Faulkner om vad människan förmår bära

"Det händer för mycket. Så är det. Människan ställer till med så mycket mer än hon förmår bära, eller borde ha att bära. Och på det sättet upptäcker hon att hon kan stå ut med allt. Så är det. Det är det som är så fruktansvärt. Att hon kan stå ut med allt, allt."

William Faulkner  i "Ljus i augusti", kap. 13. Övers. av Erik Lindegren.

Bilden visar ett av konstverken i Artipelags pågående utställning "Essence-Eksitence" av Anselm Kiefer.
Foto: Jean-Baptiste Beranger.

De vilda palmerna

Jag återvänder till William Faulkner. Denna gång till "De vilda palmerna" från 1939 (på svenska 1949 i Mårten Edlunds översättning). Det är en märklig bok också så till vida att den egentligen är en dubbelroman där författaren kapitelvis växlar mellan två berättelser som saknar direkt anknytning till varandra. Faulkner har i en intervju tillstått att arrangemanget var en rent teknisk sak betingad av krav från förläggaren, som ansåg att berättelserna var för sig var för korta.

Djupare sett finns det trots allt förbindelser. Kärlekstemat pekade Faulkner själv på, olika slag av kärlek, kärlek med både puritanska och andra komplikationer. Men även flykten och flykttillvaron är gemensam för både "Vilda palmer" och "Den gamle", som är de återkommande kapitelrubrikerna för respektive berättelse. I den förstnämnda är det en ung nästan färdig läkare som förälskar sig i en gift kvinna och som tillsammans med henne drar runt i både syd och nord på flykt från sig själva och den parrelationens konventionalism som de mest av allt fruktar ska förgöra deras passion. I den andra är det en fånge som under sitt straffarbete i samband med Mississippis stora översvämning 1927 ofrivilligt hamnar i en irrande tillvaro utanför fängelsets stränga reglemente.

"Den gamle" är förstås liktydigt med "Ol´ man river", floden som efter månader av ihållande skyfall svämmar över alla bräddar och fördämningar. Skildringen av de brutala naturkrafterna är formidabel och påminner näranog om det vi numera förknippar med effekterna av en tsunami. Två straffångar i en båt får i uppdrag att undsätta en person, men skiljs åt när båten välter. Den ene lyckas vända upp båten och paddlar vidare utan begrepp om var han befinner sig, dygn efter dygn utan att hitta land. I ett uppstickande träd finner han en höggravid kvinna som han hjälper ner i båten. Under fortsatt färd kastas de runt i strömvirvlar och plötsligt uppdykande monstervågor innan de till sist får landfäste just när kvinnan ska till att föda.

Den faulknerska prosan väller fram ungefär som den malström den själv skildrar, ibland med en närmast hypnotisk verkan. Fången är visserligen redan registrerad som avviken och död, men när han anmäler sig efter osannolika strapatser och oförättat uppdrag (han har räddat "fel" person) blir han av byråkratiska skäl summariskt dömd på nytt till samma brott (det tidigare begångna tågrånet) och accepterar det utan knot. Friheten är ingenting för honom, inte ens tillvaron utan "fruntimmer" ter sig mer skrämmande än den av bitterhet präglade föreställningen om kampen för tillvaron därute.

Den mer lättlästa delen är den om de vilda palmerna, det kringflackande kärleksparet och deras kamp för tillvaron. Eftersom deras förflyttningar också innefattar en sejour i en avlägsen gruvby i Utah, får Faulkner tillfälle att visa att det inte bara är klibbig sydstatshetta han kan beskriva, utan även den bistraste vinterköld i en miljö av slavarbetande polacker som inte behärskar något annat språk än sitt modersmål. Även detta par irrar i cirkel och återkommer till utgångspunkten, till New Orleans, efter det att mannen misslyckats med en abort på sin älskarinna. Hon förblöder när hon alltför sent förs till adekvat sjukhusvård, och mannen ställs till svars och döms för dråp. Här finns en dramatisk nerv som inte minst förstärks av triangeln med den på ytan överseende äkta mannen som tredje part.

Faulkner kan bjuda rejält motstånd, inte bara innehållsligt utan även språkligt och formellt. Mycket förblir outttalat eller endast antytt, eller först efterhand uppenbart för den läsare som förmår upprätthålla den fulla koncentrationen. Parenteserna och de inskjutna satserna kan ibland bli för långa och för många, i synnerhet i "Den gamle". Men om man låter sig berusas av texten, flyter med som fången själv i sitt osäkra flytetyg, finns belöningar i form av avsnitt som suggererar fram miljöer och stämningar på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Ofta lurar ett hot i det antydda, vilket givetvis också alstrar spänning. Någonting ligger under ytan som möjligen avtäcks när vattnet drar sig tillbaka, någonting som ibland når symbolisk mättnad. Det är ett både fysiskt och mänskligt klimat som inpräntas i läsaren och som sitter kvar efter läsningens slut. Vattenmassorna. Snöhelvetet. Oleandergrönskan. Men också utsattheten, hjälplösheten inför yttre och inre drivkrafter, de ödesdigra besluten.

