Det lär en gång ha börjat med en greve Hermann Karl von Keyserlings stora sömnbesvär. Hans ständige följeslagare, den unge begåvade musikern Goldberg, brukade lindra hans nattliga oro med klaverspel. Under en av sina resor till Leipzig kom greven på den lysande idén att Johann Sebastian Bach borde ge den unge mannen lektioner och helst även komponera några stycken som kunde liva upp timmarna av sömnlöshet.
Bach komponerade då "Aria mit 30 Veränderungen", det verk som också går under namnet "Goldbergvariationerna". Som tack erhöll han en förgylld pokal med inte mindre än 100 lusidorer. Inte bara greven utan en tacksam eftervärld erhöll sålunda ett ovärderligt stycke musik.
Sanningshalten i denna historia må vara diskutabel; den är i alla fall avväpnande i förhållande till den leverans det är fråga om. En sofistikerad musik så fjärran från ett simpelt medel för distraktion man kan komma, kan tyckas. Å andra sidan: vill man verkligen förjaga sin oro bör man kanske rikta sig mot det som omväxlande beskriver lekfullhet, själfullhet och hänförande briljans.
När Sir Andras Schiff slog sig ner på pallen framför flygeln i UKK i lördags var det knäpptyst i salen i andäktig väntan på den allom bekanta arians första stilla toner, melodin som till en början liksom lätt snubblande tar sig fram till en småningom stadig vandring. Efter trettio händelser på detta tema, tjugosju i G-dur och endast tre i g-moll, upprepas arian på nytt som för att sluta en cirkels oändligt rika innehåll.
Det finns visserligen annat av Bach som vittnar om hans geni och ofattbara kreativitet, men det här verket utgör sannerligen bevis nog. Jag var helt säkert inte ensam om att på nytt känna mig helt genomströmmad av denna musik, av det flöde som Schiff så obesvärat lät förmedla, ibland med kraft och orkestrala klanger, ibland med lätt och luftig elegans. När man så där i levande livet blir åsyna vittne till den som spelar ett så krävande verk, helt utantill och med den andliga energin fysiskt koncentrerad ut i händer och samtliga fingertoppar, kan man inte låta bli att tänka på interpreten som själv ett förunderligt instrument. Vem spelar honom? för att parafrasera en diktrad av Bertil Malmberg.
Även unge herr Goldberg måste ha fått en spelläxa för livet, tänker jag.
Varifrån kommer musiken? frågade Ingmar Bergman vid ett tillfälle i ett radioprogram mot slutet av sitt liv. Frågan får väl aldrig något nöjaktigt svar, men tänk ändå om man hade kunnat ställa den direkt till fader Bach. Vad skulle han ha svarat?
Det är svårt att plocka ut några favoriter, men när den tjugofemte variationen, ett stycke i moll, inleder de avslutande fem innebär det inte bara logiskt och väntat en kulmen. Här finns den fria och ensliga vandringen, inte utan sorgsenhet, nära tystnaden och intill bråddjup, men i en skönhet som försonar allt. Den avlöses av några virtuosa stycken som i forsande tempi hävdar det ohejdbara livet. Innan slutligen den stilla och eftertänksamma arian på nytt intonerar.
Det var en konsert att minnas, och det bör nämnas att den före paus även bjöd på två andra verk av Bach: Italiensk konsert i F-dur och Fransk Ouverture. Främst gäller min tacksamhet till Andras Schiff att han på nytt riktat min uppmärksamhet på Goldbergvariationerna, som första gången drabbade mig genom den legendariske Glenn Goulds inspelningar av verket.
Bilden: Sir András Schiff. Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar