Francis Poulenc (1899-1963) - jag har alltid gillat honom och vill hävda att han är bedrövligt underskattad, ibland lätt nedlåtande benämnd "katolsk gamäng", ofta endast nämnd som en av medlemmarna i den franska tonsättargruppen "Les Six" från första halvan av 1900-talet. Sina mest trogna och förtrogna har han nog bland dem som älskar solosång och körsång ("Figure Humaine" och "Stabat Mater" är verkligen storartade verk), men själv lyssnar jag också gärna på hans kammarmusik, inte minst den bitvis odygdiga pianomusiken.
Poulenc var den borne melodikern som inte lydde avantgardets föreskrifter utan alltid komponerade tonalt och sångbart. Det innebar att vissa verk fick en populärmusikalisk anstrykning, dock aldrig utan sofistikerade modulationer och färgrik harmonik. Han höll stånd mot den mer kärvänliga romantiken genom att spetsa klangen med dissonanser och en rigorös rytmik. Han är mycket fransk men med ett eget tonfall som definitivt hör 1900-talet till.
Sent i livet komponerade han också några sceniska verk, framför allt operan "Dialogues des Carmelites", berömd för den spektakulära slutscenen där nunnorna en efter en dekapiteras till orkesterns illusoriska huggljud. Min länge närda förhoppning att någon gång få se den operan, av många betraktad som den bästa franska 1900-talsoperan vid sidan av Debussys "Pelléas et Melisande", har nu gått i uppfyllelse.
Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.
I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp.
Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet.
Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras.
Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.
Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning.
En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.
PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.
Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.
I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp.
Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet.
Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras.
Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.
Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning.
En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.
PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar