Pesten, lyckan, kärleken och döden

Mitt i pågående pandemi läser jag "Pesten" av Albert Camus (Bonniers, 2020, nyöversatt av Jan Stolpe), den roman som fattades i den omläsning av hans centrala verk som jag företog för ett antal år sedan. Camus hörde till mina absoluta favoriter redan då jag som tonåring plöjde igenom några författarskap som jag förstod att man under inga omständigheter fick missa. 

Jag minns att jag i dessa formativa år tyckte allra bäst om just "Pesten", gripen av det allvar och den omutliga sanningslidelse som präglar romanen, berörd av några av dess både modiga och fega karaktärer, eller kanske snarare deras varierande högst mänskliga reaktionsmönster, och delaktig i deras liv och tankar under påtvingad skilsmässa och existentiella hot.

Fortfarande blir jag snabbt engagerad av kretsen kring dr Rieux och deras ovissa kamp mot pesten i Oran, den nordafrikanska stad där de befinner sig när portarna mot omvärlden sluts och i praktiken omöjliggör all flykt. Inte minst imponerar författarens grepp om krisen på olika nivåer, med inblickar i såväl myndigheternas agerande, (bristande resurser, senfärdighet och rigorös kontroll) som konsekvenserna för individer, grupper och det gemensamma "vi" som karantänen skapar. Skildringen känns inte ett dugg daterad, tvärtom häpnadsväckande aktuell. 

Dr Rieux personifierar den lugne skeptikern som illusionlöst gör det han anser måste göras. Till de karantärsgrupper för förebyggande sanitet och vård som han organiserar knyts andra som av omständigheterna försatts i exil och som spontant eller efter moget övervägande väljer att aktivt bidra till epidemins bekämpande. Jag kommer här att koncentrera mig på den trio som spelar största rollen för de etiska och religiösa livsfrågor som romanen väcker: Rieux, Tarrou och pater Paneloux. 

Men även journalisten Rambert vill jag nämna som ett exempel på den som värderar livet med sin älskade i Paris så högt att han till sist även illegalt och till nästan varje pris som helst vill ta sig ut ur fångenskapen, även via kontakter med mutbara smugglare bland vaktmanskapet. Dr Rieux har förståelse för hans val av lyckan före plikten, förmodligen för att han själv har sin hustru på ett sanatorium på annan ort. Men när den planerade flykten skjuts upp ett par gånger får Rambert tillfälle att tänka igenom sitt ställningstagande och ändrar sig, uppenbarligen påverkad av dr Rieux' personlighet och livshållning.

Rieux främste medarbetare är Tarrou, en nykter iakttagare av det alltmer oroande händelseförloppet, vars noggranna anteckningar berättaren drar nytta av, och vars "objektiva" förhållningssätt kommer till sin rätt i rollen som den frivilliga verksamhetens organisatör och Rieux filosofiskt lagda samtalspartner. Hans juridiska bakgrund med en far som dömt många till döden utgör möjligen en drivkraft bakom hans obrottsliga lojalitet med Rieux och vårdarbetet. Sorgligt nog drabbas han själv av smittan och dör när staden slutligen på nytt öppnar sig mot omvärlden.

Tarrou brottas med de metafysiska frågor som pater Paneloux aktualiserar och försöker besvara i två predikningar i stans katedral. Den första hålls i början av epidemin och representerar en "krävande kristendom" som tolkar det onda som att Gud vänt sitt ansikte från det folk ("er") han länge nog visat barmhärtighet utan att det ("ni") förmått visa honom sin tro och tillit. Ett slags kollektivt bestraffningstänkande som varken Tarrou eller Rieux kan acceptera. 

När Tarrou pressar dr Rieux med direkta frågor om hans gudstro och vad han anser om Paneloux skuldbeläggning av medborgarna, svarar han att det är så där prästerna talar utan att alltid mena riktigt så illa som det låter. Beträffande den egna tron säger han bara, att hade han den tron på Gud skulle han överlåta jobbet till honom. Ungefär så. 

Vad gäller tanken att det ur pesten skulle kunna komma något gott menar han att det kan kanske vara så för en del, att den får några av oss att utvecklas. Men för hans egen del gäller att utan att exakt veta hur fortsatt försöka bota eller åtminstone diagnostisera och lindra lidandet så mycket som möjligt, ingenting annat. Han är praktiker, inte teoretiker, och alldeles oavsett måste vi alla leva i motsägelser. Ungefär så.

