Utan pardon

Tillbaka till Albert Camus!

När jag efter många år läser om Fallet häpnar jag över styrkan och tätheten i denna obarmhärtiga uppgörelse med den moderna människans livslögner. Här finns på knappt hundra sidor (i min gamla pocketupplaga från Bonniers Delfinserie) så många utmanande tankar att det räcker för hur många och långa seminariediskussioner som helst.

Advokaten Jean-Baptiste Clamence presenterar sig som domare-botgörare på en hamnkrog i Amsterdam och det hela utvecklar sig till en monolog där bordsgrannen aldrig visar sig med egna repliker i texten.

Denne advokat synar alltså sina bevekelsegrunder som de olyckligas försvarare genom att sätta sig till doms över sig själv. Och domaren-botgöraren är utan nåd, vilket för övrigt tillvaron som helhet är. Kylig distans och oförmåga till genuint engagemang ger möjligheten till en självrannsakan som sopar undan alla illusioner om höga ideal och egen förträfflighet. Skriet från den från bron hoppande kvinnan som han inte försökte rädda förföljer honom, liksom de tydligt varseblivna skratt som inte kan hänföras till en bestämd person utan endast påminner honom om den bluffmakare han är. Ingen dygd visar sig vid närmare granskning vara något annat än ytterligare ett exempel på själviskhet, fåfänga, självgodhet och härsklystnad. I förlängningen drabbar det inte bara honom själv, och misantropin ligger följaktligen på lur i mer än ett avsnitt av denna berättelse som också är en filosofisk betraktelse.

Med varje frihetssträvan följer domar och ett oundvikligt ansvar och därför väljer människan slaveri och underkastelse:

Man är fri och då måste man stå på egna ben, och eftersom det just är frihet de inte vill ha eller därav följande domar, så tigger de om att bli tuktade, de hittar på förfärliga föreskrifter, de rusar åstad för att stapla upp bål som ersättning för kyrkor. Ättlingar av Savonarola, det försäkrar jag. Men de tror bara på synden, aldrig på nåden. De tänker på den förstås. Nåden det är vad de vill ha, jaet, hängivelsen, lyckan att finnas till och kanske, för de är sentimentala också, trolovningen, den fräscha unga flickan, den rättsinnige mannen, musiken. (s. 95 i Aldus-upplagan, 1963, övers. Eva Alexandersson)

Men det finns en annan tråd i den täta väven som jag vill ta upp. Den handlar om döden, som är oundviklig och aldrig annat än individuell. Med varje enskild människas död dör en hel värld, brukar man säga, och Camus skulle instämma. Ytterligare ett citat drar oss in i berättelsens kärnfråga om vad som eventuellt kan vinnas med sanning i stället för lögn:

Det var vid den tidpunkten som tanken på döden plötsligt dök upp i mitt dagliga liv. Jag tog en överblick över de år som skilde mig från slutet. Jag letade efter exempel på män som hade dött när de var i min ålder. Och jag marterades av tanken på att jag inte skulle hinna fullfölja min uppgift. Vad för uppgift? Det visste jag ingte. Uppriktigt sagt kunde det vara tvivel underkastat om det som jag gjorde verkligen var mödan värt att jag fortsatte med det? Men det var inte precis det. Det var faktiskt en löjlig skräck som anfäktade mig: man kunde inte dö utan att ha bekänt alla sina lögner. Inte inför Gud eller för någon av hans ställföreträdare, sådant stod jag långt över som ni väl kan förstå. Nej, det gällde att bekänna dem för människorna, för en vän eller en älskad kvinna till exempel. I annat fall, om det så bara fanns en enda fördold lögn i mitt liv, skulle döden göra den slutgiltig. Ingen enda skulle någonsin mer få veta sanningen på denna enda punkt, eftersom den ende som kände den var just den bortgångne som tagit hemligheten med sig i graven. Detta absoluta mord på en sanning kom det att svindla för mig. Numera skulle det, inom parentes sagt, snarare inge mig en säregen vällust. (Ibid., sid 63)

Naturligtvis blir även denna insikt om den dolda sanningens öde ifrågasatt av den obarmhärtige domaren. Ty ... vad var det för pretentioner att vilja dra fram i sanningens ljus ett ynkligt bedrägeri, som var försvunnet i tidhavets böjlande svall som ett saltkorn i oceanen"