Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 13 maj 2024

Underbart är kort


Följer du ödets väg genom dunkla gränder?
Når dig solen en glimt i sänder?
Ty, underbart är kort
Alldeles för kort

(Povel Ramel)

 
Foto: EJ
 

tisdag 30 april 2024

Till glädjen



Är det möjligt att lovsjunga glädjen i dessa tider av kris, krig och mörka krafters spel på världsscenen? Eller en mer defensiv fråga: Blir den stora världen bättre av att den lilla världens glädjeämnen försvinner? Måste man inte ta till vara de livsfrämjannde omständigheter som erbjuds i all den vedermöda som världen rymmer och som kanske väntar även den som vaknar till ännu en relativt smärtfri dag i vårens tid, låt vara en vår med isigt kalla vindar över ståndaktigt blommande scilla. 

Jag var nyligen i Berwaldhallen och lyssnade på Beethovens nionde symfoni, vars fjärde och sista sats som bekant är ett "Ode till glädjen" på basis av Friedrich Schillers dikt från 1785. Det är den kanske mest kända musiken av den döve tonsättargiganten, i vår tid använd också i de stora sammanhangen som hymn till friheten när muren föll, som melodisk protest i både Kina och Chile, som Europahymn och mera därtill. 

Glädje sköna gudagnista,
dotter av Elysium, eldbesjälade vi drista
träda till ditt helga rum.
Se din trollmakt sammanlöder
vad som åtskilt tiden ställt
alla mänskor bliva bröder
där du dina vingar fällt.
        (Översättning: Hugo Tigerschiöld)

Det är stora ord och Beethoven pumpar upp musiken till en extatisk kulmen som ska fylla oss med den optimism som Schiller själv lär ha betecknat som verklighetsfrämmande. Nog för att det kan behövas både gudagnista och musikens trollmakt för att hålla liv i humanistiska ideal om broderskap, men vi vet samtidigt att det "åtskilt tiden ställt" fortfar att vara splittrande och konfliktfyllt och endast i bästa fall leder till vårt önskade bästa fall.

Det var egentligen 96-årige Herbert Blomstedt som skulle leda Sveriges Radios Symfoniorkester i ett annat av Beethovens storslagna verk, nämligen Missa Solemnis, men han tvangs ställa in efter att ha fallit och skadat sig. Han ersattes av en mindre än hälften så gammal amerikan. Frågan är om den förunderligt vitale nestorn bland världens nu levande dirigenter förmår resa sig och återkomma eller ej. Han som berett oss så många glädjerika stunder har kanske nu gjort sitt på dirigentpulten.

Under alla omständigheter är det mellan glädjen i nian och Miserere-ropen i mässans sista sats, Agnus Dei, som vi kastas. 

En sorts svar på min fråga inledningsvis fick jag i intervjun med Salman Rushdie i Svt:s "Babel". Med ena ögat borta som det mest påtagliga resultatet av det brutala knivöverfallet föreföll han mentalt obruten och rent av alert, vittnande om sin livsbejakande inställning.

I sin nya bok ställer han sig frågan: "Vad gör man med sitt liv när man fått en andra chans att leva?". Svaret han gav i teveprogrammet löd: "Man lever ett så rikt liv man kan." Vilket för hans del mera preciserat innebär att älska och bli älskad, arbeta vidare, och kämpa för yttrandefriheten.


Foto: EJ. Ovan: Scilla, Uppsala, våren 2024. Nedan: Doro leker med en boll den första riktigt varma vårdagen den sista april 2024.

lördag 13 april 2024

De blivande klassikerna och alla de glömda

Två bokliga händelser fick mig att reflektera över skönlitterära författares livslängd, det vill säga deras eventuella fortlevnad efter döden genom efterlämnade verk.

Jag gick utan speciellt ärende in i Akademibokhandeln och mönstrade deras hyllor för skönlitteratur. Nyutkommet var ordentligt markerat, och jag såg namn på namn på för mig okända men möjligen läsvärda författare. Undrade om någon av dem skulle tillhöra de om femtio år namnkunniga, om dessa titlar som nu frestade med historier om "kärleken, livet och andra katastrofer" (som det heter i ett bokförlags helsidesannons om några av deras författare i DN idag), som om de bar på en existens bortom drunkningsdöden i de närmaste årens bokfloder.

Samma dag mönstrade jag även mina egna hyllor i jakten på en bok som jag inte visste exakt var jag hade. Jag fann den till sist; det var "Petrarca i Provence" av nyligen bortgångne Anders Hallengren. Under letandet fann jag en helt annan bok som jag en gång i begynnelsen av mitt boksamlande införskaffade, en pocket med gulnade blad som överlevt flera hyllrensningar under drygt sextio års tid.

Boken heter "Tryckpunkter. 23 svenska författare i egen sak", tryckt 1967 på Pan/Norstedts förlag. Det är alltså fråga om endast Norstedts dåtida författare som här lämnat bidrag till en antologi om sitt skrivande, hur det en gång började, processer, mottagande, resultat. De är sinsemellan mycket olika, de flesta så pass intressanta att det motiverade deras allmänna utgivning, trots att de ursprungligen bara var tänkta att publiceras som privat förlagstryck till julen 1966.

Av dessa tjugotre författare är ett fåtal välkända och fortfarande lästa. Dit räknar jag P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Kjell Espmark, Birgitta Stenberg, Per Wahlöö (i paret Sjövall/Wahlöö) - och då inte bara för att de överlevde de flesta andra i sin generation och vid hög ålder var produktiva ännu efter millennieskiftet. 

Andra är kända för bildat folk i min generation trots att de inte längre ges ut på nytt och inte heller hålls vid liv av entusiaster i ett litterärt sällskap. Dit hör Knut Ahnlund, Lars Ardelius, Heidi von Born, Per Agne Erkelius, Göran Palm, Per Olof Sundman.

Och så finns här också en tredje kategori med namn som idag nog bara undantagsvis känns igen av gamla litterater som hängt med ända sedan sextio-sjuttiotalet: Göran Börge, Barbro Dahlin, Reidar Ekner, Bosse Gustafsson, Sten Hanson, Kristina Hasselgren, Thorsten Knöfel, Nils Leijer, Arne Lundgren, Evert Lundström, Kurt Salomonson. Bara fyra av dessa känner jag själv till, två av dem även läst något av. 

Börge är en utmärkt reseskildrare, framför allt av länderna kring Medelhavet. Lundgren är mig bekant som översättare av poesi från portugisiska och italienska. Salomonson har jag tyvärr ännu inte läst fastän jag borde; han är den dolde västerbottensförfattaren som märkligt nog är från samma by som P O Enquist, nämligen Hjoggböle. Från sin bakgrund som gruvarbetare hämtade han stoff till berättelser som gjorde honom kontroversiell bland både arbetsgivare och fack. 

Ja, vilka överlever och vilka försvinner? Och vilka bland de senare förtjänar måhända ett förnyat intresse? DELS (De litterära sällskapen i Sverige) utgav 2019 en uppslagsbok - "Sverige läser" - med korta presentationer av "1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000". De litterära sällskapen som samlas kring en viss författare bildade utgångspunkten och kompletterades med en referensgrupps och några specialisters förslag på svenska författare i olika genrer som borde noteras. Det blev en pocketkatalog att bläddra i och stimuleras av för vidare bekantskap genom bibliotek, antikvariat och andra litterära kanaler.*

En sådan sammanställning kan givetvis inte göra anspråk på att vara heltäckande. Jag roade mig med att i registret i "Sverige läser" söka efter de författare i "Tryckpunkter" som jag hänförde till den tredje kategorin. Ingen finns med. Nyfiken sökte jag vidare på nätet där Wikipedia ofta har en del att berätta.

Jag sökte och fann exempelvis Thorsten Knöfel, ett namn jag aldrig hört nämnas i något som helst sammanhang. Han visar sig vara en författare som lovordades för de verk han utgav från debuten 1960 - "Zongränsen", som behandlade efterkrigstidens tyska skuldproblematik - och "Den blå boulevarden" (1962) - en uppgörelse med den hemingwayinspirerade Parisromantiken - och vidare ytterligare ett par romaner på samma tema som i debutverket. En barnbok - "Tigern som följde med hem" - var det sista som publicerades 1971. Sedan satte den socialrealistiska trenden stopp för fortsatta historier av den fantasifulle barnboksförfattaren.

Knöfel var född i Malmö 1926, son till en startmästare (bonuskunskap: det har med flygledning att göra) och dog i Järfälla 2011. Efter sin drygt decennielånga karriär som författare var han sedan verksam som en enligt uppgift mycket uppskattad lärare i tyska och svenska. 

Thorsten Knöfel, en gång prisad med omdömen som "raffinerad berättare", "märkvärdig talang" och för en prosa med "frapperande artistiska kvaliteter", nog förefaller han väl värd att uppsöka och kanske upptäcka på nytt. 

Frågan om vilka av dem som idag toppar listorna med goda recensioner som fortfarande finns bland de namnkunniga om femtio år, den kan givetvis bara framtiden besvara. Mer än en Knöfel lär försvinna i bokflodens strida strömmar i de växlande konjunkturernas litterära landskap.

* "Sverige läser" är numera digitaliserad och återfinns på DELS hemsida - här

fredag 29 mars 2024

Den gamles längtan efter sommaren



En även till det yttre så vacker bok som denna var det länge sen jag kom över. Det är "Dikter" av Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) i översättning av Axel Englund och med de tyska originalen återgivna på vänster sida. Förlaget som kostat på sig och bör hyllas är Ellerströms (2024). 

Urvalet är i enlighet med de samlingsutgåvor som Hofmannsthal själv stod för; på svenska har tidigare bara enstaka dikter funnits. Översättaren bidrar också med kommentarer och ett gediget efterord.

Hugo von Hofmannsthal är väl för litterärt bevandrade mest känd som dramatiker och för musikintresserade som librettist i samarbete med Richard Strauss, bland annat i operorna "Elektra" och "Rosenkavaljeren". Hans poesi är formbunden och nyromantisk och ställer följaktligen stora krav på en översättare som antar utmaningen att försöka bibehålla rim och rytm utan att tappa för mycket av innebörd och tonläge. 

Englund visar stor skicklighet vill jag påstå, även om jag gläds åt att kunna "befrukta" översättningens ordval och vändningar med originalets. I några fall tycks det mig som att dikten på svenska förlorar en del av den lite högstämda ton som hör romantiken till i dess dyrkan av vemod, skönhet och förgänglighet. 

När jag först öppnade boken hamnade jag i en dikt med titeln "Den gamles längtan efter sommaren". Som börjar:

Om bara mars omsider blev till juli

då skulle jag bli fri från alla band
och dra med hästen, kärran eller tåget
till kullarna i detta vackra land

Nog är det en rivstart som får en att känna hur lätt och fartfyllt man med poetens hjälp lämnar kyligt marsväder och försvinner in i en annan årstid, en annan tillvaro med sommarns fägring i skarp kontrast till nuet "här i huset". Ett liv där visserligen vinden viner men aldrig viskar att allt är tomt och ingenting. Och vidare (lägg märke till poetens betoning av vad som inte är för handen; inte, inget, ingen...):

Det skymmer, ljusen brinner här och där
i dalens hus. Ett mörker fläktar mot mig,
men det är inte dödens bud det bär.

Jag vandrar på en kyrkogård och ser
hur blommor vajar i det sista ljuset,
jag känner deras närhet, inget mer.

