Sommarprojektet: Pär Lagerkvist (1)

Jag har länge tänkt återvända till Pär Lagerkvist (1891-1974) för omläsning av några av hans viktigaste verk. Han räknades en gång i världen som en av de största svenska författarna och var betydelsefull även för mig, då på 60-talet, när jag som tonåring läste praktiskt taget allt av honom, även en del dramatik och essäer. 

Akademiledamot (1940), Nobelpristagare (1951) och i hög ålder fortfarande produktiv tillhörde han dem som sålde sin senaste roman i stora upplagor. Han var hyllad och respekterad av såväl parnassen som en brett bildad allmänhet. Sista romanen - "Mariamne" - köpte jag och läste när den kom 1967, vilket onekligen börjar bli bra länge sen.

Lagerkvists brottades med de eviga frågorna om livet och döden, ondskan och godheten, kärleken och lidandet i en värld där den förtröstansfulla fromheten i det småländska barndomshemmet inte utan vidare kunde gå i arv. Undra på att mitt tonåriga jag fann Lagerkvist intressant och läsvärd; trots den stora åldersskillnaden delade vi erfarenheter av en uppväxt med bibelläsning i en trosgemenskap som tidigt ställde existentiella frågor på sin spets.

Jag tog fram de gamla pocketböckerna i Delfin-serien, dem man fick för det facila fasta priset 3:50, tryckt på omslaget. I Lagerkvists fall, liksom i många andra, stod grafikern och målaren Svenolof Ehrén för de konstnärliga omslagen. Det långt ifrån träfria papperet har gulnat ordentligt i kanterna, men böckerna är ändå efter alla år i hyllan fullt brukbara.

"Onda sagor" (1924), "Gäst hos verkligheten" (1925), "Själarnas maskerad" (1930), "Bödeln" (1933) och "Dvärgen"(1944) - samtliga utom den sistnämnda kan hänföras till kortprosa/noveller eller kortromaner. Jag återkommer till efterkrigsromanerna, där framför allt "Barrabas" (1950) är hans mest framgångsrika.

Läser man Pär Lagerkvist idag? Tidningarnas dödsannonser vittnar om att han i varje fall överlevt som poet; rader från några av hans mest kända dikter är vanligt förekommande i det sammanhanget. "En gång ska du vara en av dem som levat för länge sen..." Hur det förhåller sig med romanerna är väl mer oklart, men jag ser på nätet att flera finns i nyutgåvor. 

Av de onda sagorna är det bara två jag omedelbart känner igen: "Far och jag" och "Hissen som gick ned i helvete". Den förstnämnda beskriver Anders, en liten känslig grabb på utflykt med sin far, stationskarlen vid järnvägen med rätt att röra sig fritt längs banlinjen. Har man en gång läst Lagerkvist är det nog denna utflykt man i första hand kommer ihåg, mest troligt  den version som finns i "Gäst hos verkligheten". 

Som ond saga är den mörk och äventyrlig och slutar i en skrämmande skildring av hur de båda överraskas av ett okänt, plötsligt framrusande tåg, som med nedsläckta vagnar och eldgnistrande lokomotiv passerar och försvinner i ett mörker som pojken fruktar som sitt eget, fyllt med aningar om den ångestskapande verklighet han går till mötes och som är en annan än faderns trygga och vissa.

I "Gäst hos verkligheten" är den där promenaden med fadern på banvallens sliprar i stället en åktur på trehjulig tralla. Färden går genom skog och mark i nordisk sommar, en lycklig färd med morföräldrarnas lantgård som mål. Småjordbrukarnas verklighet skildras realistiskt med samma sinnrikhet som familjelivet i det lilla stationssamhället med dess folkliv kring stationen och järnvägsrestaurangen och med sonen Anders som huvudperson. 

Det är en utvecklingsroman som i tre avsnitt berättar om Anders som liten, som tolvåring och som yngling på väg ut i livet på egen hand. Det genomgående temat är kamp med att bemästra dödsskräcken, bön om individuation till eget liv, med allt vad det innebär av utbrytningsförsök från hemmets allvarstyngda religiositet.

Det som nu berörde mig mest var mellandelen, där dödsmedvetandet förstärks av  mormoderns död och därefter också genom den "bröstsjukdom" som drabbar Anders själv. Han tar sin tillflykt till en sten han hittat i skogen, en flat sten som med bara några tum höjer sig över den mossiga marken och som han gör till sin egen. Här kämpar Anders med brinnande böner till Gud, vädjanden om liv för nära och kära, bön som stegras till extas.

Han uppsöker stenen än en gång när han som yngling upplever hur "all grund glider undan för en" och samtidigt upptäcker att det går ändå. Utan gudstro, utan att falla på knä, begär han endast att få leva, en bön i det tysta som ett slags "hymn till livet". 

Inte ens den unga kvinnan i Frälsningsarmén som till en början attraherar honom förmår rädda honom tillbaka till tron. Efter väckelsemötet väntar han på henne och de promenerar tillsammans. Han märker då att han inte kan förlika sig med den visshet, renhet och godhet som hon utstrålar, något av samma kärleksfullhet som finns i hemmet. Det gör honom beklämd och väcker lusten att häda och riva ned det hon representerar; han kan helt enkelt inte dela den känsla av ödeläggelse och tomhet han bär på. De skils åt och han känner sig befriad.

Bokens sista mening lyder: "Så slutade den första ungdomen bara i upplösning, oredlighet, förvirring."

 

Det är intressant att Lagerkvist redan för hundra år sedan så tydligt beskriver en modern variant av andlighet genom sin protagonists flykt med trosproblemen till en sten i skogen. Jag tänker på den diskussion som förts i anslutning till vissa religionsvetenskapliga undersökningar av naturdyrkan hos sekulära nordbor, med inte minst skogen som något att hålla heligt, ett alternativ till traditionell religionsutövning.* 

Lagerkvists berättelse om en barndom och uppväxt i Småland kring förra sekelskiftet tror jag, trots prägeln av gammaldags fromhet, är relevant även för moderna och mycket yngre läsare än jag.  Det är när allt kommer omkring ganska likartade, tidlösa frågor av den art vi kallar existentiella som det handlar om. Och frigörelsen från givna band och konventionella mönster är förvisso inte en angelägenhet bara för dem med uppväxtmiljöer som Anders och min egen.

________________________________

* David Thurfjell: "Granskogsfolk", som jag själv inte läst, förmodar jag har en del att säga om denna form av privatreligiositet. 

Ormens ägg och yngel

De mordiska islamofascistiska krafterna nådde till sist Salman Rushdie och skadade honom mycket svårt. En demokratisk värld upprörs över knivdådet i New York utfört av en av alla dessa religiösa fanatiker, idiotiskt övertygade om belöningar i paradiset för mord på hädiska och humoristiska meningsmotståndare. Dessbättre tyder de senaste rapporterna på att Rushdie i alla fall överlever. 

Vi får inte glömma vilken orm som la ägget. Det är inte bara så att gärningar som dessa möjligggörs av att vilsna 24-åriga vettvillingar fullproppas med jihadistiskt hatprat på nätet. Det är många som i likhet med Hadi Matar, gärningsmannen, tar ayatollornas läror och så kallade fatwor på fullaste allvar. Och det var ayatolla Khomeini, Irans högsta politiska och andliga ledare 1979-1989, som utfärdade fatwan som anbefallde mord på Salman Rushdie. Och nu prisas följdriktigt Hadi Matars gärning i iransk press!

