Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.
Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis - ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.
Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran.
Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".
Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.
Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.
Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.
Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.
 |
- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ
- Moritz von Schwind: Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar