckkokare som med familj och släktingar försökte undgå den dödliga smittan genom att fly upp i de skogiga bergstrakterna, där de livnärde sig så gott det gick på nyodlingar, beckbränneri och naturens skafferi.   

Pojken lyssnar och svarar sin farfar gammalförståndigt. Han får veta att döden hinner ifatt den flyende familjen. Och i den alltmer sagoaktiga berättelsen - med märkliga träd som Trillingfuran, i vilken en bonde hör en fågel sjunga om pestens botemedel - överlever till sist bara en stackars pojke i samma ålder som han som går där och lyssnar på sin farfar. Han ensam förmår inte begrava sina döda föräldrar, utan måste överge dem och hyttan och bege sig ut i skogen för att söka sig tillbaka till bebyggda trakter. 

Under sitt irrande i skogen träffar han på en sjuk och medvetslös flicka som han vårdar och beskyddar tills hon lyckligtvis vaknar till liv. Tillsammans följer de en bäck som leder ner till bebyggelse och människor som också överlevt, och som ser till att barnen återbördas till var sina släktingar. Pojken växer upp hos en farbror, även han "brännare av vagnsmörja, terpentin och andra saker", flickan på ett slott med stora ägor. 

"När det hade gått många år och gossen redan hade blivit nästan en man, kom en dag en liten vagn körande fram till beckhyttan. I den lilla vagnen satt en vacker jungfru, som hade på sig vit klänning och svart liten kappa och bar en liten björnbärsbukett vid barmen. Hon hade skogsflickans kinder, ögon och mjuka hår. Hon hade kommit för att se gossen, som hade räddat henne och fört henne ut ur skogen..."

Det går som det brukar gå i sagor. Farfaderns berättelse anslår alltmer en viston i moll med slutet i dur. Och berättelsen som helhet om pojken på stenen som gjorde sällskap med sin kloke och ömsinte farfar slutar även den harmoniskt med aftonbön, livliga drömmar och en känsla av försoning. 

Som vuxen säger sig berättaren fortfarande leva med farfaderns historia, särskilt "när talet föll på vackra flickor". På vad sätt spåren av vagnsmörjan kunde elimineras, själva upprinnelsen till allt, har han varje hemresa tänkt fråga modern om. Men varje gång glömt.

Det finns något på en gång attraktivt och betänkligt i den troskyldiga stil som Stifter representerar, något som lätt kan uppfattas som en idylliserande om än inte trivialiserande tendens. Men jag undrar: Kan inte denna harmoniska blick på tillvaron i grunden vara ett slags värn mot nattsvart pessimism, ett uttryck för en tillkämpad tro på det godas dominans över det onda?

Oavsett hur det förhåller sig med den saken är Stifters finstämda känsla för naturen och respekten för det enkla livet och vardagsbestyren skäl nog att läsa honom. Sedan W G Seebald pekade på hans kvaliteter och inflytande har jag återkommit till denna lilla bok. Vore det inte läge för något av våra beundransvärda småförlag att se till att fler av hans noveller och hans mest kända roman - "Der Nachsommer" - blir tillgängliga på svenska?

Bilden: Målning av Hans Thoma.
Tidigare inlägg om Adalbert Stifter: här och här.

Upptäckter en februarimåndag

Måndag. Jag börjar veckan med att njuta pensionärstillvaron med radions P2 "Klassisk förmiddag" påslagen. Dagens tunna DN ligger färdigläst vid sidan om mig när jag plötsligt slutar bakgrundslyssna och skruvar upp volymen. Vad var detta? Musik jag aldrig hört förut men som omedelbart lägger beslag på mig, tar hela min uppmärksamhet i anspråk och fyller mig med vetgirig entusiasm. Låter omisskännligt 1800-tal, klassisk romantik i stil med Schumann och Brahms. Och i mitt spontana öra: lika bra! 

Det visar sig vara en symfoni av en tysk kompositör, Friedrich Gernsheim (1839-1916). Jag har aldrig tidigare stött på honom vad jag kan minnas, och jag undrar varför. En snabb koll på nätet ger vid handen att han en gång var en aktad och framgångsrik pianist, dirigent och tonsättare, god vän med Brahms och många andra namnkunniga från samma tid, men att han sedan fördes åt sidan, av en del förminskad och avfärdad som Brahmsepigon (trots att hans första symfoni föregick Brahms första) och senare på 1900-talet i sitt hemland avförd från konsertprogram och musikbibliotek i egenskap av jude.

Det är gott att gång efter annan kunna konstatera att musikhistorien tycks outtömlig, att det alltid finns tid och plats för nya upptäckter. Det var hans första symfoni (1875) som radion spelade, en inspelning från 90-talet med Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz och dirigenten Siegfried Köhler (Arte Nova). De gjorde då på nittiotalet hans samtliga fyra symfonier. Sedan dess har fler cd-utgåvor kommit, även av kammarmusiken, så kanske väntar en renässans för Gernsheims musik så småningom.

