Islams kritiker och apologeter

Religionsfrågor hör till det som engagerar mig, både sådana som gäller vår egen kristna tradition och de som oundvikligen uppstår i konfrontation med totalitära - läs islamistiska - former av islam. När DN häromdagen introducerade en artikelserie om religiös reformation med ett första bidrag från en av islams unga svenska representanter, Bilan Osman, läste jag först med intresse men blev snabbt grymt besviken. Det bidde bara ännu ett debattinlägg från en muslimsk apologet som inte vill diskutera på intellektuella villkor, inte ens hederligt bekänna färg. 

Nivån var insändarsidans, med klagan över hur tröttsamt det är med alla fördomar, utmynnande i ett kålsuparresonemang som mest liknar ett försök att blanda bort korten. Bilan Osman vill slippa tala om reformism ("en icke-diskussion") och möjligheten av att teologiskt/ideologiskt besegra salafism, islamism och allt vad de fundamentalistiska krafterna heter som kontinuerligt bekräftar de "fördomar" hon tydligen inte vill erkänna någon grund för. Hon väljer att avfärda misstron mot de islamistiska tendenser som även märkts bland representanter för islam i Sverige och hon gör det genom att "hävda" saker utan belägg och insinuera att kritiken sker utifrån en "postkristen blick", varför den nu skulle vara diskvalificerad i en diskussion som gäller samlevnad i en sekulär västerländsk miljö. 

Nåväl, ett par dagar senare infördes artikel två i serien, författad av professor Mohammad Fazlhashemi, en genuin intellektuell med koll på den muslimska idéhistorien, som tar den förmenta "icke-diskussionen" på allvar med en analys som är begriplig även för oss med en "postkristen blick" på tillvaron. Så här skriver han bland annat beträffande motsättningarna mellan en rationalistisk och auktoritär fundamentalistisk tolkningstradition inom islam:

"Grunden för ett reformtänkande och en reformering av allt från rättstolkning, teologisk idétradition och politiskt tänkande finns i muslimsk idéhistoria. Där finns också grunden för en auktoritetstro som föddes ur kritiken av rationalismen på 1000- och 1100-talen och den starkt anti-rationalistiska salafistiska teologiska tolkningstraditionen från 1300-talet. I dag förs kampen mellan de två riktningarna på ytterst ojämna villkor. Medan den auktoritetstrogna salafistiska idétraditionen uppbackas av wahhabismens penningstarka missionsverksamhet hotas reformtänkande muslimska intellektuella av politisk förföljelse."

Under ytan finns trots allt ett utbrett missnöje med nuvarande dominans för den anti-rationalistiska sidan, menar Fazlhashemi och refererar till ett antal muslimska intellektuella som diskuterar mänskliga rättigheter och jämlikhet oavsett kön och religionstillhörighet. Att dessa i dagsläget skulle ha ett inflytande ens i närheten av den fundamentalistiska dogmatismens verkar dock uteslutet, om jag förstår Fazlhashemis lägesbeskrivning rätt. 

Han gör ett intressant men kryptiskt påpekande angående frånvaron av central påvemakt inom islam. I stället för en vertikal hierarkisk struktur med makt att vidmakthålla nytolkningar har islam bestått av ett antal horisontella hierarkier, det vill säga sinsemellan fientligt inställda småpåvar, om jag tillåts omformulera tankegången så. Detta sägs som en sorts delförklaring till att den bokstavliga islamismen haft och fortfarande har en dominerande ställning. Varför denna bristande enhetlighet inom islam, mer än i den likaledes oenhetliga kristendomen, skulle leda till just anti-rationalisternas seger kvarstår åtminstone för mig som dunkelt. 

Men Fazlhashemis inlägg är i flera stycken upplysande och man vill gärna dela hans förhoppningar om att de förföljda alternativ som han refererar till, och som bättre svarar mot ett modernt samhällsliv, ska kunna göra sig gällande i framtiden. Bland annat genom de nya medier som inte så lätt låter sig kontrolleras. 

Mot denna förhoppning står att även de reaktionära krafterna, inklusive de fanatiska terrorsekterna, uppenbarligen vet hur man rekryterar anhängare via sociala medier. Kampen om själarna fortgår således på den moderna teknikens arenor, och huruvida reformer kommer att kunna bryta islamismens hegemoni för en islam av en mer rationell - och/eller möjligen andlig? - inriktning återstår att se.