Alice Babs, en av våra riktigt stora sångare är borta, 90 år gammal. Hon spelas nu överallt i alla radioprogram jag slår på, och det är givetvis ytterst befogat och en god tjänst till alla som är för unga för att ha egna minnen av henne.
Det finns sångare man gärna och kanske lite slarvigt och förminskande kallar sångfåglar. Men man kan med det också mena någon som redan mycket tidigt visat en ovanlig musikalisk begåvning och som sedan även bekräftats vara den naturens gåva som naturen bara undantagsvis skänker oss. I Alice Babs fall var musikaliteten osviklig vad än hon tog sig an för genre - från schlager i sin späda ungdom till jazz, visor, psalmer, klassiskt. Hon sjöng lika naturgivet som sångfåglar gör.
Det jag alltid på nytt kommer att förundras över när jag lyssnar till henne är inte bara den klara, tonsäkra rösten utan även den improvisationskonst hon uppvisade och som inte verkade ha några egentliga gränser, varken vad gäller oktavomfång eller swingkänsla.
Naturligtvis var hennes samarbete med Duke Ellington i mogen ålder av samma betydelse för henne som samarbetet med Bill Evans var för Monica Zetterlund. Allt fanns där dessförinnan hos dem båda men behövde den bekräftelse som ett par av jazzmusikens giganter kunde bidra med.
Det var också när hon sjöng med Ellington jag själv på allvar upptäckte henne. "Serenade to Sweden", javisst, men framför allt kyrkokonserterna. Hon älskade jazzmusiken, det var uppenbart, men ibland tänkte jag: Sjunger hon inte i själva verket för vackert? Ellington hade ju förutom sin vilda "djungelmusik" också en lyrisk sida, en mycket stark sådan, och där passade Alice Babs in perfekt. Och hennes swingkänsla måste varit medfödd.
Till sist ett minne. Det är sjuttiotal och jag befinner mig på den traditionella höstkonserten i Uppsala Universitets aula, det vill säga Orphei Drängars "Caprice". Eric Ericson dirigerar som vanligt kören. Och som vanligt är spänningen stor inför vem som ska framträda som årets hemliga gäst.
In kommer Alice Babs och sjunger sig rakt in i allas hjärtan. Hon sjunger så att publiken till sist kippar efter andan, reser sig i bänkarna med ett bifall som jag dittills aldrig varit med om. Applåderna vill inte ta slut och Alice Babs korsar armarna över bröstet, bugar och tackar. Rörd och själv lika överväldigad som publiken vädjar hon till sist till den att lugna sig. Hon mäktar inte ta emot mer av detta fantastiska gensvar.
Det var Ellingtons musik, visst var det det. På Youtube finns ett klipp från Sacred Concert II med Alice Babs, Ellington och bandet, Radiokören och Eric Ericson i en upptagning från Gustav Vasa kyrka i Stockholm, 1969. Lägg märke till Ellingtons menande avannonsering av Almighty God has those Angels.