Jag känner vanmäktig ilska och förakt för dessa våldsdyrkande islamister och har speciellt svårt att finna ord för min avsky mot mäktiga toyalallor av Khomeinis sort. Ett uttryck från bibeln kommer för mig: "I huggormars avföda" - som det heter i 1917 års bibelöversättning.  I nya bibeln (2000) låter det så här när Jesus (profet även inom islam) inte skräder orden:

Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? (Matteus 12: 33-34)

En av rubrikerna i den iranska tidningen Khorashan daily igår: "Satan är på väg till helvetet". 

Må de själva brinna i det helvete som ingår i deras egen primitiva föreställningsvärld!  

"Kristendomskan" och den terapeutiska kulturen

Jag läser med intresse teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf, och inte endast för att hans frikyrkliga uppväxtmiljö också var min, om än drygt en generation tidigare. Ibland, i själva verket rätt ofta, är jag också överens med honom i sak, till exempel i hans plädering för teologisk inblandning i idédebatten. Varför inte? 

Kyrkans företrädare bör välkomnas när de håller den intellektuella, argumenterande nivå som Halldorf själv visar prov på. Det är bara bra om röster från det hållet får ökat utrymme på den torftiga nyandlighetens och terapijargongens bekostnad. Ännu bättre om de kunde hjälpa till med att avväpna de värsta charlatanerna och konspirationstänkarna, religiösa såväl som sekulära. Halldorf behövs när evangelikal urartning både här hemma och på andra sidan Atlanten hotar skymma bilden av det han själv och det bästa i den kristna traditionen representerar.

Så här skriver Halldorf på Expressens kultursida:

"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"

Jag har levt större delen av mitt liv utanför den kristna gemenskap som jag växte upp i och sedan lämnade i början av 20-åren. Men även när man lämnar kvarstår något som aldrig helt kan lämnas, det som utgör själva "virket" i den världsåskådning man en gång tillägnade sig. Dit hör framför allt det Halldorf kallar "kristendomskan", förståelsen av det symbolspråk med vilket man formulerade en tro och ett förhållningssätt till tillvaron; bibelkunskapen och psalmverserna, etiken och vad vi kanske kunde kalla den hermeneutiska impulsen ("Vad säger Skriften?"). Jag är numera tacksam för att kunna räkna mig till den minoritet som lärde sig det språket och, för all del, sedan tvangs brottas med de delvis underminerande synsätten i sekulariseringens spår. 

Ja, vad har kommit i stället? Har Halldorf verkligen något betydelsefullt att erbjuda utöver utpekandet av bristerna i rådande klimat, något att sätta upp mot narcissistisk individualism, ekonomism och relativistisk moralterapi? Jag hajar till när jag ser att han är inne på tankegångar om den terapeutiska kulturens triumf i vårt sekulariserade västerländska sammanhang. Dessutom med hänvisning till några av de kulturkritiker som hörde till inspirationskällorna för mitt eget avhandlingsarbete för trettio år sedan: Philip Rieff och Christopher Lasch. Jag ville då begreppsligt komma underfund med psykoterapins gränser*, t ex i förhållande till de existentiella frågor och meningsskapande tankesystem som tidigare hanterades inom den teologiskt baserade själavården eller helt enkelt som livsfilosofisk reflektion. 

 

Ja, vad har Halldorf och hans vänner att komma med i Coronans tid? Hur ska det goda och rättrådiga livet levas? Finns det - och behövs det - längre något auktoritativt belief system som övertrumfar ismerna och terapirelationslärorna och det de ställer i utsikt? Det är svårt att tänka sig religionens återkomst annat än som möjligen dess tydligare närvaro som en av flera dimensioner i det mänskliga varat. För vissa ett holistiskt mönster för liv och verksamhet, för andra åtminstone ett mytologiskt referenssystem som inte bara det smala kulturbärande skiktet borde ha tillgång till.

Inte så att jag vill ha tillbaka kyrkan som politisk maktfaktor. Naturligtvis håller jag fortfarande fast vid pluralism och det sekulära statsskicket. Även om jag beklagar den obildning som är (eller gör sig) blind för väsentliga delar av vårt kulturarv och därmed sammanhängande traditioner, betackar jag mig för varje tendens till teokratiskt prästvälde eller kvasireligiös nationalism. Det skulle jag väl inte behöva säga, men eftersom mitt resonemang, om man så vill, kan etiketteras som ett kulturkonservativt inslag i min i övrigt huvudsakligen individualistiska och liberala grundsyn, så får det bli sagt. 

Min hållning kanske delvis ligger i tiden, men är i vissa avseenden motvalls. Allt fler lämnar Svenska kyrkan trots dess karaktär av öppen folkkyrka. Man kan givetvis säga att kyrkan får skylla sig själv om den inte kan spela en större roll i människors liv än att man börjar överväga kyrkoskatten. "Vad fan får jag för pengarna?" är ju numera en känd populistisk reaktion bland både rik och mindre bemedlad utan att man närmare tänkt efter. Men kyrkan förvaltar dock stora historiska kulturskatter (konst och kyrkobyggnader) och andliga värden i form av riter och symbolspråk som sammantaget länkar oss till ett historiskt-kulturellt sammanhang. 

Summa summarum har jag återinträtt i Svenska kyrkan. Inte bara för att fan blivit gammal (fast det är klart, närstående vill att jag begravs under anständiga former), inte heller för att jag äntligen sett ljuset, eller i någon mening blivit omvänd tillbaks till barnatron. Jag gick ur samtidigt som min far, pingstpastorn, som ansåg att man bara skulle tillhöra ett samfund. När han mötte den högkyrklige kyrkoherden med sin utträdesansökan fann de snabbt varandra i ömsesidig respekt. Det slutade med att de testade att byta predikstol med varandra i sann ekumenisk anda. Så kan det gå.

Visst, man får pastor Jansson och plattityderna på köpet, men de finns ju överallt annars också. Lite roligt hade jag åt själva proceduren måste jag säga. Via nätet fyllde jag i blanketten och angav (utan intyg) mitt gamla baptistiska dop för närmare sextio år sen, väl medveten om att lutheranerna betraktar det som fullt giltigt. Jag fick ett svar med en välkomnande hälsning signerad av biskopen, ett par broschyrer om kyrkans tro och en gratisbiljett till fika på Katedralkaféet. Så svenskt diskret och blygt och kravlöst att man måste småle och tacka för att man slipper snubbla på besvärliga trösklar. 

Min tro är lika svag idag som den nog alltid varit - tills undantagsvis Johann Sebastian Bach eller Einar Ekberg får hand om några odödliga och absurda rader. Innanför eller utanför spelar mindre roll, men dialogen kan betyda något. Och jag behärskar ju redan "kristendomska" rätt väl. Och jag vet ju att Bibeln är en religiös urkund men samtidigt ett mindre bibliotek med några av världslitteraturens främsta berättelser. Jag sällar mig på nytt till läsarna och går gärna i dialog med sådana som Halldorf och hans vänner.