Och mellan hasselssnåren porlar vatten.
Jag lyssnar som ett barn,men ingen viskar:
"Allt detta är förgäves" genom natten.

Dikten slutar emellertid med några verser som för oss tillbaka till huset där över poetens inre månbelysta sommarland en skugga faller på väggen bakom kudden:

Som halvt har rest sig för att dystert skåda
med mörk och ondsint blick hur dagen gryr
och vet att något lurar på oss båda?

Som för en marsnatts onda vindar bävar
och aldrig lägger sig och över hjärtat
krampaktigt knyter sina svarta nävar?

Ack, var är juli, var är sommarnejden!

Jag säger inte att detta är samlingens bästa dikt, men den passade mig i tid och rum och stämningsläge. Så jag har tills vidare lagt det guldgula bokmärkesbandet i uppslaget, s. 86-87.

onsdag 20 mars 2024

Folk insjuknar, folk dör medan några av oss unnas ännu någon tid

Jag ser Daniel Barenboim, 81, dirigera berlinfilharmonikerna i deras magnifika konserthus Philharmonie och jag ser att han gör det sittande med återhållsamma gester. Jag hinner tänka att denna topprankade orkester givetvis är skicklig nog att klara sig utan dirigent, i synnerhet i ett så klassiskt verk som Beethovens andra pianokonsert och med den alltid lika briljanta Marta Argerich vid flygeln. 

Nu har ju Barenboim aldrig hört till de yvigaste bland dirigenterna. Och det är under repetitionerna som han ska ha klargjort sin tolkning av verket; därefter räcker det med påminnelser om vad som ska ske, vilka tempi som ska hållas, etc. Å andra sidan ska man inte heller underskatta de visuella intryckens roll för publikens upplevelse.

Medan jag tar del av den strömmade konserten (inspelad i december) slår det mig att han inte bara åldrats utan är sjuk, enligt uppgifter i media så pass allvarligt att han lämnat chefskapet för Berlins Staatsoper. Det sägs att det rör sig om en neurologisk åkomma, underförstått Parkinsons sjukdom. Jag ser honom plötsligt som en förbunden i det gemensamma ödet, en som i likhet med mig själv hjälpligt kuperar sina symtom med levodopa, dock synbart längre gången i den progredierande sjukdomen. Som extranummer utför han som på trots ett fyrhändigt variationsstycke i lugnt tempo tillsammans med Argerich. Av hans självbiografi framgår att de båda känt varandra sedan barnsben:

"I’ve known Martha Argerich since 1949. There was a house in Buenos Aires, owned by a former violinist and businessman, where chamber music was played every Friday. All the great musicians who came to Argentina – Adolph Busch, Igor Markevitch, Sergiu Celibidache – could be found there. That’s where I first met Martha. I was seven, she was eight. We played together underneath the piano…. There is hardly anyone I have known for so long."

Även den som varit frisk i hela sitt liv får finna sig i att med åren drabbas av åldrande och sjukdom av mer eller mindre begränsande slag. Och man får erfara att vänner och bekanta behandlas för sjukdomar som slutligen tar livet av dem. Så har det varit med flera medlemmar i den "kulturgrupp" som jag ingår i och som under många år träffats i samband med konserter och andra evenemang. Vi som är kvar skulle kanske kunna känna oss som överlevare, men snarare infinner sig känslan av tidens flykt, av att mycket redan är för sent och nödvändigheten av att ta vara på varje nyfödd dag. Ars longa, vita brevis. 

Nyligen tog vi farväl av Paul som under sina sista år kämpade med cancern. Hur underligt att under de riter som en begravning iscensätter tvingas inse verkligheten: att han som fysisk person inte längre kommer att dyka upp med sitt leende och sina spjuveraktiga kommentarer. Hur underligt att den person som också i tillfällig frånvaro fortsatt varit tillgänglig nu inte längre är det. Ibland anmäler sig de mest naiva frågorna. Ja, varför måste Paul dö redan vid 73 års ålder?

Gustav Mahlers sjätte symfoni, "den tragiska", hör inte till hans mest spelade. Kanske blev det därför en särskilt fin återupplevelse när vi, som i UKK för några veckor sen, på nytt fick möta den, denna gång framförd av gästande Norrköpings Symfoniorkester med en ung fransk dirigent på pulten: Maxime Pascal, 38. Han lade sannerligen inte band på sin energi utan liknade i det stycket Mahler, som ju av samtida press ofta karikerades som på bilden ovan.

Jag lyssnade och tänkte att Mahler ingalunda bara är någon collagemakare som klipper ihop fragment av "hela världen", allra minst så i denna symfoni. Tvärtom bearbetar han konstfärdigt sina teman och, framför allt, skapar han en fantastiskt färgstark orkestersats där verkligen en hel värld av ljudkällor används. Där finns klangerna från de traditionella instrumenten men även ljuden från koskällor, riskvast och så förstås de beramade hammarslagen i sista satsen, med vars hjälp musikens karaktär av ödessymfoni understryks. På tal om visuella intryck så är den svingade jättesläggan givetvis ett spektakulärt inslag när den med kraft dunsar mot ett träfundament. Mahler tänkte sig ursprungligen ett slag vid fem tillfällen, reducerade det till tre men lät det till sist stanna vid två.

Att utsättas för en och en halv timmes symfonisk Mahlermusik är som regel förenat med en form av katharsis. Även om inspelningar aldrig fullt ut kan ersätta liveuppförandet är det ändå givande att kunna ta del av olika tolkningar från både förr och nu. På Youtube finns sexan i en utmärkt återgivning av en konsert med wienfilharmonikerna ledda av den store Mahlerinterpreten Leonard Bernstein. Rekommenderas varmt. 

Just när jag är redo att publicera dessa rader om de senaste veckornas liv och vara läser jag en nekrolog i DN över Anders, en av de mest sympatiska och begåvade människor jag mött. Vi träffades på Capri en gång i mitten av 90-talet och höll sedan under ett antal år en sporadisk kontakt som sedan dog ut, så som det gör ibland när livet skiftar och man lever på skilda håll med olika uppgifter. Men så en dag för några år sedan ringde han upp och vi pratades vid som om det var igår vi senast sågs, för sådan var han - lättsam och allvarlig, med breda intressen, en världsresenär med ett stort nätverk jorden runt, akademiker men fri, essäist och poet, expert på Emerson och transcendentalism, Petrarca och annan medeltida litteratur, Swedenborg, m.m. 

Det finns ingen man kan ställa till svars. Men varför skulle också han behöva dö redan vid 73 års ålder? 

PS. Efter en googling hittar jag Horace Engdahls vackra minnestext om sin vän Anders i SvD - här.


tisdag 5 mars 2024

Goldbergvariationerna i magisk konsert

Jag var i söndags med om en konsert som jag sent, nej aldrig!, kommer att glömma. Konserthuset utsålt till sista plats, en driven världsartist som framför ett av musikhistoriens största konstverk - Bachs Goldbergvariationer - med en bravur som gjorde mig både andlös och mållös. Jag har hämtat mig nu men har inga illusioner om att kunna förmedla min upplevelse mer än antydningsvis. 

För det första är ju musiken i all konstfärdighet hänförande vacker och underhållande. Det som varieras är inte den inledande arians melodi utan basgången, som på trettio fantasifulla sätt presenteras med en närmast matematisk känsla för proportioner och symmetri, därigenom avspeglande den gudagivna skapelseordning som Bach trodde på. Slutligen återkommer den välklingande arian, på nytt så mjukt och innerligt - jag höll på säga silkeslent - att publiken, inklusive de enstaka hostneurotikerna, håller andan.

Det är islänningen Víkingur Oláfsson, den för närvarande förmodligen mest omsusade bland världens många stora pianister, som spelar. Han har efter inspelningen av och turnén med Goldbergvariationerna naturligtvis blivit nämnd och jämförd med Glenn Gould, och kanske är han något av 2000-talets Gould, dock utan dennes excentriska och neurotiska drag. Tvärtom verkar Oláfsson vara en kommunikatör av rang, och hans skivbolag (DG) har lyckats skapa den kult omkring honom vilken väl bidragit till hans stora genomslag i de sociala mediernas tidevarv. Olafssons spel skapar en fascination genom starka kontraster både vad gäller dynamik och tempo. I så måtto brås han väl något på den legendariske Gould. 

Han visade det i samband med en incident under konserten när en person i publiken började må så dåligt att ett kort avbrott i konserten var nödvändigt. Han kommenterade det med att det i alla fall var ett lämpligt ställe för en paus efter precis halva antalet variationer, just före den sextonde (Ouverture). 

Eftersom det var ett tag sen jag sist lyssnade till detta märkvärdiga verk (live var det i Uppsala med Andras Schiff för några år sen*) känner jag mig inspirerad att på nytt fördjupa mig i det genom att lyssna till olika tolkningar med noterna framme. Det har kommit flera nya inspelningar på senare tid, bl a med italienska Beatrice Rana, en annan pianist i den yngre generationen som jag håller högt.

Efter det stormande bifallet, en standing ovation från en entusiastisk publik, vände sig Vikingur för andra gången till pubilken med ett litet tal, där han bland annat påpekade att det inte är läge för extranummer efter ett verk som detta, där ju inledningens aria upprepats som slut och fullbordan. Han lovade dock återkomma nästa år. 

Det råder inga tvivel, i varje fall inte hos mig, om att Oláfsson förtjänar den berömmelse han vunnit världen över. Hans pianospel var stundvis i sitt ohejdbara flöde helt enkelt magiskt, för att låna ungdomarnas favorituttryck. Samtidigt kan jag inte blunda för orättvisan i att Piotr Anderszewski, också han en dedikerad Bach-pianist som jag bara för några veckor sedan hörde i en endast halvbesatt sal (se föregående blogginlägg) inte får hälften så mycket uppmärksamhet för sitt lika eminenta pianospel. 

Men sådan är världen, och vad jag gläds åt är det stora inslaget av ungt folk på dessa pianisters recitaler. De är vi gamlingar och de unga som uppenbarligen bär upp den akustiska pianomusiken, medan medelålderns representanter lyser med sin relativa frånvaro.

* I samband med Schiffs konsert 2018 beskrev jag Goldbergvariationerna lite närmare: här.

Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset Stockholm

fredag 2 februari 2024

Anderszewski vid flygeln

En av mina favoritpianister - Piotr Anderszewski - gästade nyligen Stockholm med ett i mitt tycke mycket intressant program, om än kanske inte det mest publikdragande. Konserthuset var långt ifrån utsålt, trots att verk av Bach, Bartók och Szymanowski borde höra till det som en någorlunda bildad konsertpublik välkomnar vid sidan av det mest kända och älskade i den oändligt rika pianolitteraturen.

Det har väl gått ett tjugotal år sen jag först hörde talas om Anderszewski genom en recension av ett cd-album där han spelade verk av Bach, Beethoven och - Anton Webern! Därefter har han bl a  presenterat sig med mindre kända stycken av Schumann, samtidigt som han givetvis även spelat Chopin och Mozart. Allra helst verkar han dock vilja återkomma till Johann Sebastian Bach. 

Som synes av nämnda namn räds han inte musikens 1900-tal. I dagarna kommer han med ett nytt album där en väsentlig del av det som spelades på konserten finns med: Béla Bartóks 14 bagateller, op. 6 och några av Szymanowskis 20 Mazurkor op. 50. I albumet dessutom pianosviten "På en övervuxen stig" av Leos Janaceck, dock inte bok 1 utan endast det mindre kända supplementet i bok 2.

