Den såå medelklassiga musiken

På två sätt har jag nyligen blivit påmind om att det är en mycket allvarlig sak att inte "vara rätt" i populärmusikens diversehandel av stilar och genrer. Först genom meddelandet att melodiradiokanalernas programsättare dragit på sig protester för att man så sällan spelar Malena Ernmans vinnande bidrag till schlagerfestivalen.

Programmakarna tycker alltså i det fallet annorlunda än "folket" och dömer ut denna discolåt som något slags smygoperaaria, vilket väl bara vittnar om hur begränsade deras kunskaper utanför det egna musikreviret är. Ernman är förvisso en operastjärna med en sångkapacitet långt utöver det vanliga i den där festivalen. Men en röst med operaresurser förvandlar inte automatiskt en discolåt till opera, och när man liknar "La Voix" med "Nessun dorma" kan det inte bero på något annat än att det är den enda aria man känner till.

I förra veckan läste jag sedan Fredrik Strages inlägg i DN om pop/rockmusikens och dess skribenters skräck för att bli "medelklassig". Det är tydligen i vissa kretsar det värsta man kan säga om en konsert, en musiker eller en musikstil. Tydligare kan det väl knappast visas att pop och rock handlar om så oändligt mycket mer än musik och musikaliska kvaliteter, att insatsen här gäller identitet och livsstil och att uttrycken inte får bli för accepterade och gränsöverskridande så att en del av särdragseffekten går förlorad. Vi får väl se hur allvarliga konsekvenser det får för Thåström att kronprinsessan och hennes Daniel smög in på den rebelliske rockikonens konsert i Stockholm häromsistens.

Opera och klassiskt har ju tidigare förknippats med aristokrati och bildad överklass, men ingen skulle i dagens läge komma på att recensera en konsert i Berwaldhallen som bara så överklassig och därmed mena det musikaliska innehåll som publiken erbjuds. Det kanske helt enkelt beror på att genren socialt sett numera är så självklart "medelklassig" att det inte ens behöver diskuteras. Eller också att den håller på att bli klasslös, eftersom den inte längre duger som identitetsmarkör för varken en aristokratisk, borgerlig eller anti-borgerlig livsstil utan endast som konstupplevelse för vem som helst som vill förkovra sig på just detta område. Våra bonusdirektörer är i alla händelser inte de man i första hand stöter ihop med i konserthusen. Och inte är det kungahuset heller.

Men som bildningsmarkör duger den väl i alla fall? Jo, men musikalisk bildning återfinns i våra dagar, om än sällsynt, var som helst sociologiskt sett, även om den med all säkerhet har sin huvudsakliga rekrytering från de breda mellanskikten.

Hur som helst önskar jag Malena Ernman lycka till, trots att jag inte är ett dugg förtjust i det ackompanjemang som hon bestås med i detta sammanhang. Och jag tillåter mig att betvivla att ens den förment rebelliska musik som ännu inte riktigt platsar i schlagerfestivalen bara är en angelägenhet för dem som avskyr medelklassighet, vad det nu egentligen betyder.

Slutsats: avsätt de trångsynta popmakare som inte tror att publiken tål variation i skvalradion.

Brahmsvärme

Jag lyssnar denna kalla och blåsiga vår mest på Brahms som är som en värmande braskamin för både kropp och själ. Denne lidelsefulle romantiker som älskade folkvisan arbetade ju samtidigt med de strängaste klassicistiska formkrav som gjorde att han först i mogen ålder vågade ge sig i kast med de riktigt stora, symfoniska uppgifterna.

Beethoven svävade som ett hämmande och ouppnåeligt ideal över den unge Brahms´ komponerande. Det gjorde att de tre pianosonaterna, som hör till hans allra första opus, på sätt och vis framstår som "förtäckta symfonier", som Robert Schumann så riktigt påpekade. Just detta faktum kan göra att de ställvis kan upplevas som något överlastade, som t ex i första satsen av andra pianosonaten i fiss moll. Men det dröjer aldrig länge innan de gudomligt sköna melodierna framträder i den harmoniskt och rytmiskt utstuderade behandlingen av tonmaterialet. Till sist förstår man att det är denna strävan att förena formstränghet med ett lidelsefullt innehåll som är en viktig del av förklaringen till den här musikens outslitliga kvaliteter.

Libor Novacek heter en tjeckisk pianist som nyligen gett ut en skiva (Landor Records) som bland annat innehåller den nämnda fiss moll-sonaten. Dessutom glädjande nog de mera sällan spelade åtta styckena, op. 76, som komponerades till Clara Schumann. Det andra stycket där, ett behagfullt dansande Capriccio, fanns bland annat på Artur Rubinsteins repertoar, men de övriga styckena är mycket sällsynt förekommande, åtminstone på skiva. Där finns även ett par intermezzi som Clara betecknade som "små pärlor", och som jag själv alltid återkommer till. Att spela dem en dag när våren tillfälligt hejdats av isvindar kan skänka ett rent fysiskt välbehag.

Sist men inte minst tar sig Novacek an de välkända tre styckena i op. 117 som Brahms själv kallade "min smärtas vaggvisor". Dessa stycken hör tillsammans med ett antal andra (op. 116-119) till hans allra sista verk och är av ett oskattbart värde, oavsett värderlek och årstid.

Vad gäller pianosonaterna så väntar jag med spänning på att Novacek även spelar in den tredje sonaten, den enligt min mening bästa. Tills vidare lyssnar jag på en mycket bra inspelning med Emmanuel Ax (på Sony). Särskilt andantet är ett av många exempel på den lidelsefulle romantikern Brahms som trots sin småningom genialiska konstfärdighet aldrig övergav de nästan smärtsamt vackra melodierna. Till denna andantesats har Brahms även fogat ett citat från en för mig obekant diktare vid namn Sternau:

Der Abend dämmert, das Mondlicht scheint,

Da sind zwei Herzen in Liebe vereint

Und halten sich selig umfangen

Inte att undra på att musiken värmer.

Skivbutikerna dör

Megastore i Stockholm ska läggas ner. Inte ens i kungliga huvudstaden lönar det sig alltså att bedriva butikshandel med cd- och dvd-skivor. Eller möjligen är det så att lönsamheten blir så mycket större om man övergår eller begränsar sig till nätbaserad handel.

Hur som helst, butiker med ett kvalificerat urval av musik på skiva är snart ett minne blott. Hur länge det dröjer innan bokhandeln också gått upp i nätet är väl just bara en tidsfråga.

Varför ska man sörja detta? Främst handlar det väl om glädjen i att kunna plocka i hyllor och ställ, bläddra och läsa, upptäcka eller bli påmind om utgåvor som man visste eller bara anade att man ville ha. Bara det att hålla i dem, att överväga om den ena eller den andra eller om båda två. För min del har detta under hela mitt liv varit den enda riktigt lockande shopping jag känner till.

Å andra sidan: när nu utbudet på stan försämrats så kapitalt, och samtidigt nätet kan erbjuda det mesta som butikshandeln ändå måste beställa, kan det ju tyckas att det i varje fall inte ur snabbhetssynpunkt finns så mycket att invända. Dessutom är det ju ofta billigare på nätet, trots portot. Att det fortfarande kommer att vara så när väl butikerna lagt ner är väl mindre troligt.

Ett stort bekymmer är dock att vi som älskar klassisk musik inte får någon god service på nätet heller. Jag köper ibland skivor från CDON, men att hitta fram till andra än bästsäljarna där är ett sannskyldigt detektivarbete. Ingen har brytt sig om att på ett konsekvent sätt notera viktiga uppgifter om kompositör, exekutör och namnet på det verk som spelas, vilket gör det nästan omöjligt att ta sig fram via rätt sökord. Inte heller går det alltid att identifiera skivan via inspelande bolag. Mina klagobrev gör ingen verkan. Vissa skivor påstår man sig dessutom ha i lager utan att ha täckning för det, vilket naturligtvis leder till fördröjda leveranser.

Ginza ska vi inte ens tala om, de är ännu sämre, om de ens ids intressera sig för andra Bocelli, Brightman eller Il Divo.

Nej, så länge internethandeln inte skärper sig så är det verkligen skäl att sörja över det som sker. Återstår att söka sig till den engelska, tyska eller amerikanska näthandeln, typ Amazon. Där finns en mycket större bredd i det klassiska sortimentet, men givetvis till större kostnad med tanke på både fördyrat porto och den svenska kronans låga värde.

Ett annat tips är att vända sig direkt till skivbolagen. Jag gjorde det häromdagen när jag förgäves sökt Libor Novaceks nya skiva med pianomusik av Brahms. Landor Records i England skickade mig skivan till ett pris som var mindre än det jag skulle ha fått betala på Megastore. Det tog en vecka från beställningen tills den låg på hallgolvet.

Självhjälp i Babel

Floden av självhjälpsböcker diskuterades i litteraturprogrammet Babel i STV2. Och jag trevade instinktivt efter fjärrkontrollen för att befria mig från svadan från deltagarna i den inbjudna panelen. Stod ändå ut, eftersom även Stefan Einhorn, kolugn och till synes obekymrad om vilket sällskap han hamnat i, förmådde definiera sitt oberoende och på ett mycket "snällt" och elegant sätt definierade ut sig ur genren som sådan. Han ville helt enkelt se sin bok som en "moralfilosofisk essä" om konsten att vara snäll, underförstått inte en självhjälpsbok av den typ som har Mia Törnblom på omslaget. Själv har jag inte läst någondera, men är väl medveten om spännvidden inom genren.

Min förundran inför fenomenet Mia Törnblom och hennes "kokböcker" kvarstår efter det korta programinslaget. Hur i helvete (för att nu uttrycka sig på Törnbloms språkliga nivå) kan någon tilltalas av detta andtrutna pladder och välja en sådan ledsagare till ett lyckligare liv? Vilka kvalifikationer, formella eller andra, kan denna lycksökerska i den fuskterapeutiska bransch som kallas coaching uppvisa? Svaret är givetvis: inga andra än dem som i så fall ligger i förmågan att formulera någonting som ter sig som ett tillräckligt aptitligt och lättlagat recept. Och då är vi tillbaka till utgångsfrågan: vem i all sin dar låter sig förföras?

Själv anser jag ju att snart sagt vilken pastor Jansson som helst framstår som filosof i jämförelse med Törnblom & Co. Jag tänker på Hans Alfredsson gamla monolog från 60-talet: "Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något". Är det helt enkelt så att var tid skaffar sig sin gottköpsfilosofi att fylla påsen med, de för tillfället billigaste och mest gångbara återförsäkringarna?

Uppriktigt sagt är jag inte så mycket mera imponerad av de förnumstiga råd och manualiserade anvisningar som exempelvis Åsa Nilsonne & Co representerar. Alltför ofta är det bara en lite mer sofistikerad form av samma gottköpsfilosofi, nödtorftigt KBT-förpackad och dessutom presentad med vetenskapliga anspråk. "Fyrkantigt" var det någon som undslapp sig i tv-programmet. Ja, vad annat? Knappast filosofiska essäer i alla fall.

En mycket sevärd film

Mitt filmintresse har gått i vågor under årens lopp, och kanske beror min förhållandevis låga närvaro i biosalongerna på att jag numera är en desto flitigare konsertbesökare. Hur många kulturevenemang man klarar av är givetvis en resursfråga som handlar om både tid och ekonomi. Och med prioriteringar som ovillkorlig följd.

I helgen såg jag i alla fall en mycket bra film som alla som uppskattar kvalitetsfilm inte bör missa. Inte sedan "De andras liv" för ett par år sedan har jag blivit så berörd av en film som jag blev av denna.

Filmen är fransk och heter "Jag har älskat dig så länge" (Il y a longtemps que je t´aime). Debuterande Philippe Claudel står för regin och han har till sitt förfogande bland annat haft ett par utomordentliga skådespelare i Kristin Scott-Thomas och Elsa Zylberstein.

Ytligt sett skildras franskt medelklassliv (för övrigt inte särskilt olikt det svenska) i skuggan av två systrars återförening. Deras trevande försök att successivt avtäcka och återhämta sig från en familjetragedi laddar emellertid varje liten episod och replik med otillåtna och undertryckta sanningar. Den äldre systern (Scott-Thomas) har varit en icke-person alltsedan hon för femton år sedan dömdes till fängelse för mord. Nu är hon frigiven och tills vidare mottagen som inneboende hos sin yngre syster (Zylberstein) och hennes familj.

Jag kan inte erinra mig att jag sett en film där barn spelar en så betydelsefull roll som här. Ett huvudtema är nämligen hur just familjerelationer, barn och föräldraskap i flera generationer, härbärgerar och hanterar katastrofala livshändelser. Eller som den återvändande systern uttrycker det i en nyckelreplik: "Det finns inget värre fängelse än att förlora ett barn".

Med den ansamling av mänsklig olycka som filmen skildrar - stroke och demens i den äldre generationen; mord, självmord och skuld i den yngre - är det ett under att den under oavbruten spänning lyckas förmedla en så stark känsla av möjligheten till försoning och överlevnad. Denna livsbejakande humanism förkroppsligas inte minst av den åttaåriga adoptivflickans oskuldsfulla frågor och av hennes afatiske, ständigt läsande farfar i hans rofyllda rum i lägenheten.

Det är en i positiv mening sentimental film där melankolin mycket effektivt genombryts av en livsenergi som övervinner om inte allt, så i alla fall långt mer än man kunde förvänta sig. Att se tungsinnet i Scott-Thomas blick så småningom upplösas och nästan helt försvinna är remarkabelt - och inte bara som skådespelarprestation.

När det stämmer och inte

Flygeln behöver stämmas, men jag hittar ändå tonarter där det fortfarande klingar nästan som det ska. Detta hemmamusicerande i all enskildhet, hur förunderligt livgivande kan det inte vara! (Men det finns också dagar när förströddhet och okoncentration sabbar allt!)

Att fokusera en notbild och hänge sig åt försöket att tolka den. Att ge akt på accenter och hur frasen egentligen ser ut. Att få det att sjunga, helt enkelt.

Ibland får man till det, inspirerade ögonblick som ger insikter och som nästan automatiskt stöder den tekniska förmågan. Eller också tvärtom: koncentrationen på det tekniska, kanske själva anslaget, lyfter den musikaliska gestaltningen.

Denna fredag, när jag inviger min nya blogg här och nu, spelar jag Händel, Brahms och Florent Schmitt.

Och jag lyfter luren och kallar på min pianostämmare.