*Min avhandling från 1994 hade titeln: "Psykoterapins uppgift. Hälsa, bot och självförbättring i modernt psykoanalytiskt tänkande".

Bilden: Adams skapelse. Målning al fresco av Michelangelo i Sixtinska kapellet.

Uppdukat för penséer

Bilden visar de böcker jag i all hast plockade med mig till landet som sommarläsning. De låg framme i någon av bokstaplarna så det var naturligtvis inget val i blindo, men kunde ändå ha sett annorlunda ut. 

Religionsfilosofiska tankegångar kring möjligheten av ett annorlunda gudsbegrepp, ett kulturhistoriskt porträtt av en jesuitisk resenär och uppfinnare av mnemoteknik, en ytterst realistisk roman om pesten, en äventyrsroman om en kapucinermunk i kontakt med dunkla makter samt en essä om Petrarca i Provence med undertiteln "Kärleken och ensamhetens liv". Kanske inte något givet tema, men ändå viss slagsida åt livsfilosofisk reflektion och gammal visdom.

Två av dem är för omläsning. Två med författare som är mina bekanta. En är en favorit sen tonåren. En borde jag ju ha läst för ett par decennier sen när jag köpte den. Men så mycket bättre att det ännu finns tid, om än verkligen inte oändlig, att i någon mån ta igen det som en gång inte hanns med. Att lustläsningen nu kan prioriteras utan problem.

Foto: EJ

Apparition! Revelation!

Vem vet, kanske har jag sett en av det här årets bästa filmer redan på årets andra dag! "Uppenbarelsen" (i regi av Xavier Giannoli) lockade mig till biofåtöljen för andra gången på kort tid med sitt ovanliga ämne: en film om en av Vatikanen tillsatt kommission, en så kallad "kanonisk utredning", för prövning av en tonårsflickas övernaturliga möte med jungfru Maria i ett litet sydfranskt samhälle. 

Jacques, en ärrad krigsreporter vars rykte nått ända in i Vatikanen, kallas att ingå i kommissionen i egenskap av opartisk journalist. Det är hans grävande vi får följa också när det leder in på spår som övergår i ren deckarintrig med oväntade kopplingar till hans egen tidigare yrkesverksamhet. Det är både spännande och tankeväckande och jag hade inte minsta svårighet att hålla uppmärksam-heten vid liv under de nästan två och en halv timmarna som filmen varar. 

Anna, en allvarlig sextonåring med uppväxt i ett fosterhem, är novis i ett nunnekloster som bolstrar dunkuddar när hon drabbas av uppenbarelsen. Platsen där hon sägs ha mottagit jungfru Marias budskap om kärlek och barmhärtighet blir snart en kultplats dit horder av pilgrimer söker sig. Själv blir hon centrum för en enorm uppmärksamhet och förhoppningar av både andligt och världsligt slag. Ett blodfläckat tygstycke får även det en relikartad funktion i den hysteri som uppstår, och som biskopen och de övriga i kommissionen misstror. 

Anna beskyddas av den lokale patern och hans entusiastiskt pådrivande medhjälpare, vilka båda oförbehållsamt går i god för äktheten i Annas upplevelse och exploaterar den i form av porträtt, plaststatyetter och allsköns religiöst tingeltangel. 

Trots den fientliga motsättningen mellan kommissionen och det lokala prästerskapet får Anna förtroende för Jacques, i vilken hon ser en seriös person som efter sina upplevelser i Mellanöstern inte mår så bra. De möts i hemlighet och han förstår att hon står under stark press och bär på en fruktan för att någonting vid sidan av det andliga mysteriet skall avslöjas. Undersökningen förs vidare via hennes skolkamrater, där hennes närmaste väninnas mystiska försvinnande tillsammans med det fläckade tygstycket utgör de avgörande pusselbitarna i jakten på sanningen - revelation. 

En historia om sanningssökande således, på mer än ett plan. Frågan om uppenbarelsens äkthet i någon svårbestämbar teologisk mening är en sak, uppriktighet eller bedräglighet hos Anna och hennes beskyddare är en annan. Vari skulle då ett journalistiskt bidrag kunna bestå, med annat än en sammansatt bild av sammansatta motiv?

Filmen är mycket vacker och välspelad. Vincent Lindon är övertygande i rollen som respektfull reporter i mötet med en delvis ny och främmande värld som utmanar hans rationalitet. Och Galatéa Bellugi är ett fynd som den stillsamt klarögda Anna, en ungdom som tagit alltför mycket på sina späda axlar. 

En randanmärkning är att filmen mot slutet blir en aning summarisk och verkligen kräver full uppmärksamhet för att gåtans världsliga lösning ska framstå till alla delar. Men så är det ju också fråga om en film som vill spegla en sammansatt problematik och försöker förena flera berättelser i en.  

Islams kritiker och apologeter

Religionsfrågor hör till det som engagerar mig, både sådana som gäller vår egen kristna tradition och de som oundvikligen uppstår i konfrontation med totalitära - läs islamistiska - former av islam. När DN häromdagen introducerade en artikelserie om religiös reformation med ett första bidrag från en av islams unga svenska representanter, Bilan Osman, läste jag först med intresse men blev snabbt grymt besviken. Det bidde bara ännu ett debattinlägg från en muslimsk apologet som inte vill diskutera på intellektuella villkor, inte ens hederligt bekänna färg. 

Nivån var insändarsidans, med klagan över hur tröttsamt det är med alla fördomar, utmynnande i ett kålsuparresonemang som mest liknar ett försök att blanda bort korten. Bilan Osman vill slippa tala om reformism ("en icke-diskussion") och möjligheten av att teologiskt/ideologiskt besegra salafism, islamism och allt vad de fundamentalistiska krafterna heter som kontinuerligt bekräftar de "fördomar" hon tydligen inte vill erkänna någon grund för. Hon väljer att avfärda misstron mot de islamistiska tendenser som även märkts bland representanter för islam i Sverige och hon gör det genom att "hävda" saker utan belägg och insinuera att kritiken sker utifrån en "postkristen blick", varför den nu skulle vara diskvalificerad i en diskussion som gäller samlevnad i en sekulär västerländsk miljö. 

Nåväl, ett par dagar senare infördes artikel två i serien, författad av professor Mohammad Fazlhashemi, en genuin intellektuell med koll på den muslimska idéhistorien, som tar den förmenta "icke-diskussionen" på allvar med en analys som är begriplig även för oss med en "postkristen blick" på tillvaron. Så här skriver han bland annat beträffande motsättningarna mellan en rationalistisk och auktoritär fundamentalistisk tolkningstradition inom islam:

"Grunden för ett reformtänkande och en reformering av allt från rättstolkning, teologisk idétradition och politiskt tänkande finns i muslimsk idéhistoria. Där finns också grunden för en auktoritetstro som föddes ur kritiken av rationalismen på 1000- och 1100-talen och den starkt anti-rationalistiska salafistiska teologiska tolkningstraditionen från 1300-talet. I dag förs kampen mellan de två riktningarna på ytterst ojämna villkor. Medan den auktoritetstrogna salafistiska idétraditionen uppbackas av wahhabismens penningstarka missionsverksamhet hotas reformtänkande muslimska intellektuella av politisk förföljelse."

Under ytan finns trots allt ett utbrett missnöje med nuvarande dominans för den anti-rationalistiska sidan, menar Fazlhashemi och refererar till ett antal muslimska intellektuella som diskuterar mänskliga rättigheter och jämlikhet oavsett kön och religionstillhörighet. Att dessa i dagsläget skulle ha ett inflytande ens i närheten av den fundamentalistiska dogmatismens verkar dock uteslutet, om jag förstår Fazlhashemis lägesbeskrivning rätt. 

Han gör ett intressant men kryptiskt påpekande angående frånvaron av central påvemakt inom islam. I stället för en vertikal hierarkisk struktur med makt att vidmakthålla nytolkningar har islam bestått av ett antal horisontella hierarkier, det vill säga sinsemellan fientligt inställda småpåvar, om jag tillåts omformulera tankegången så. Detta sägs som en sorts delförklaring till att den bokstavliga islamismen haft och fortfarande har en dominerande ställning. Varför denna bristande enhetlighet inom islam, mer än i den likaledes oenhetliga kristendomen, skulle leda till just anti-rationalisternas seger kvarstår åtminstone för mig som dunkelt. 

Men Fazlhashemis inlägg är i flera stycken upplysande och man vill gärna dela hans förhoppningar om att de förföljda alternativ som han refererar till, och som bättre svarar mot ett modernt samhällsliv, ska kunna göra sig gällande i framtiden. Bland annat genom de nya medier som inte så lätt låter sig kontrolleras. 

Mot denna förhoppning står att även de reaktionära krafterna, inklusive de fanatiska terrorsekterna, uppenbarligen vet hur man rekryterar anhängare via sociala medier. Kampen om själarna fortgår således på den moderna teknikens arenor, och huruvida reformer kommer att kunna bryta islamismens hegemoni för en islam av en mer rationell - och/eller möjligen andlig? - inriktning återstår att se.

Islamisten

Vid varje islamistiskt terrordåd ställs frågan på nytt: Vad är det som gör en människa till självmordsbombare, ideologiskt motiverad mördare, kallblodig försvarare av våld och terrorhandlingar? Svaren brukar oftast treva sig fram i sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller där socialt utanförskap, rotlöshet och narcissistiska eller andra psykiska störningar utpekas bland faktorerna. 

Det besvärliga är att verkligheten visar sig långt ifrån entydig. Det handlar inte bara om frustrerade och småkriminella bråkstakar från fattiga områden utan även om studenter och högutbildade från goda familjeförhållanden. I båda fallen har de "radikaliserats", som det numera heter med en implicit hänvisning till ideologins betydelse i sammanhanget. 

Och visst, ideologier som erbjuder en svartvit världsbild, absoluta sanningar, totalitära lösningar på samhällsproblemen och en storslagen uppgift att med alla medel bekämpa en föraktad och mindervärdig fiende, utövar bevisligen en stark lockelse på individer med skiftande bakgrunder.

Man kan därför känna sig frestad att stanna vid detta senare faktum och lämna frågan om grogrunderna - personlighet och miljö - därhän. Det gift som en aktivistisk ideologi med inbyggt rättfärdigande av våld utgör räcker uppenbarligen väldigt långt som förklaring till varför människor på jakt efter livsmening och en betydelsefull uppgift faller offer för fanatiska rörelser, i det här fallet politisk islam, även kallad islamism.

Så har jag tänkt och får det bekräftat när jag läser en intressant självbiografisk berättelse med interiörer från islamistiska kretsar under brittiskt 1990-tal och tio år framåt. Boken heter "The Islamist"(Penguin, 2007) och är skriven av en brittisk intellektuell, Ed Husain, uppväxt i London i en medelklassmiljö med väl integrerade föräldrar som invandrat från Bangladesh. Han beskriver hur han hamnade i den muslimska sekterismen men också hur han tog sig ur den. 

Eftersom hans föräldrar är fromma muslimer och motståndare till politiserad islam kommer han tidigt i kontakt med vishetslärare som förvaltar traditionen och det inre religiösa livet. Som en del av tonårsrevolten fångas han emellertid av den radikala islamismens läror med dess aktivism, renlärighet och politiska propaganda i skuggan av Balkankriget. 

Han bryter med föräldrarna och deras fromhetstradition och påbörjar sin vandring genom organisationer som samtliga är bokstavliga och politiska och ser en samhällsomvandling på islams grund som enda sanna alternativet. Till sist befinner han sig som en av de ledande aktivisterna i en av de mest extrema rörelserna, nämligen Hizb ut-Tharir (som fortfarande är verksam i många länder, inklusive Sverige).

Här är alla involverade i strategier för att värva proselyter och infiltrera och ta makten i moskéer och studentföreningar. Alla fördöms som kafir eller kuffar (en otrogen) om de inte hyllar tanken på kalifatets herravälde. Den politiska aktivismen är allt; bönerna och iakttagandet av de religiösa dygderna i övrigt är det däremot inte mycket bevänt med. Författaren pekar själv på likheterna med vänsterextremismens revolutionärer; de likheterna ser han som större än dem som har med religiös sekterism att göra. Föraktet för allt västerländskt är kompakt, inklusive den demokrati man själv utnyttjar för spridningen av sitt budskap. Likaså är antisemitismen obligatorisk. 

Vad får honom då att börja vackla i tron? Tre saker. För det första att en politisk-religiös skärmytsling leder till ett överlagt knivmord på en kuffar. För det andra att han får kontakt med, och förälskar sig i, en ung kvinna med ett muslimskt sinnelag som liknar föräldrarnas. Det går inte i en handvändning, men för det tredje får tvivlet god näring av kontakter med ett par moderna representanter för sufismen, en av dem till råga på allt amerikan.

Han genomskådar islamismen och inser att dess ställning i många av de västerländska samhällenas moskéer inte är representativ för muslimer i stort. Han tyr sig till icke politiserande skriftlärda och vill tränga djupare in i andlig islam. Vägen ut leder paradoxalt nog djupare in - och dessutom till Mellanöstern, först Damaskus i Syrien och sedan Jeddah i Saudiarabien. Tillsammans med hustrun reser han dit för att under en tid studera arabiska som en förutsättning för att kunna fördjupa sig i Koranen och andligt liv. 

Livet i Damaskus tilltalar honom inte i alla stycken men ter sig ändå givande (det här var givetvis före kriget), medan saudiernas samhällsliv får honom att förfäras och omedelbart längta tillbaka till Storbritannien. Han ser klarare än någonsin hyckleriet, förtrycket och inte minst den rasism som islamismen uppvisar i både teori och praktik. 

Oavsett det kallas jihadism, salafism, wahhabism, islamism eller något annat är det fråga om en islam som kapats av fundamentalistiska krafter, en missriktad arabisk ilska uttryckt i religiöst-politiska termer, konstaterar Husain. Han pekar också på att wahhabismen med dess ursprung i Saudiarabien knappast skulle ha så stort inflytande utan oljerikedomarna som möjliggör ett omfattande ekonomiskt bistånd för lärornas spridning. 

Nå, hur förklarar då författaren själv sin dubbla omvändelse? Var det bara tonårstrots som ledde honom in i sekterismen? Och var det i själva verket uppväxten i hederlig fromhet som han kunde falla tillbaka på när islamismen visade sitt verkliga ansikte? Har han något hopp om att den andliga islam som blev hans egen tillflykt ska kunna mäta sig med den islamistiska väckelsen? 

Husain är inte lagd åt psykologisk självanalys och han profeterar inte heller; han återger sina erfarenheter och diskuterar i termer av moral och andligt uppvaknande. När den förment moraliska överlägsenheten hos de rättrogna bokstavsträlarna visar sig skenhelig brister grunden för hans tilltro till hela projektet. Att på nära håll bli vittne till hur det inpiskade hatet mot de otrogna omsätts i kallblodigt mördande blir till en väckarklocka. Så kan det följaktligen - och gudskelov - fungera för den som ännu inte helt låtit sig bländas och förblindas. 

Trots att det som Husain berättar inte var nytt och överraskande för mig fängslade han mig med sitt vittnesbörd. Boken framstår som helt up to date, trots att den skrevs för tio år sedan och i långa stycken rör händelser som är ännu äldre. 

Frågorna kvarstår om islam i både öst och väst och däremellan. Den fråga jag främst skulle vilja ha svar på gäller islamismens utbredning, alltså inte bara den militanta islamismen utan även den fredliga, vilken ju så långt jag förstått i stort sett omfattar samma fundamentalistiska teologi och sekteristiska mentalitet, en mentalitet som knappast är förenlig med integration i ett demokratiskt sekulärt samhällsliv. 

__________________________________
Med tack till min bror som satte boken i mina händer.

Kattdjuret och himlaharpan

Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop i armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

Hälsningsseder och rätten att vara annorlunda - funderingar på förekommen anledning

Att handhälsa på män men vägra göra det på kvinnor, ska det vara något att bråka om? Är det inte en skitsak som på sin höjd kan åstadkomma pinsam förvirring i sociala situationer?

Nej, det handlar om "värdegrund", säger den rättrogne islamisten, en trosfråga om en åtskillnad mellan könen innebärande att män och kvinnor inte bara har olika roller utan bör behandlas olika i offentligheten. Därav misstanken att det handlar om något mer än bara majoritetssamhällets ovana vid att möta religiösa (i synnerhet muslimskt troende) personer i politik och samhällsliv. 

Att hälsa diskriminerande handlar då inte bara om annorlunda etikettsregler utan utgör en indikation på något mer grundläggande som just motiverar det högstämda talet om "värdegrund". Vilket med ens ger "skitsaken" konturer av en utmaning med åtföljande kollision mellan normsystem i vidare mening. 

En religiöst kodifierad umgängessed ställs mot en sekulär, och försvarare från vardera hållet kräver respekt och anpassning. Drivet till sin spets kräver islamisten rätten att bilda enklaver där andra lagar och förhållningssätt råder än de gemensamma, till yttermera visso med hänvisning till västerländska fri- och rättigheter. Drivet till sin spets kräver å andra sidan den västerländske demokraten likabehandling, också av könen, och kräver det även av dem som föraktar västerländska seder och vill förändra offentlig verksamhet så att den bättre överensstämmer med egen trosutövning.

Om vi i toleransen namn visar förståelse för att hälsningsceremonier skiftar och att en del hälsar sexistiskt, gör vi det förmodligen med hänvisning till ett mångkulturellt synsätt som vill vara välvilligt och inkluderande. Vi får helt enkelt vänja oss vid en del främmande sedvänjor, eftersom man i ett pluralistiskt samhälle har rätt att vara annorlunda, rätt att fritt välja tro och livsstil - åtminstone så länge det inte medför tvång gentemot andra. Var och en får bli lycklig på sin fason.

Bra. Men frågan är bara hur det står till med tvånget och om de här männen som sitter inne med hela och fulla Sanningen nöjer sig med den relativistiska acceptansen från vår sida. Frågan är var vi drar gränsen när det i grund och botten handlar om dessa personers ensidiga krav och oviljan att acceptera att offentligheten bör vara sekulär och fredad från religiösa särintressen. Problemet kokar ner till en fråga om hur relativisten ska kunna kommunicera och sammanleva med absolutisten när den senare betraktar sin religion som inte bara en privatsak.

Man har i vårt samhälle rätt att vara annorlunda, också muslimskt annorlunda. Men man har inte rätt att i religionens namn tvinga andra - individer, grupper, eller samhället i stort - att rätta sig efter andra lagar än dem som gäller i ett fritt, demokratisk samhällssystem enligt västerländsk modell. Inte ens om tvånget utövas i enklaver vid sidan av det övriga samhället. 

Ett sätt att undersöka vad som eventuellt döljer sig bakom en vägran "att godta seden dit man kommer" i "skitsaker" som den om hur man hälsar, är att ställa fundamentalisten som kräver sin trosfrihet inför ett antal frågor. Svaren på dessa frågor lär visa om formerna för hur man hälsar bara är en oskyldig etikettsfråga eller inte:

1. Godtar du principen att alla människor, inklusive kvinnor och icke troende, bör behandlas på ett icke diskriminerande sätt?

2. Godtar du individens, inklusive kvinnans, rätt att själv välja hur han/hon vill utforma sitt liv och sitt umgänge?

3. Godtar du att en muslim lämnar islam för en annan religion eller för att han/hon inte längre tror på någon Gud?

4. Anser du att det finns en rättsordning som är över- eller sidoordnad svensk lagstiftning och som därför borde få tillämpas, åtminstone bland troende?

5. Godtar du att samhället är organiserat demokratiskt sekulärt där religion är en privatsak och där samhällslivet inte regleras av samfund och prästerskap?

6. Godtar du att den muslimskt troende som så vill utformar en livsstil i enlighet med västerländska sedvänjor (t ex blir nära vän med en icke muslim), eller förespråkar du separatism under muslimsk kontroll?

 7. Godtar du att de som inte delar din tro har rätt att ifrågasätta den, ja till och med framställa den på ett sätt som du uppfattar som hädiskt och kränkande?

Är nu detta bara ännu ett misstänkliggörande av islam och muslimer? Jag anar den sortens slentrianmässiga invändning från håll där kritik mot politisk islam/islamism avfärdas som "islamofobi". Till dem vill jag bara säga a) att jag skriver på förekommen anledning och b) att det står var och en fritt att byta ut "islam" och "muslimsk" i ovanstående frågor mot valfria andra beteckningar för religiös eller ideologisk trosuppfattning. Jag tar för givet att de som inte handhälsar på kvinnor utgör en sekteristisk minoritet, åtminstone i vårt land, och därav min misstanke att det för dem rör sig om mer än enbart en puritansk sedvänja.

Till sist: rätten att vara annorlunda är i vårt samhälle så omfattande att den ibland leder till konflikter av närmast antagonistisk natur. Det är som det ska, under förutsättning att dessa konflikter inte döljs i överslätande "förståelse" utan erkänns som motsättningar vi tvingas leva med. Det är med andra ord inte konstigt att sådana motsättningar ibland omöjliggör samarbete, till exempel ett gemensamt politiskt samarbete. 

Vi bör inte tvinga någon att hälsa på det sätt "som vi gör i Sverige", för att citera statsministern. Men islamister har heller ingen rätt att påtvinga andra sina hälsningsseder och därmed sammanhängande synsätt.

Vilnius välbesökta kyrkor

Vilnius blev under helgen som gick mitt första möte med Baltikum. Varför jag aldrig tidigare tagit mig ens till Tallinn eller Riga kan jag inte riktigt förklara. Ibland blir väl det som ligger närmast till bortglömt eller negligerat för andra till synes mer framstående resmål "nere på kontinenten".

I likhet med Estland och Lettland har även Litauens huvudstad en gammal stadskärna som i sig är en sevärdhet. Vilnius profilerar sig som norra Europas främsta barockkyrkostad, med en kyrka i snart sagt varje kvarter. Den har även haft en stor judisk befolkning och en gång i tiden kallats Litauens Jerusalem. Utanför den enda kvarvarande synagogan anger en skylt att staden en gång hade över hundra synagogor, vilket kan få en att undra om stan en gång mestadels bestod av helgedomar.

En gång ett storhertigdöme av betydande mått har Litauen sedan dominerats av flera främmande härskare. Landet delar historia med framför allt Polen men även Ryssland och Tyskland och givetvis i modern tid Sovjetunionen.

Vad gäller kyrkorna är de även i nutid påfallande välbesökta och alls inte bara av turister. När jag i söndags strosade omkring och försiktigt gläntade på portarna till dem som var öppna pågick gudstjänster med mycket folk överallt. Katolska såväl som ortodoxa.

Det var bra länge sen jag sist besökte en ortodox kyrka och jag blev påmind om den suggestiva atmosfär som körsången och riterna framför den öppnade ikonostasen skapar, med församlingen stående, bugande, korstecknande och tidvis även gående omkring och hälsande på varandra. Jag påmindes om Rachmaninovs vackra Vesper, och om en påskdag i den rysk-ortodoxa kyrkan i Paris för många år sen.

Det finns säkert både vila och skönhet i allt detta, det vore dumt att förneka. Fostrad i protestantism, ja i yttre hänseende närmast kalvinistisk asketism, kan jag fascineras av motsatsen, den som i hög grad består av ordlösa ritualer, musiken, det sinnligt vädjande, som jag samtidigt inser skulle riskera att tömmas på meningsfullhet utan referenserna till den grundläggande dogmatik som de bygger på.

Nej, det är inte det ofta påpekade behovet av gemenskap och tillhörighet som gör sig påmint, inte de förpliktande bekännelserna, utan mera rummen där livets outgrundliga sidor av grymhet och skönhet erkänns och gestaltas, där trohjärtad längtan efter nåd, barmhärtighet och sanning möts av både stilla reflektion och orimliga svar. Jag går tusen gånger hellre i dialog med det kristna arvet än med den svamliga nyandlighet som presenteras som alternativ för samtidens agnostiker.

Beträffande det arkitektoniska bjuder Vilnius inte bara på "välgräddad" barock utan även på andra ytterligheter. Den vackra gotiken i lilla St Anne, som praktiskt taget bildar en enhet med den stora Bernadinerkyrkan, är ett exempel. Ett annat är den egenartade tegelkyrkan (ortodox) framför vilken torghandel ständigt pågår med fina ylleplagg, bärnstenssmycken och riktigt usel hötorgskonst (se tredje bilden uppifrån).

Den andra ytterligheten är katedralen, som av den tyske författaren Alfred Döblin träffande liknats vid en blandning av grekiskt tempel och polsk teater. Inte mindre anslående är klockstapeln som åtminstone till hälften mest liknar ett strandat fyrtorn.

I anslutning till universitetet ligger den ståtliga St Johanneskyrkan, vars inre rymmer en fantastisk orgel. Man får hoppas att den låter lika bra som den ser ut. Framför den finns en byst av den polske nationalkompositören Stanislaw Moniuszko (1819-1872), framför allt känd för sina operor.  

Bland de barocka interiörerna imponerade nog Dominikanerkyrkan mest av dem jag såg. Svår för att inte säga omöjlig att överblicka från de omgivande gränderna blir den kyrka först när man passerat en mörk inre gång och viker av till höger, där kyrkorummet plötsligt öppnar sig i en rikt ornamenterad inre rymd.

Inte för att jag hyser någon speciell kärlek till barockstilen, men visst kan jag ryckas med av detta överdåd. Samtidigt tänker jag med sympati på de reformerande krafter som i sin radikala reaktion mot all denna mäktiga storvulenhet landade i ett enkelt träkors som enda utsmyckning av gudstjänstlokalen.

I Vilnius tyckte jag mig också se att många av de gräddvita kyrkorna där försetts med svarta linjer som mycket effektfullt markerade det dekorativa linjespel som är så typiskt för barocken.

Till sist ytterligare ett par bilder, den ena med Gryningsporten och den andra med en flank av Bernadinerkyrkan och statyn av den polske poeten Adam Mickiewicz. I bakgrunden det enda kvarvarande tornet av det gamla kastellet uppe på höjden. 

PS. Översta bilden visar Gedimino, stadsgrundaren som i en dröm fick klart för sig att en stad med världsrykte skulle grundas på den plats han här pekar ut med svärdet. Statyn står på torget bredvid katedralen.

Foto: EJ (klickbara bilder)

Nimrud

Ingen skyddsandes hälsning
i flertusenårig sten från ett fjärran museum
kunde hejda de lydiga vandaler
som vill förvandla varje världslig civilisation
till skärvor, damm, blod och aska.

Ingen platsens ande kunde rädda Nimrud
från de skenheliga mörkmännens
förblindade högmod, de som alltid
predikar nödvändighetens, våldets
och renhetens timma.

De som raderar dokumenten
och raserar monumenten,
de som förintar historiens vittnesbörd och
skär strupen av alla främmande bönerop -
de som fruktar att minnena
faller dem i ryggen.

Ibland som nu önskar man
att någon assyrisk Ande
steg ut ur stentavlorna,
vred släggorna och sprängmedlen ur händerna
på dessa självrättfärdiga från helvetet,
slog dem till marken
och förvisade dem till deras hålor.

Ibland som nu står det fullkomligt klart
att trosnitet bygger fanatikern som steroiderna
den groteske bodybuildern,
att förverkligandet av rättfärdighetens paradis
upprättar helvetet på jorden.


Bilden: Neoassyrisk relief, "Saluting protective spirit", Nimrud, 882-859 f.Kr. Cleveland Museum of Art. (Wikimedia Commons)

Fanatismens idioti

Medan gisslandramat norr om Paris ännu pågår läser jag en text av Marie Darieussecq (i dagens DN) om de mördade satirikerna på tidningen Charlie Hebdou.

"Charlie använder humorn som ett vapen, men det är ett vapen som inte dödar. Männen som mördade tio journalister och två poliser medan de skrek ´Allauh Akbar´ hade ingen humor, det är en sak som är säker."

Nej, islamismens representanter saknar varje uns av humor, vilket för övrigt varje förblindad och vilseledd fanatiker gör. Och när nu tevekanalerna sänder breaking news om att de gisslantagande mördarna säger sig vilja bli martyrer så bekräftar de bara vad religiös galenskap innebär när den paras med kravet på våldsam aktivism.

Mördare i martyrskepnad. Terror som rättfärdigt krig. Idel vrångbilder som ideologiska rättesnören.

Martyrer för vad? För ett totalitärt humorlöst förtryck av alla som inte underkastar sig ett kalifat, en profet, den enda sanna läran. Martyrskap med utfästelser om evig salighet tillsammans med ett antal oskulder efter döden.

Hur går det till när människor låter sig förföras till en så monumental dumhet? Jag vet inte, men man ska inte underskatta krafterna i tomma själars behov av livsmening och självhävdelse. Man borde dock i högre grad rikta in sig på de falska profeterna, på dem som predikar frälsning från varje personligt ansvar i och genom den hela och fulla överlåtelsen till saken, en totalitär ideologi med evighetsperspektiv.

Att den kan vara så stark, denna längtan efter befrielse ända in i moralisk kollaps, rent lurendrejeri och yttersta fördumning.

Förmörkelsen och tron

Jag kunde inte annat än fortsätta omläsningen av några av Sven Delblancs verk (se här min början). "Jerusalems natt" kom 1983, och presenterades då som den sista i en trilogi där de övriga var "Kastrater" (1975) och "Speranza" (1980). Av dessa har jag haft de två sistnämnda i bättre minne än den förstnämnda, som jag nu valde att i första hand ta mig an.

Det är år 70 e Kr och Jerusalem är belägrat av romarna. Filemon av Megara, en grekisk rationalist och vetenskapsman, skriver till sin vän Apollonius för att korrigera de mytbildningar som han menar att bland annat den judiske överlöparen Flavius Josefus gjort sig skyldig till angående det judiska upproret och den messianska rörelsens karaktär och spridning.

Berättelsen utspelar sig under en enda märklig dag, då en solförmörkelse gör dagen till natt och sprider skräck och oro såväl bland trupperna som i fältherrens, kejsarsonen Titus´, eget tält. I det där romerska stabstältet vid foten av Oljeberget befinner sig förutom fältherren och Filemon (rådgivare och representant för grekiskt förnuft) även Flavius Josefus (judisk historieskrivare i romarnas tjänst) och en vidskeplig numidisk slav (med en alternativ magisk tolkning av verkligheten) när en mystisk judisk gamling, vid namn Eleasar, dyker upp och krävs på en redogörelse för sitt liv och vara.

Här sitter alltså några få personer representerande olika läger och åskådningar i en animerad diskussion, i en situation där ockupationsmakten dikterar villkoren och ett skräckinjagande naturfenomen försätter även den lärde greken i viss osäkerhet om de vetenskapliga förklaringarnas räckvidd. Och det som till yttermera visso sätter alla på prov är den livshistoria som den judiske gubben har att förmedla och vilken inte minst fältherren, trots Flavius upprörda orationer, intresserat tar del av.

Denne Eleasar är nämligen kristen och kanske den siste som kan berätta om hur det egentligen låg till med Jesu verksamhet fram till korsfästelsen och uppståndelsen och den missionerande sektens liv den närmaste tiden därefter. Han var ju själv med, och hans vittnesbörd artar sig till en gripande historia om kamp för liv och tro, en tro i enlighet med den som en gång predikades av mästaren själv, men som likväl slutar i tvivel och vantro efter ett skakande möte med Gud själv. Jo, den gamle gubben hävdar på fullt och hädiskt allvar att han sett Guds öga och hört hans röst. Men det är ett öga blint för ont och gott, bortom straff och belöning, bortom mänskliga ord och mått; det är en Gud som bara är, fjärran all behjälplighet.

Genom Filemons rapport från förhöret av gubben tecknas en åtminstone delvis annan bild än den gängse av vem Jesus var och vad han ville åstadkomma. Det är en Jesus som endast motvilligt gör underverk, och i så fall bara för den enskilde individens skull, inte som spektakulär demonstration. Tro, hopp och kärlek var hans mission, inte tecken och under. Det är en Messias som ömsom talar med kraft och myndighet, ömsom sitter på huk och ritar i sanden. En mästare som töms på kraft och med stort behov av att vara ifred, men som behandlar dem som möter honom utan hänsyn till bakgrund och som framför allt omger sig med kvinnor och deras omsorger.

Om partistriderna kan Eleasar också berätta, de som småningom avgörs när Simon Petrus och Paulus börjar organisera och ordna urkristendomen på ett sätt som utesluter kvinnorna. Maria Magdalenas evangelium kommer bort, föreningen av mannens ordning och kraft med kvinnans tålamod och kärlek förfelas, drömmen om det messianska evighetsriket hotar att slockna ju längre tiden går.

När Eleasar är färdig med sin berättelse och trots sin förlorade tro håller fast vid sin judiska tillhörighet och vägrar underkasta sig den romerska makten, förs han bort som ett meningslöst självoffer och möter samma öde som sin tidigare mästare. Innan dess har han emellertid också undsluppit sig en mening om vad han vet om Jesu sista ord på korset. När Jesus ropade till Gud om sin övergivenhet var det inte det sista han sade. Hans allra sista ord vill Eleasar dock inte återge, de är tydligen alltför upprörande.

Och Filemon, skeptikern, hittar visserligen en vetenskapligt godtagbar förklaring till den långvariga eklipsen, vars upphörande inte hade med nödvändigheten av ett blodsoffer att göra. Det får han också bekräftat av Titus, som under alla omständigheter skulle offrat Eleasar av rena maktskäl, för att med våldet stimulera soldaternas stridslust och moral. Men Filemon är också ärlig nog att erkänna att han vacklat:

"Och låt det vara sagt i sanningens namn - och varför skulle jag ljuga inför dig, min Apollonius? - möjligt är väl också, att jag förnam en vidskeplig förhoppning, att detta människooffer skulle tvinga naturen att åter beträda sin vanliga bana och låta solen lysa fram på nytt. Så var mig min vetenskap till ringa hjälp, när den sattes på prov. I nödens stund vände jag mitt hopp till våld och blod, jag liksom dessa primitiva romare. Så blev min tro på offerblodet starkare än förnuftet. Se där den enkla sanningen, min Apollonius." (sid 136, Bonniers, 1983)

Ja, frågan är vilken underkastelse under gudar och kejsare människor som hungrar efter bröd och sanning är villiga till. Filemons slutsats kan synas bitter: "Att leva av dröm och villa eller dö av sanning, det är sålunda människans lott".

Det är som helhet lärt och fantasifullt och trots det mörka innehållet mycket vackert berättat. Efter denna bok kunde väl Delblanc ha tilldelats venia i vilken kyrka som helst, även om svartsynen möjligen är väl stark och gudsbilden väl kättersk för en ordinär kyrkmenighet. Burlesken är nedtonad till förmån för den märgfulla, poetiska prosa som han också behärskade till fulländning. En lysande idéroman är vad det är, och rent språkligt ett gnistrande konstverk som det knappast är sista gången jag öppnar.

Hur kan Sven Delblanc ha hamnat så i skuggan av allt annat lättviktigt? Tag och läs, det är egentligen det enda jag vill säga.

Turkish delights (3) De dansande dervischerna

När vi kom till Istanbul dröjde det inte länge förrän jag fick ett flygblad i handen med en inbjudan till en föreställning med dansande dervischer. Den skulle gå av stapeln i Sirkeci-stationen, ändhållplatsen för den forna Orientexpressen, där tydligen medlemmar av den sufiska Mevlevi-orden numera regelbundet uppträder i den vackra, orientalistiskt utformade ankomsthallen med en ritual som kallas Semâ.

Vi var ett femtiotal personer som bänkade oss i en rymlig halvcirkel och bjöds på turkiskt te innan sex musiker intog de vitdraperade stolarna i fonden och fullbordade cirkeln. Sextetten bestod av en flöjt, ett stråkinstrument, en oud (luta), två handtrummor och en cittra. Musiken började stilla men tilltog i kraft och intensitet när de fem dansande männen kom in och den virvlande dansen vidtog efter en del inledande rituella bugningar, knäfall och förflyttningar över golvet. Även sångliga inslag förekom, alltsammans i den melismatiska och kvartstonsrika stil som kännetecknar den orientaliska sången och musiken.

Den här sortens musik, med ett för västerländska öron underligt svävande och "ostämt" tonflöde, mötte jag första gången som mycket ung kortvågslyssnare. Fick man in stationer från Egypten och Mellersta östern så lät både språket och musiken väldigt annorlunda mot övriga världen, och jag tyckte inte då att det lät vackert. Sedan har jag lärt mig uppskatta skalor som rymmer mer än hel- och halvtoner, vilka ju även är relativt vanligt förekommande i folkmusik, också i vår del av världen.

En timme varade föreställningen med denna märkliga snurrdans, vars långa historia börjar med den berömde poeten och mystikern Jalal-Ad-Din-Rumi (1207-1273) och hans efterföljare. Jag noterade att samtliga dansare snurrade åt samma håll men i olika hastighet och med lite olika fotteknik. De vida, böljande kjolarna som lyfts av virvlarna bidrar tillsammans med de lyfta händerna till intrycket av uppåtrörelse, transcendens. I ett av de vackraste momenten tystnade musiken och endast vinandet från kjolarna fyllde rummet.

Det kan inte hjälpas att man som prosaisk åskådare undrar över hur de bär sig åt för att blundande hålla balansen, särskilt när de nu och då plötsligt avstannar, låter kjolarna sjunka i prydliga veck och övergår till bugningar eller knäfall utan minsta tecken på yrsel.

Sufismen med dess esoteriska och gränsöverskridande andlighet kan ses som en välgörande motpol till den sharia-lagiska islamism som vi i första hand förknippar med islam. De tankegångar som kännetecknar detta mystika sätt att närma sig en inre verklighet försöker numera också anknyta till vetenskapen och peka på alltings kretslopp - i atomkärnor som i blodomlopp, i jordaxelns rotation som i mänskligt liv ur jord åter till jord.

Syftet är att genom självförglömmelse, ja till och med jagupplösning, höja sig till fullkomning i en allt omslutande kärlek. Dansen kan på så vis uppfattas som både symbolik och praktik, om jag förstått saken rätt. I vad mån dansarna befinner sig i ett extatiskt tillstånd är svårt att bedöma; det förefaller under alla förhållanden vara ett mycket kontrollerat sätt att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd, troligen mest att likna vid meditation under upprepad, suggererande rörelse.

På nätet kan man läsa många av de aforismer och korta citat från Rumi som gjort den här muslimska traditionen känd och omtalad bland många västerländska författare och konstnärer. Själv tilltalas jag av en del av denna visdom, medan annat med förlov sagt mestadels liknar new age i old age-förpackning. Mitt favoritguldkorn från Rumi är detta:

Tystnad är guds språk
allt annat är dålig översättning

Och jag kommer att tänka på vår egen Willy Kyrklund, den förgäves längtande, skeptiske sökaren och ironikern som reste i Persien och tog visst intryck av sufistiskt tänkande, avspeglat i hans bok "Till Tabbas" (1959). Hans mästerliga "Mästaren Ma" (1953) inleds med den enligt min mening överlägset vackraste och mest tänkvärda formuleringen om livet och tillvaron:

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar

"Om godheten" (1988) slutar med en dikt som jag nog också finner passande i sammanhanget:

När gryningen utträder ur sitt gryningsskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingsskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

Foto: EJ
Underst: Sirkeci-stationen; lån från Wikipedia)

Turkish delights (2) Templen och tolkningarna

Jag har ännu inte sett en moské från insidan trots att jag försökt ta mig in några gånger. I Marrakech för ganska länge sen upplystes jag om att otrogna inte var välkomna. I Istanbul i förra veckan gjorde jag två försök med Blå moskén, eller sultan Ahmed-moskén som den officiellt heter, men hade oturen att båda gångerna komma vid fel tidpunkt, det vill säga under bönetid.

Eftersom mitt intresse inte har varit bönen utan betraktandet av berömda tempels arkitektur är dessa misslyckanden inte mycket att orda om. Jag tog mig i alla fall in på den inre gården i den blå, och möttes bland annat av hur mycket information som helst om islam på illustrativa skärmar under arkaderna. Och jag fäste mig särskilt vid en, som tydligt visade stamtavlorna ända från Adam och Abraham till profeten Muhammed.

Av de så kallade abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - är den sistnämnda yngst i raden (ungefär 600 år e Kr) och inkluderar i sitt profetarv många kända namn från föregångarna, också Isa Al-Masih eller Jesus Messias. Av den där skärmen framgick dock tydligt att den enda sanningen om den ende Guden och om profeterna är den som islam framställer som uppenbarelsehistoriens fullkomning i och med Muhammed och Koranen.

Jag föll ner i barndom, in i mitt eget kristna arv och tänkte på min far pastorn, som i likhet med alla frikyrkopastorer i den eskatologiska traditionen hade en utvikbar plansch som visade "Guds plan genom tidsåldrarna". Den var på liknande sätt en nyckel eller översiktlig framställning av bibelböckernas centrala sammanhang som linjärt visade hur uppenbarelserna som helhet hänger ihop, från judendomens Moseböcker och Gamla Testamentets profeter till Nya Testamentets korsfäste och uppståndne gudason. Och hur allt ändar i apokalypsen och Jesu andra tillkommelse.

Jo, profeterna äro mångtaliga om än i viss utsträckning gemensamma, tankesystemen besläktade om än vardera med ett självtaget privilegium att formulera essensen, vardera med ett anspråk på innehav av själva nyckeln.

Mitt emot Blå moskén ligger den mycket äldre Hagia Sofia. Med sin ett tusen femhundraåriga historia av både kristen kyrka och muslimsk moské är den numera ett museum utan stränga krav på klädedräkt eller iakttagande av gudstjänsttider. Det inre visar en mäktig syn av rikt dekorerade kupoler, pelare och väggar i marmor, granit och porfyr. Utsmyckningen som varierat genom århundradena är en synkretistisk blandning av kristna mosaiker och senare muslimsk kalligrafi.

En specialutställning visade kalligrafisk konst. Jag fäste mig speciellt vid ett verk som kombinerar text och bild och där bilden visar dansande dervischer. Just dessa sufiska ordensbröders speciella sätt att försöka nå kontakt med Gud har ju fascinerat många västerlänningar, och en av mina förhoppningar inför resan var att kunna närvara vid en av deras dansföreställningar.

Bilderna (uppifrån och ned):
- Blå moskén
- Blå moskéns inre gård med arkader
- Islams historia och trossatser. Blå moskén
- Hagia Sofia
- Det inre av Hagia Sofia
- Hagia Sofia. Predikstolen
- Kalligrafi
- Kalligrafi med dansande dervisher
(Klicka för förstoring!)

Foto: EJ