Houellebecqs profetior

Foto: Philippe Matsas

Jag gör undantagsvis mina små försök att hänga med i den nya omdiskuterade litteraturen, nu senast genom att läsa Michel Houellebecq. Inte hans senaste roman, som trots att den ännu inte kommit på svenska redan väckt uppseende, utan den föregående: "Underkastelse" (Bonniers, 2015). Visserligen läste jag "Elementarpartiklarna", den roman som gjorde honom berömd för mer än halvannat decennium sedan, men uppriktigt sagt fann jag den en aning upphaussad. Jag undrar om jag ens tog mig igenom hela. 

Men eftersom Houellebecq verkar ha byggt ett författarskap som ständigt upprör utan att kunna avfärdas som sensationslystet, tänkte jag att han kunde vara värd en ny ansträngning. Provokationen tycks ligga i något utöver att han hänsynslöst (mot för dagen vedertagna ståndpunkter) blandar en laddad materia av sex, religion och politik.

För dem som i likhet med mig är sent ute med läsningen av denna omdiskuterade roman kan jag först som sist intyga att ansträngande är han ju inte, tvärtom mycket underhållande, åtminstone om man är något lite intresserad av aktuell samhällsdebatt. Han skriver smidigt och flyhänt om sådant som annars kunde tyngas av det ideologiska stoff han refererar och den politiska omvälvning han visionärt gestaltar som ett faktum efter presidentvalet 2022: Frankrike regeras av en viss Mohammed Ben Abbes, en president hämtad från det Muslimska brödraskapet. 

Denne har kommit till makten helt logiskt därför att etablissemanget av socialister, mitten och konservativa velat förhindra Nationella frontens seger och således bildat en "utvidgad republikansk front" till stöd för Ben Abbes, en föregivet moderat islamist, charmig och taktiskt mycket smart. 

"Men den muslimske ledarens verkliga genidrag var framför allt att han förstod att valet inte skulle avgöras på ekonomins område, utan på värderingarnas."

"Redan från början var vänstern förlamad av sin inbyggda antirasism och helt oförmögen att bekämpa honom, eller ens nämna honom med namn."

Som tydligen är gängse hos denne författare är jaget i berättelsen en medelålders illusionslös akademiker. Här heter han François, ensamstående litteraturforskare med ett högst obeständigt kärleksliv huvudsakligen bestående av tillfälliga förbindelser med prostituerade, alternativt en eller annan av de studentskor med rätt sorts kroppsliga företräden som han påträffar i sin undervisning på anrika Sorbonne. Efter att ha förlorat den heta Myriam, som drar till Israel, blir det fråga om tämligen mekaniskt sex, "utan att tröttna och utan att njuta". Mest för att hjälpligt hålla ledan stången, som det verkar. 

Houellebecq delar uppenbarligen sin huvudpersons ingående kunskaper och höga värdering av den franske författaren J-K Huysmans. Samtidigt som François blir av med sin anställning blir han lämpligt nog anmodad att skriva förordet till en Pléiadeutgåva av Huysmans verk, vilket osökt gör den gamle sekelskiftesdekandenten till en resonör som speglar hans egen livskänsla i försöken att orientera och förhålla sig till den nya politiska situation som uppstått. 

François reser till ett katolskt kloster (samma som en gång besöktes av Huysmans) men återvänder, träffar en del av sin forna vänner och bekanta, noterar de snabba förändringarna i livsstil och kulturklimat, för samtal med dem som redan valt att underkasta sig för en fortsatt karriär och överväger själv de erbjudna villkoren för återanställning. 

Han ser med viss förundran på maktskiftets konsekvenser, också för de universitetsanställda: den patriarkaliska familjens återupprättande, månggifte, kvinnornas ändrade klädedräkt och försvinnande från arbetsmarknaden, synen på det europeiska förfallet som en följd av ateistisk humanism, religionens återkomst och sharialagarnas successiva införande, etc. 

"I sitt senaste tal undrade han [Ben Abbes] gripet om det fanns något vackrare än solidariteten, när den utövades i kärnfamiljens sköte!"

"Vänstern hade alltid haft förmågan att få igenom antisociala reformer som blivit kraftfullt förkastade om de kommit från högern; det verkade gälla det muslimska partiet i ännu högre grad."

Naturligtvis var det detta scenario som utgjorde sprängstoffet i diskussionen om Houellebecqs förment reaktionära inställning till islam och till den moderna tidens oro. Det viktiga är dock att han inte skriver propagandistiskt utan mångtydigt, inte ens utan ambivalens, så att det beskrivna skeendet kommer att utmana läsarens egna uppfattningar och farhågor för en dylik dystopi.

På ett djupare plan är det, som jag läser det, inte enbart en fråga om motsättningen mellan auktoritär religion och västerländsk sekularism utan om vad väst fortsatt kan värna av sin demokrati och sina individuella rättigheter i en tid av nihilism, där allt fast förflyktigas och många famlar efter identitet och fasta värden, någonting att hålla sig till; intellektuellt sett en fråga om värdeobjektivismens berättigande. Det fina med Houellebecq är att han engagerar läsaren i en värdediskussion som ter sig nödvändig mot bakgrund av en av flera orsaker oroande samhällsutveckling.

"Det finns ändå ett villkor", sa jag försiktigt. "Ett inte oviktigt villkor..."
Han nickade sakta. 
"Tror ni... tror ni att jag är någon som kan omvända sig till islam?"
Han sänkte huvudet djupt som om han försjönk i intensiva grubblerier av privat natur; så höjde han blicken mot mig och svarade: "Ja!"
- - -
"Ni är inte katolik, vilket kunnat utgöra ett hinder...", genmälde han stillsamt.
Nej, faktiskt; det kunde man ju inte påstå.
"Och jag tror inte att ni egentligen är ateist heller. Verkliga ateister är i grund och botten sällsynta."

När jag hade läst färdigt tänkte jag att det inte skulle förvåna mig om Houellebecq - i likhet med sin huvudperson François´ litteräre följeslagare i denna roman - förr eller senare landar i den katolska kyrkans famn. Någon dag senare ser jag en notis om att det redan skett. 

Hur som helst blir det intressant att följa honom. Jag kommer definitivt att skaffa mig hans nästa roman så snart den kommer på svenska.