Det ena leder till det andra. Jag ser att omslagen på de cd-skivor som cpo (2013-16) gjort med en annan tysk orkester och dirigenten Hermann Bäumer pryds av målningar av en tysk naturromantiker och symbolist, Hans Thoma (1839-1924), som även han är en ny bekantskap för min del. Framför allt hans natur- och genremålningar fascinerar mig, medan de i den mer mytologiska och symboliska traditionen (i Arnold Böcklins anda) är ojämna, i en del fall gott och väl över gränsen för det kitchiga. 

Den vackra målningen överst visar "Rhen vid Laufenburg", som alltså finns på ett av skivomslagen.

Och vem faller inte för den här målningen med titeln "Tystnaden före stormen", som även den borde få pryda ett skivomslag med Gernsheims musik. Varför inte också den som heter "Erinnerungen an Ort" och skildrar ett reseminne från Umbrien. Motivet med de två ryttarna som närmar sig den solbelysta bergsstaden är, till skillnad från de flesta av hans naturmålningar, inte närmare platsbestämd, fast man kan kanske våga en gissning på ett Orvieto som i det här fallet antagit en närmast överjordisk karaktär. 

Inspelningar med Friedrich Gernsheims musik finns både på Spotify och Youtube och jag har ägnat hela den här måndagen åt min musikaliska nyupptäckt, vilken alltså ledde vidare till Thoma och hans måleri. Funderade slutligen på att bläddra i en passande litteratur och associerade då till något av Adalbert Stifter. Skjuter upp det till i morgon, och avslutar dagen med att för andra gången denna dag lyssna till Pianokvintett nr 2 i b-moll, op.63.

Obs! Klicka för större bilder!

Karmelitsystrarna

Francis Poulenc (1899-1963) - jag har alltid gillat honom och vill hävda att han är bedrövligt underskattad, ibland lätt nedlåtande benämnd "katolsk gamäng", ofta endast nämnd som en av medlemmarna i den franska tonsättargruppen "Les Six" från första halvan av 1900-talet. Sina mest trogna och förtrogna har han nog bland dem som älskar solosång och körsång ("Figure Humaine" och "Stabat Mater" är verkligen storartade verk), men själv lyssnar jag också gärna på hans kammarmusik, inte minst den bitvis odygdiga pianomusiken.

Poulenc var den borne melodikern som inte lydde avantgardets föreskrifter utan alltid komponerade tonalt och sångbart. Det innebar att vissa verk fick en populärmusikalisk anstrykning, dock aldrig utan sofistikerade modulationer och färgrik harmonik. Han höll stånd mot den mer kärvänliga romantiken genom att spetsa klangen med dissonanser och en rigorös rytmik. Han är mycket fransk men med ett eget tonfall som definitivt hör 1900-talet till. 

Sent i livet komponerade han också några sceniska verk, framför allt operan "Dialogues des Carmelites", berömd för den spektakulära slutscenen där nunnorna en efter en dekapiteras till orkesterns illusoriska huggljud. Min länge närda förhoppning att någon gång få se den operan, av många betraktad som den bästa franska 1900-talsoperan vid sidan av Debussys "Pelléas et Melisande", har nu gått i uppfyllelse.

Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.  

I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp. 

Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet. 

Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras. 

Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.

Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning. 

En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.

PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.

Houellebecqs profetior

Foto: Philippe Matsas

Jag gör undantagsvis mina små försök att hänga med i den nya omdiskuterade litteraturen, nu senast genom att läsa Michel Houellebecq. Inte hans senaste roman, som trots att den ännu inte kommit på svenska redan väckt uppseende, utan den föregående: "Underkastelse" (Bonniers, 2015). Visserligen läste jag "Elementarpartiklarna", den roman som gjorde honom berömd för mer än halvannat decennium sedan, men uppriktigt sagt fann jag den en aning upphaussad. Jag undrar om jag ens tog mig igenom hela. 

Men eftersom Houellebecq verkar ha byggt ett författarskap som ständigt upprör utan att kunna avfärdas som sensationslystet, tänkte jag att han kunde vara värd en ny ansträngning. Provokationen tycks ligga i något utöver att han hänsynslöst (mot för dagen vedertagna ståndpunkter) blandar en laddad materia av sex, religion och politik.

För dem som i likhet med mig är sent ute med läsningen av denna omdiskuterade roman kan jag först som sist intyga att ansträngande är han ju inte, tvärtom mycket underhållande, åtminstone om man är något lite intresserad av aktuell samhällsdebatt. Han skriver smidigt och flyhänt om sådant som annars kunde tyngas av det ideologiska stoff han refererar och den politiska omvälvning han visionärt gestaltar som ett faktum efter presidentvalet 2022: Frankrike regeras av en viss Mohammed Ben Abbes, en president hämtad från det Muslimska brödraskapet. 

Denne har kommit till makten helt logiskt därför att etablissemanget av socialister, mitten och konservativa velat förhindra Nationella frontens seger och således bildat en "utvidgad republikansk front" till stöd för Ben Abbes, en föregivet moderat islamist, charmig och taktiskt mycket smart. 

"Men den muslimske ledarens verkliga genidrag var framför allt att han förstod att valet inte skulle avgöras på ekonomins område, utan på värderingarnas."

"Redan från början var vänstern förlamad av sin inbyggda antirasism och helt oförmögen att bekämpa honom, eller ens nämna honom med namn."

Som tydligen är gängse hos denne författare är jaget i berättelsen en medelålders illusionslös akademiker. Här heter han François, ensamstående litteraturforskare med ett högst obeständigt kärleksliv huvudsakligen bestående av tillfälliga förbindelser med prostituerade, alternativt en eller annan av de studentskor med rätt sorts kroppsliga företräden som han påträffar i sin undervisning på anrika Sorbonne. Efter att ha förlorat den heta Myriam, som drar till Israel, blir det fråga om tämligen mekaniskt sex, "utan att tröttna och utan att njuta". Mest för att hjälpligt hålla ledan stången, som det verkar. 

Houellebecq delar uppenbarligen sin huvudpersons ingående kunskaper och höga värdering av den franske författaren J-K Huysmans. Samtidigt som François blir av med sin anställning blir han lämpligt nog anmodad att skriva förordet till en Pléiadeutgåva av Huysmans verk, vilket osökt gör den gamle sekelskiftesdekandenten till en resonör som speglar hans egen livskänsla i försöken att orientera och förhålla sig till den nya politiska situation som uppstått. 

François reser till ett katolskt kloster (samma som en gång besöktes av Huysmans) men återvänder, träffar en del av sin forna vänner och bekanta, noterar de snabba förändringarna i livsstil och kulturklimat, för samtal med dem som redan valt att underkasta sig för en fortsatt karriär och överväger själv de erbjudna villkoren för återanställning. 

Han ser med viss förundran på maktskiftets konsekvenser, också för de universitetsanställda: den patriarkaliska familjens återupprättande, månggifte, kvinnornas ändrade klädedräkt och försvinnande från arbetsmarknaden, synen på det europeiska förfallet som en följd av ateistisk humanism, religionens återkomst och sharialagarnas successiva införande, etc. 

"I sitt senaste tal undrade han [Ben Abbes] gripet om det fanns något vackrare än solidariteten, när den utövades i kärnfamiljens sköte!"

"Vänstern hade alltid haft förmågan att få igenom antisociala reformer som blivit kraftfullt förkastade om de kommit från högern; det verkade gälla det muslimska partiet i ännu högre grad."

Naturligtvis var det detta scenario som utgjorde sprängstoffet i diskussionen om Houellebecqs förment reaktionära inställning till islam och till den moderna tidens oro. Det viktiga är dock att han inte skriver propagandistiskt utan mångtydigt, inte ens utan ambivalens, så att det beskrivna skeendet kommer att utmana läsarens egna uppfattningar och farhågor för en dylik dystopi.

På ett djupare plan är det, som jag läser det, inte enbart en fråga om motsättningen mellan auktoritär religion och västerländsk sekularism utan om vad väst fortsatt kan värna av sin demokrati och sina individuella rättigheter i en tid av nihilism, där allt fast förflyktigas och många famlar efter identitet och fasta värden, någonting att hålla sig till; intellektuellt sett en fråga om värdeobjektivismens berättigande. Det fina med Houellebecq är att han engagerar läsaren i en värdediskussion som ter sig nödvändig mot bakgrund av en av flera orsaker oroande samhällsutveckling.

"Det finns ändå ett villkor", sa jag försiktigt. "Ett inte oviktigt villkor..."
Han nickade sakta. 
"Tror ni... tror ni att jag är någon som kan omvända sig till islam?"
Han sänkte huvudet djupt som om han försjönk i intensiva grubblerier av privat natur; så höjde han blicken mot mig och svarade: "Ja!"
- - -
"Ni är inte katolik, vilket kunnat utgöra ett hinder...", genmälde han stillsamt.
Nej, faktiskt; det kunde man ju inte påstå.
"Och jag tror inte att ni egentligen är ateist heller. Verkliga ateister är i grund och botten sällsynta."

När jag hade läst färdigt tänkte jag att det inte skulle förvåna mig om Houellebecq - i likhet med sin huvudperson François´ litteräre följeslagare i denna roman - förr eller senare landar i den katolska kyrkans famn. Någon dag senare ser jag en notis om att det redan skett. 

Hur som helst blir det intressant att följa honom. Jag kommer definitivt att skaffa mig hans nästa roman så snart den kommer på svenska.