Det ska snart visa sig att patern själv är den som genomgår en viss utveckling som innebär att han närmar sig frivilliggrupperna för att hjälpa till. Och han inbjuder sina nya vänner att lyssna till en ny predikan där han utvecklar sina tankar om lidandets varför och den, som han menar, i all ödmjukhet ofrånkomliga underkastelsen även när Guds handlande inte går att förstå. Kontentan är att i vissa situationer prövas tron, varvid valet bara står mellan tro och otro, bejaka eller förkasta, allt eller intet. Tron på Guds godhet och allmakt måste vidhållas också inför döden och det till synes meningslösa lidandet, annars faller trossystemet samman. Vilket framstår som det yttersta hotet och vilket tillspetsat också kunde formuleras som en fråga med konsekvenser även för honom själv: "Kan en präst söka läkare?" 

Upprinnelsen till denna predikan är en händelse som nog får sägas bilda den här romanens höjdpunkt. Domaren Othons son insjuknar med alla tecken på pest. Berättelsens olika huvudkaraktärer samlas kring barnets säng för att följa verkningarna av ett nytt "serum" som en gammal kollega till Rieux lyckats utveckla och som man nu sätter sitt hopp till som en sista utväg i ett hopplöst fall. 

Det är en fasaväckande skildring av ett stackars barns utdragna döende i konvulsioner, kramper och ångestfyllda skrik med båda föräldrarna frånvarande i var sin karantän och med endast en grupp hjälplösa hjälpare runt sjuklägret, samtliga skakade i grunden av det de bevittnar. Få repliker fälls, men i dunklet hörs patern utbrista: "Min Gud, rädda detta barn. " Och när dödskampen äntligen är över förlorar även dr Rieux tillfälligt behärskningen och slungar i vredesmod en replik vänd mot Paneloux. "Åh, den pojken - åtminstone han var oskyldig, det vet ni mycket väl!"

Under allt fortgår ett solidariskt samarbete mellan ateisten och patern och övriga frivilliga, trots skilda livsåskådningar och delvis olika bevekelsegrunder. Kanske är det detta som gör denna berättelse om ett dystert skede i staden Orans historia så utmanande, så motsägelsefull och samtidigt hoppfull. 

Här diskuteras och ifrågasätts tro och moral, hjältar och helgon, och här ställs frågan vad det i praktiken är att vara människa och vad kärleken till Gud (den svåra) och kärleken till den man älskar (lyckan) egentligen är värd. Undra på att den yngling jag en gång var uppfattade denna roman som en av de riktigt stora och betydelsefulla; omdömet står sig än idag. 

Även Paneloux insjuknar på slutet med oklara om än allvarliga symptom. Han undviker läkarvård, också när han till sist forslas till sjukhus och stoiskt vänd mot väggen dör i ensamhet med ett krucifix i händerna. På registerkortet skriver man "Tveksamt fall". 

Albert Camus 100 år

Han dog ju alldeles för tidigt i en trafikolycka, Albert Camus. Eftersom ett drygt halvsekel redan passerat sedan dess känns hans rent fysiska närvaro mycket längre bort i tiden än vad hans idag blott 100-åriga födelsedag kan ge intryck av. Han kunde alltså ha varit en åttioårig distingerad gammal författare och filosof för bara tjugo år sedan.

Camus´ livsverk hör till det allra bästa av existentialismens 40-och 50-tal, och det är svårt att tänka sig att hans litterära stjärna skulle mattas eller slockna i framtiden. Därtill är hans gestaltning av det absurda i vår alltför mänskliga tillvaro alltför djupgående och universellt. Han förblir närvarande för var och en som någon gång, och därefter oftast återkommande, läser hans romaner och filosofiska texter.

Jag läste honom i övre tonåren och har sedan återvänt ett par gånger till hans verk, som ju inte hann bli så omfattande. Senast när "Främlingen" kom i nyöversättning för ett par år sedan fick jag en ny knuff till omläsning av både den och "Fallet". Båda gjorde mig nästan ännu mer entusiastisk än jag var som ung. Jag läste då också för första gången självbiografin - "Den första människan" - vars fängslande skildringar från den fattiga barndomen i Algeriet ger en i många stycken häpnadsväckande bakgrund till den framgångsrika karriär som ändade i ett Nobelpris 1957, tre år innan bilkraschen.

I veckan började jag en omläsning av novellerna i "Landsflykten och riket". Dem läste jag första gången som eldvakt i skenet av en braskamin som nyinryckt på I 19 i Boden. Jag har kvar den lilla Aldus-pocketen som ett minne från om inte landsflykten så i alla fall flykten in i ett annat rike än det jag motvilligt måste anpassa mig till vid det tillfället.

Alla novellerna når väl inte upp till romanernas höga nivå, men både  "Äktenskapsbryterskan", "Gästen" och "De stumma" är goda exempel på Camus´ förmåga att på ett återhållet sätt och med mycket undertext levandegöra moraliska konflikter och omplantera dem från de fiktiva gestalternas medvetande till läsarnas. Jag blir också angenämt påmind om hur mycket det nordafrikanska ökenlandskapet betyder för denne författare. Det framstår som oändligt vackert i både köld och hetta, under såväl brännande sol som gnistrande stjärnhimmel. Det utövar en tydlig lockelse trots det ogästvänliga klimatet och de ofta extrema påfrestningar som människorna där utsätts för.

Vad skulle jag göra om jag som den ensligt stationerade läraren i "Gästen" fick besök av en bekant, en gendarm som anländer i sällskap med en bunden brottsling, en arab som påstås ha mördat en kusin och som myndigheterna beordrat ska överföras till polisen i närmaste stad? Det hela sker mot bakgrund av uppror och hotande inbördeskrig, och vad skulle jag svara när min bekant som fullföljt sin del av uppdraget lämnar mig en pistol och hävdar att det utifrån myndigheternas ordergivning är min plikt att lotsa brottslingen till den ort där straffet ska avtjänas?

Oavsett om denne arabiske främling är emot "oss" eller inte ställs jag liksom läraren inför ett moraliskt svårt beslut. Novellens lärare protesterar, säger att han vägrar utföra detta utan en tydlig krigsdeklaration, men signerar till sist ändå ett papper så att gendarmen kan återvända till sitt. Morgonen därpå följer han araben ett gott stycke på väg, pekar ut riktningen mot staden och låter honom sedan gå.

Det är lysande berättat, och tacka för det att en ung människa som brottas med frågorna om lydnad och underordning, valet och den fria viljan tar till sig en sådan berättelse och en sådan författare!

Den 14 december 1957 höll Camus en föreläsning i Uppsala Universitets aula med titeln "Konstnären och hans tid". (Den finns publicerad i "Brev till en tysk vän", Lind & Co, 2002). Det är en betraktelse över begreppet realism som avfärdar såväl socialrealismens absurda pretentioner som formalismens tomhet. "Varje konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp" och därmed ofrånkomligen någon med ansvar. Men endast i skapande frihet kan konstnären undvika de båda avgrunder som lättsinniga förströelser respektive konformistisk propaganda utgör. Så talade Camus den gången och här följer ett lite längre citat:

"Det bedrägliga med konsten för konstens egen skull var att den såg ut att ignorera det onda vilket var det ansvar den tog. Men om en bedräglig realism modigt tar på sig människornas alla olyckor är det ett allvarligt svek om den använder olyckan för att prisa en kommande lycka som ingen vet någonting om och som därför gör det möjligt att bluffa på alla möjliga sätt." (s. 85-86)

Hade jag redan då varit den uppsalastudent som jag tio år senare blev hade jag förmodligen varit en i publiken i denna aula, som jag känner så väl.

Jag ser att Thomas Nydahl också skriver om Albert Camus idag, med länkar till andra intressanta skribenter i ämnet.

Själv har jag tidigare skrivit om Camus här, här och här.

Foto: IZIZ

Fotbollsspelaren Albert Camus

Eduardo Galenaos bok "Fotbollens himmel och helvete" (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1998) består av anekdotisk kortprosa kring denna världens största och vackraste lagsport. Jag bläddrade i den på måfå häromdagen och fick upp följande underbara historia som jag citerar som helhet:

År 1930 agerade Albert Camus Sankte Pär och stod och vaktade målet åt fotbollslaget vid Algers universitet. Han hade vant sig vid att vara målvakt sen han var barn, eftersom det var där man slet minst på skorna. Camus kom från en fattig familj och kunde inte unna sig lyxen att springa fritt på planen. Varje kväll inspekterade hans farmor hans sulor och gav honom stryk om hon såg att de var slitna.

Under sina år som målvakt lärde sig Camus många saker:

- Jag lärde mig att bollen aldrig kommer mot en där man väntar sig det. Detta hjälpte mig mycket, senare i livet, framför allt i storstäderna där folk inte brukar vara, som man säger, rättframma.

Han lärde sig också att vinna utan att känna sig som gud fader och att förlora utan att känna sig som en sopa, vilket är en svårlärd visdom, och han lärde sig dessutom något om dne mänskliga själens mysterier, i vars labyrinter han företog sin farliga men framgångsrika resa med sitt stora författarskap.

Utan pardon

Tillbaka till Albert Camus!

När jag efter många år läser om Fallet häpnar jag över styrkan och tätheten i denna obarmhärtiga uppgörelse med den moderna människans livslögner. Här finns på knappt hundra sidor (i min gamla pocketupplaga från Bonniers Delfinserie) så många utmanande tankar att det räcker för hur många och långa seminariediskussioner som helst.

Advokaten Jean-Baptiste Clamence presenterar sig som domare-botgörare på en hamnkrog i Amsterdam och det hela utvecklar sig till en monolog där bordsgrannen aldrig visar sig med egna repliker i texten.

Denne advokat synar alltså sina bevekelsegrunder som de olyckligas försvarare genom att sätta sig till doms över sig själv. Och domaren-botgöraren är utan nåd, vilket för övrigt tillvaron som helhet är. Kylig distans och oförmåga till genuint engagemang ger möjligheten till en självrannsakan som sopar undan alla illusioner om höga ideal och egen förträfflighet. Skriet från den från bron hoppande kvinnan som han inte försökte rädda förföljer honom, liksom de tydligt varseblivna skratt som inte kan hänföras till en bestämd person utan endast påminner honom om den bluffmakare han är. Ingen dygd visar sig vid närmare granskning vara något annat än ytterligare ett exempel på själviskhet, fåfänga, självgodhet och härsklystnad. I förlängningen drabbar det inte bara honom själv, och misantropin ligger följaktligen på lur i mer än ett avsnitt av denna berättelse som också är en filosofisk betraktelse.

Med varje frihetssträvan följer domar och ett oundvikligt ansvar och därför väljer människan slaveri och underkastelse:

Man är fri och då måste man stå på egna ben, och eftersom det just är frihet de inte vill ha eller därav följande domar, så tigger de om att bli tuktade, de hittar på förfärliga föreskrifter, de rusar åstad för att stapla upp bål som ersättning för kyrkor. Ättlingar av Savonarola, det försäkrar jag. Men de tror bara på synden, aldrig på nåden. De tänker på den förstås. Nåden det är vad de vill ha, jaet, hängivelsen, lyckan att finnas till och kanske, för de är sentimentala också, trolovningen, den fräscha unga flickan, den rättsinnige mannen, musiken. (s. 95 i Aldus-upplagan, 1963, övers. Eva Alexandersson)

Men det finns en annan tråd i den täta väven som jag vill ta upp. Den handlar om döden, som är oundviklig och aldrig annat än individuell. Med varje enskild människas död dör en hel värld, brukar man säga, och Camus skulle instämma. Ytterligare ett citat drar oss in i berättelsens kärnfråga om vad som eventuellt kan vinnas med sanning i stället för lögn:

Det var vid den tidpunkten som tanken på döden plötsligt dök upp i mitt dagliga liv. Jag tog en överblick över de år som skilde mig från slutet. Jag letade efter exempel på män som hade dött när de var i min ålder. Och jag marterades av tanken på att jag inte skulle hinna fullfölja min uppgift. Vad för uppgift? Det visste jag ingte. Uppriktigt sagt kunde det vara tvivel underkastat om det som jag gjorde verkligen var mödan värt att jag fortsatte med det? Men det var inte precis det. Det var faktiskt en löjlig skräck som anfäktade mig: man kunde inte dö utan att ha bekänt alla sina lögner. Inte inför Gud eller för någon av hans ställföreträdare, sådant stod jag långt över som ni väl kan förstå. Nej, det gällde att bekänna dem för människorna, för en vän eller en älskad kvinna till exempel. I annat fall, om det så bara fanns en enda fördold lögn i mitt liv, skulle döden göra den slutgiltig. Ingen enda skulle någonsin mer få veta sanningen på denna enda punkt, eftersom den ende som kände den var just den bortgångne som tagit hemligheten med sig i graven. Detta absoluta mord på en sanning kom det att svindla för mig. Numera skulle det, inom parentes sagt, snarare inge mig en säregen vällust. (Ibid., sid 63)

Naturligtvis blir även denna insikt om den dolda sanningens öde ifrågasatt av den obarmhärtige domaren. Ty ... vad var det för pretentioner att vilja dra fram i sanningens ljus ett ynkligt bedrägeri, som var försvunnet i tidhavets böjlande svall som ett saltkorn i oceanen"

Insnöad

Storhelgerna är förbi och den vintriga vardagen vidtar. För min del har det varit en tid av i första hand läsning, eftersom jag vistats i det inre av Ångermanland i ymnigt snöfall och kyla ned till -23 grader. Mjölkvit himmel, vita drivor, snötyngda granar och här och var översnöade fordon.

Vitt, vitt, vitt. Det påminde mig om barndomens vintrar som såg ut som så. Jag lärde mig då en schablon för hur man tecknar vintermotiv med granar, med grenverk som på tyngande slokaxlar bar droppformade snödrivor .

Avkopplad, ej uppkopplad, ja, faktiskt även mobilt urkopplad, fanns det inte så mycket annat än böcker och korsord att ägna sig åt. Teve visserligen, men där bjöds inte mycket att minnas, frånsett vacker sång av Peter Mattei och Lisa Nilsson före nyårsaftonens tolvslag.

Jag läste en blandning av skönlitteratur, poesi och essäistik, ibland faktiskt alltsammans i en och samma bok. Peter Handbergs "Släpp ingen levande förbi" (tack för tipset, Thomas Nydahl!) var en lång, spännande och välskriven berättelse om det delade Berlin och de många mord på egna medborgare som DDR gjorde sig skyldigt till vid den "antifascistiska skyddsvallen", dvs muren. Handberg, delvis uppvuxen i Berlin, är en driven stilist som blandar självbiografi, resedagböcker med inlevelsefull beskrivning av många av de flyktförsök som efter murens fall och arkivens öppnande avslöjar dolda sanningar om en mängd unga människors livsöden, de vilkas enda önskan var att få lämna ett nationsfängelse. Synd bara att ett så stort förlag som Natur och Kultur inte kan kosta på sig en mera omsorgsfull korrekturläsning. Visserligen en petitess i sammanhanget, liksom även det journalistiska otyg som tydligen också en så driven skribent som Handberg drabbats av, nämligen utelämnandet av infinitivmärket att. Jag för min del kommer inte att upphöra att irritera mig och anmärka på detta.

Med i väskan hade jag också Albert Camus´Myten om Sisyfos, som ju är en samling filosofiska essäer av bästa sorten. Jag har läst dem förut, men det var länge sedan och jag hade glömt hur tät och vacker dessa texter om det absurdas konsekvenser är både till form och innehåll. Omöjliga att läsa utan en förstrykningspenna till hands. Obevekliga i sin strävan efter en klarhet som de själva ifrågasätter möjligheten av. Vi är dömda till en fruktlös längtan efter en meningsskapande enhet i tillvaron som den omöjligen kan tillhandahålla, en längtan efter en absolut kunskap som kan sluta klyftan som tillvaron öppnar för oss när vi blir medvetna om oss själva och vår kunskaps begränsning och tillfällighet, kort sagt när vi blir varse det absurda.

Nog är dessa tankar minst lika aktuella idag som på fyrtio- och femtiotalet, när fortfarande så många flyr in i fundamentalistiska trossatser av olika slag, det må vara religiösa eller vetenskapliga - eller värst av allt: den pretentiösa föreningen av bådadera. Kan man för övrigt tänka sig en mera elektrifierande upptakt än den inledande satsen i denna bok: "Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet". Eller en mera lysande avslutning: "Man måste tänka sig Sisyfos lycklig"?

Nej, självmordsbombarna har inget paradis att vänta. Andliga förförare har berövat dem det enda liv de äger. Revolten mot döden ger däremot livet dess värde: "Utsträckt över en hel livstid återställer den existensens storhet".

Ja, och så var det då poesin. Två tidigare nobelpristagare fortsätter att fascinera mig. Det var ju ett tag sedan en poet senast belönades, närmare bestämt 1996 och Wislawa Szymborska. Hennes senaste diktsamling - "Här" - kom i höstas på svenska i Anders Bodegårds översättning. Jag har läst dessa dikter flera gånger i höst och senast återigen nu i trettonhelgen. Ett tunt häfte med mycket hög specifik vikt. En förunderligt precis vardaglighet som skapar en existentiell svindelkänsla genom poetens sätt att behandla tid och minne. Påminner faktiskt en del om Werner Aspenströms poetiska universum.

Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade.
Före innehav av kropp, endast med kroppen.

Sist också "Vattenpasset" av Seamus Heany (Natur och Kultur, 2002 - översatt av Ole Hessler), också han ofta upptagen av vardagsbilder och föremål, ofta hämtade djupt nere i barndomen. En del dikter hyllar kolleger och föregångare. En av dem har titeln "M."

När den döve fonetikern lät handen vila
på den kupol som den talandes hjässa utgör
kunde han särskilja olika diftonger och vokaler
utifrån vilket ben som vibrerade av ljudet.

En jordglob slutar snurra. Jag lägger handflatan
mot en kontur kall som permafrost
och tänker mig en axel brumma och det stadiga
fasta ljudet från Osip Mandelstams ryska.

Foto: EJ

Camus på nytt

I övre tonåren var jag starkt tilltalad av existentialismen och jag läste allt av Albert Camus. Jag läste även den då ännu mer aktuelle Jean Paul Sartre, men som romanförfattare lyckades han aldrig fånga mig på samma sätt. Inte heller senare. Camus däremot tillhör de få författare som jag återvänt till.

Jag vill minnas att jag tyckte allra mest om "Pesten", och jag har ett alldeles klart minne av att jag läste novellerna i "Landsflykten och riket" i lumpen i Boden när jag satt eldvakt i tältet om nätterna.

När jag nu läst om "Främlingen", som i år utkommit i en ny och spännande översättning av Jan Stolpe, återförs jag snabbt till innehållet men överraskas ändå av hur enormt förtätad denna skildring av den i tillvaron utkastade Mersault är. Han är en ung man utan egenskaper, skulle man kanske kunna säga, om man nu inte som grundläggande karaktärsdrag räknar med den indifferens och distanserade livshållning som han uppvisar. Mersault gör sig skyldig till ett meningslöst mord som han blir åtalad och snart nog dömd till döden för. Vi får höra hans egen berättelse återgiven under giljotinen, så att säga. Det som han ställs till svars för är dock inte bara mordet utan hela hans "monstruösa" själlöshet som framför allt tagit sig uttryck i bristen på omsorg om modern och frånvaron av sorg vid hennes bortgång.

Den sinnliga närvaron i denna prosa är mycket stark och de lyriska avsnitten förstärks av en i övrigt mycket kärv och saklig stil. Jag tror att en stor del av förklaringen till effektfullheten ligger i att stil och innehåll så väl hänger samman. Livet ter sig ofrånkomligen absurt om man som sinnlig och reflekterande varelse betraktar det sub specie aeternitatis och samtidigt saknar en övertygelse om en gudagiven mening och ser sig själv som offer för slumpens lekar.

Mersault återger vad som hänt, men anklagelserna mot honom om att sakna själ och hjärta orkar han inte ens bemöta. Han bekräftar dock på sitt sätt åklagarens uppfattning om honom som en amoralisk person som är "upptagen av dagen och morgondagen" och som saknar förmåga till ånger. När han ombeds att ange sitt motiv till mordet anger han bara att han egentligen inte hade någon avsikt att döda, att det var på grund av solen. Och läsaren erinrar sig situationen med den brinnande och bländande solen där på stranden i mötet med den hotfulle araben när skotten brann av.

Första halvan av boken ägnas moderns begravning, mordet på stranden och Mersaults liv med älskarinnan Marie och några få vänner eller grannar. Skildringen av begravningståget i det mördande heta och karga landskapet är en tidig höjdpunkt i boken, och jag minns att jag som ung inte tyckte att andra delen - från fängelset och rättegången - riktigt levde upp till den första. Nu i den nya översättningen läste jag dock andra delen med lika stort intresse, inte minst om fängelseprästens fåfänga försök att omvända Mersault och få honom på andra tankar.

Denna populära klassiker är rikare än den vid en första genomläsning kanske kan ge intryck av. Jag antar att drivkraften för Camus var frågorna om skuld och ansvar i en värld där guds frånvaro och värdenas omvärdering och relativitet blivit ett faktum. Och jag erinrar mig ett frekvent begrepp i kulturdebatten när jag som tonåring regelbundet började läsa kultursidorna, nämligen alienation.