Helgen är en frizon, en tid disponibel för annat än plikterna, ett utrymme för fritt valda aktiviteter, och för fantasier om detta andra och lustfyllda som i grunden är oundgängligt för ett rikt och meningsfullt liv.
Våren kan äntligen anas på ett sätt som gör att sinnet blir ljusare och lättare, åtminstone för de flesta av oss. Vintern är besegrad ända ner i gruset, och resterna ligger längs vägkanterna som smutsiga, gråsvarta högar av det som en gång var vitaste nysnö.
Lägg därtill att flygeln är nystämd. Och att med posten i veckan kom några nothäften från Allegro som jag beställt på chans, eller snarare på de tonsättarnamn som brukar borga för att åtminstone något av styckena kan läggas till raden av favoriter.
Ett av de nya häftena bär titeln Fantasien, med tillägget über Gedichte von Richard Dehmel für Klavier, op. 9. Det är Alexander Zemlinsky som fantiserat i musik till romantiska rader om Liebe, Waldseligkeit och Stimme des Abends, dvs. typiska romantiska teman. Jag har tidigare skrivit uppskattande om Zemlinsky. Han är en tonsättare med tillräckligt av uppfinningsrikedom i harmonik och melodik för att man ska finna musiken intressant och utmanande också efter den första förtjusningen. Det gäller även för mindre verk, verk som kanske bäst betecknas som bagateller.
Det är som med mötet med charmerande kvinnor om våren. När de inte bara visar sig i den nya kappan, och med vårlig lyster i ögonen, utan också har själ, ja, då blir man inte besviken. Jag vill tro att just Zemlinsky skulle ha godkänt en sådan liknelse.
(Porträttet av Zemlinsky är målat av kollegan Arnold Schönberg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar