Melodifestivaleländet

Jag har bestämt mig för att ignorera melodifestivalen - en gång för alla. Det är länge sedan det fanns någon anledning att ägna den något som helst intresse, och i år har jag inte sett ett enda avsnitt av detta tröttsamt utdragna jippo. I själva verket är intresset för denna sorts musik konstruerat med hjälp av en massmedial propaganda av gigantiska mått och med ett tävlingsmoment som främsta kittling. Jag hoppas innerligt att den tar död på sig själv, innan den tar död på allt vad musiksmak heter i de så kallade breda lagren.

En lördagkväll när man inte har något annat för sig kan jag mycket väl tänka mig att titta på ett underhållningsprogram i teve, det är inte det. Men det ska i så fall vara ett som inte försöker få mig att regrediera till en tonårings nivå. Inte ett som genom sitt enorma genomslag likriktar all musik i ett och samma strömlinjeformade maskineri. Inte heller ett som förvandlar estetik och kultur och frågan om vad som är god underhållning till en fråga om folkets "demokratiska" röstning via mobilerna.

Det finns alla goda skäl att sätta sig till motvärn, så gott det nu går. Jag blev djupt beklämd när jag läste en artikel i Expressen i fredags av en tidigare musiklärare till en av de deltagande sångarna. För övrigt enligt omdömesgilla personer en av ytterst få som i år haft något mer att komma med än de banala massprodukter som är gängse.

Han heter Salem Al Fakir, och hans f.d. violinlärare skriver och berätttar (här) att denne yngling en gång för inte så länge sedan var en mycket lovande elev, ja, han tvekar inte att beteckna honom som en förväntad elitviolinist. Han övergav dock fiolen och den klassiska musiken, främst på grund av de begränsade försörjningsmöjligheterna inom det området.

Det är möjligt att både Salem Al Fakir och Malena Ernman genom sin närvaro i festivalen kan locka en och annan att intressera sig för något mer än idoljuryformade slagdängor. Men jag tvivlar starkt på den nyttan. De uppträder i det här sammanhanget för att få tillgång till en masspublik, men under villkor som innebär anpassning till normer som utesluter variation och seriöst musikskapande.

Jag kan inte heller se att det finns någon anledning för seriösa musikskribenter att flirta med detta massmediefenomen genom att ta denna "populärmusik"på allvar. Melodifestivalen är ett groteskt upphaussat jippo som bara undantagsvis innehåller någonting värt att analysera eller kommentera. Det blir bara ännu ett exempel på den allmänna trenden att slå följe med en förment "folklighet" som vill utplåna alla rågångar mellan värdefulla, kulturskapande aktiviteter och nöjesmaskinernas dussinprodukter. (Häromdagen hade DN Kultur en tonårsidol som omslagspojke. Lita på att detta kommer att bli ännu vanligare nu när DN ska skära ned kultur/nöjesredaktionen).

Jo, jag vet detta kommer att kunna betraktas som elitism och allt möjligt annat fult och förkastligt. Det må så vara. Det får så vara. Jag kan inte annat än känna mig både förbannad och sorglig till mods när jag tänker på vad vi alla går miste om när sådana begåvningar som Al Fakir inte kan beredas andra karriärvägar än den bredaste och minst intressanta.

Inte för att det betyder någonting i det stora hela, men jag har alltså bestämt mig för att ignorera melodifestivalen, en gång för alla. Detta inlägg kan ju tyckas motsäga detta. Men det är skenbart; det är sista gången jag befattar mig med ämnet annat än möjligen som nu i principiella ordalag.