Jag tillhör dem som föredrar Bachs klavermusik på piano; hans intrikata stämvävar kommer bäst till uttryck via ett modernt instrument med dess möjligheter till dynamik och klarhet. Det bekräftades även nu då Anderszewski lyfte upp vänsterhandens basgångar och lät båda händernas porlande samspel flöda i några av dessa barockens stiliserade danser som hos Bach samlats under beteckningen partitor, närmare bestämt Partita nr 6 och Partita nr 1.

Hör här ett prov hur det låter när Anderszewski i en tidigare inspelning ger sig i kast med Giguen som avslutar Partita nr 6.

Polacken Karol Szymanowskis (1882-1937) mazurkor är naturligtvis grundade i samma polska folkdans som Chopins, bara så mycket mer harmoniskt komplexa. Klangen kan erinra om både Stravinskij och Debussy; det är dansant i 3/4-takt och i skiftande stämningar, ena stunden en mjuk och ömsint, i den andra en brysk och resolut. Och som med all avancerad konst kan det behövas ett antal närmanden innan musikens karaktär ger sig tillkänna, i det här fallet primärt genom den rytmiska figur som är mazurkans främsta byggsten. Den framgår tydligt i exempelvis den åttonde mazurkan ur op. 50 (1924-1925).

Modernism gäller även för Béla Bartók (1881-1945), vars musikaliska experimenterande i fjorton korta stycken, "bagateller", blir alltmer avancerat både rytmiskt och harmoniskt ju närmare vi kommer nummer fjorton. Den första börjar trevande - en enkel melodi som söker en egen väg och förenas med en annan i en annan tonart. Och redan i det andra och tredje stycket är tonarten svävande och alltså meningslös att ens notera. 

Redan i detta op. 6 (1908) finns antytt det Bartók senare kommer att utveckla och bli känd för: anknytningen till folkmusik, den lyriska nattmusiken (nummer 3, Andante) och det slagverksbetonade (som i "Allegro barbaro", här i nummer 10: Allegro). De två sista styckena har till och med en titel, "Elle est mort. Lento funèbre" (13) respektive "Valse. Ma mie qui danse - Presto" (14). En sorgesång till henne som är död, men allra sist alltså en sprittande vals i flygande fläng dansad av "min älskling".

Till sist. Ett av tre extranummer på konserten var Bartóks underbara "Tre ungerska folksånger från Csik". Ytterligare ett vackert exempel på de folkmusikaliska källornas betydelse för stora tonsättare.

måndag 1 januari 2024

Ett nytt år

 

Så har man då varit med om ännu ett år, det som skrevs 2023. Vad det nya innebär, privat såväl som i stort, är okänt och bäst så. Man kan ha onda aningar om världens gång i både öst och väst, och man får leva alltmer oviss om sin egen existens ju fler år som läggs till de redan många. 

Åldern är bara en siffra, säger en del för att man hört andra säga det och tyckt att det låter klokt och uppmuntrande. Fake wisdom, vill jag påstå. Det som händer med våra åldrande kroppar är verkligt och utgör tecken på att man nått de växande begränsningarnas livsstadium. Vilket inte innebär att man ska avstå begagnandet av de utrymmen för liv och verksamhet som återstår.

Ovanstående foto tog jag i förrgår morse med mobiltelefonens utmärkta kamera. Den tar som bekant bilder i färg, men ändå blev denna vinterbild en bild i helt och hållet svartvitt. En sak är jag övertygad om: 

Inom en inte avlägsen framtid kommer en bild som denna inför våra (möjligen starropererade) ögons ljus att stå där framkallad i vårlig färgprakt. 

Den som lever får se.

Gott nytt år!

Foto: EJ. (klicka på bilden för förstoring)