De vilda palmerna i mörkret, den svarta vinden genom cellfönstret, knastret från ostronskalen under bildäcken, lukten från havet. De vilda palmerna - lika luggslitna som de existenser som avlyssnar deras torra rassel.

Faulkners mörka värld

William Faulkner började jag läsa för så där en tjugofem tretttio år sedan. Det var först Soldatens lön och därefter Ljus i augusti och De vilda palmerna. Sedan kom jag av mig, trots att jag fortsatte att samla på mig ett tiotal av hans verk genom att finkamma en del antikvariat i min närhet. Sist kom jag också över Medan jag låg och dog, ett exemplar i den första Panache-serien från slutet av 40-talet som jag fick betala en ordentlig slant för.

Denna bok förblev oläst tills nu i påsken som var. Jag kan säga att den gav mig stor läsglädje och att jag på nytt fick upp ögonen för Faulkners storhet. Den nimbus av en författarnas författare som omger denne nobelpristagare (från 1950) gör honom kanske svårare än han egentligen är. I varje fall beträffande dråpligt och dramatiskt innehåll finns inget övrigt att önska.

Men lätt kan man inte heller säga att han är. Varken sett till hans människosyn, som är mörk och desillusionerad, eller hans texter, som ofta kräver läsarens fulla koncentration och medverkan. Den som hyllar tanken att redan de första sidorna bör locka en att vända blad om det ska vara någon idé att fortsätta, den kommer inte att fortsätta. Men ger man sig till tåls så kommer sammanhangen att visa sig efterhand. Precis som man i verkliga livet inte alltid blir invigd förrän man lyckats lägga ihop ett och ett och två och två, så låter Faulkner röster och synvinklar korsa varandra så att bilden till sist framstår just så sammansatt som den är.

Berättelsen, som är skriven på en sorts talspråk med egocentriska tankesprång, handlar om människor i en proletär lantlig sydstatsmiljö där en kvinna ligger för döden omgiven av sin man och sina fem barn, fyra söner och en dotter. Numera skulle man säkert beteckna dem som "white trash", okultiverade och råbarkade som de ytligt sett är. Det märkliga är dock att Faulkner lyckas kultivera dem som fullt giltiga representanter för människosläktet.

Det är ingen hejd på det elände som drabbar familjen och som har sin givna utgångspunkt i hustrun/moderns borttynande och hennes önskan om att få bli begravd i sin hemstad Jefferson ett antal mil bort. Äldste sonen snickrar på kistan medan hon ännu ligger där och dör, och när hon väl dött och resan ska anträdas utbryter ett förfärligt oväder med skyfall som får floden att svämma över och ta broarna med sig. Vid ett vadställe välter ekipaget, de båda mulorna drunknar och en av sönerna bryter benet. Resan drar ut på tiden och den alltmer stinkande kistan på vagnen får mötande att rygga för deras närmande. En anlagd brand är nära att göra slut på alltsammans, men mirakulöst nog når familjen till sist till målet, bara för att först då upptäcka de att de saknar spadar att gräva graven med. Medan sönerna vänder sig till "kristligt" folk med spadar i sin ägo jagar dottern abortmedel och fadern kan äntligen skaffa sig de nya tänder som han länge saknat. Och inte bara tänder - han hittar omedelbart en ny kvinna som han kan hemföra till sin avkrok i tillvaron.

Ett sådant kort sammandrag ger bara skelettet till händelseutvecklingen, som alltså läsaren delges via korta kapitel där de olika inblandade växelvis bidrar med sina inre monologer. De olika karaktärerna växer fram i både självframställning och i belysning av de övrigas inlägg. Mörka underströmmar av kärleksbrist, otrohet, fromleri, favorisering, incest och allmän hjälplöshet laddar den tragikomiska berättelsen som ändå lyfts av en märkvärdig poesi mitt i grotesken. Man förstår att Faulkner blivit en inspirationskälla för många författare, och inte bara för dem som förknippas med latinamerikansk magisk realism. Jag kommer att tänka på vår egen Torgny Lindgren, även om ingen av dem jag läst i den här genren når de nattsvarta djup av den mänskliga komedien som Faulkner gör.

I endast ett kapitel långt inne i berättelsen har den döende modern ordet. Det hon har att antyda i delvis kryptiska och lite högstämda ordalag om sitt eget och de närståendes liv är ungefär så långt från uppbyggligt tal som man kan komma. Orden själva är urgröpta på mening.

Han hade ett ord också. Kärlek, kallade han det. Men jag hade länge varit van vid ord. Jag förstod att det ordet var som de andra: bara en form att fylla ut en brist med, och att när tiden var inne skulle man inte behöva något ord för det inte mer än för stolthet och fruktan.

- - -

En dag pratade jag med Cora. Hon bad för mig för hon trodde att jag var blind för synd och ville att jag skulle böja knä och be jag också, för folk som synd bara är ord för, för dem är frälsning också bara ord.

(Medan jag låg och dog, Bonniers, 1948, övers.: Mårten Edlund)

Noga sett och läst är nog detta en riktigt hemsk bok, naturligtvis långt hemskare än värsta spänningsromanen i pocketshoparnas bestsellerhyllor.