Othmar Schoeck och kvinnorna

Jag återkommer till Othmar Schoeck, den schweiziske tonsättaren som levde 1866-1957. Det fanns flera kvinnor i hans liv före hustrun som lämnade betydelsefulla spår i hans musik. En av dem var Stefi Geyer, en ungersk violinist som även Bela Bartok förälskade sig i. Båda tillägnade henne violinkompositioner, i Schoecks fall bland annat violinsonaten, op 16 och Albumblatt. Båda hör till det mest charmerande och tillgängliga i hans verklista. Geyer var emellertid svårflirtad och bjöd Schoeck det starkaste motstånd han dittills mött. Han som var van att kvinnorna föll för hans charm kom här inte längre än till heta kärleksbrev och en kyss. Hon gifte sig så småningom med en advokat från Wien - "en utsliten modetokig hallick" som Schoeck syrligt kommenterade saken.

En annan älskarinna hette Mary de Senger (tyvärr saknas bilder av henne på internet) och deras förhållande mellan 1919 och 1923 har beskrivits som både passionerat och turbulent. Man anar att hon kom att bli viktigare för honom än han för henne, men det är bara en gissning från min sida. Vid denna tid fungerade i alla fall de Senger som en slags musa för honom. Det första stycket i Zwei Klavierstücke, op. 29 - Consolation - är ett lika vackert som viktigt exempel på detta. Sedan jag skaffade nothäftet i höstas har det ständigt stått uppslaget på flygeln och tillhör nu mina främsta favoritstycken för piano från tidigt 1900-tal.

Detta stycke går igen i annan senare musik av Schoeck, inte minst i första satsen av Notturno, op.47, ett av hans allra hans främsta kammarmusikaliska verk för stråkkvartett och sångstämma. Inte så att tonmaterialet är identiskt med pianostyckets, men det är närvarande som variationer av de starkt kromatiska slingorna i Consolation. Detta verk finns nu i en ypperlig inspelning med Rosamunde Quartett och Christian Gerhaer (ECM New Series 2061). Stråkarna har tveklöst huvuduppgiften, den att färgsätta sångstämmans mer sparsmakade tonomfång. Gerhauers varma baryton nyanserar fint de romantiska texterna av Nikolaus Lenau och Gottfried Keller. Som vanligt har Schoeck sparat den allra skönaste musiken till sista satsen, som har ett diktfragment av Keller som inspirationskälla (se här). Nattens diktare/sångare spanar mot stjärnhimlen, anropar Karlavagnen och tänker sig en själens resa mot en fjärran rymd. En tanke, en consolation? Eller kanske snarare ännu ett vittnesbörd om själens obotliga ensamhet, av det slag som till exempel återges i C D Friedrichs Munken vid havet? (Se mitt tidigare inlägg om Schoeck här).