Om den tjeckiske löparstjärnan Emil Zátopek (1922-2000) visste jag inte mycket mer än att han i likhet med Paavo Nurmi från Finland och Gunder Hägg från Sverige hör till de legendariska långdistanslöparna vilkas namn även vi som inte är speciellt bevandrade i friidrottshistorien förväntas känna till.
Zátopeks liv på och utanför löparbanorna är, visar det sig, en historia med räckvidd långt utöver det sportsligt sensationella. Det påminns man om vid läsningen av "Springa" av den franske författaren Jean Echenoz (Rámus, 2017; översatt av Christina Norrman). Glädjande nog har det skånska förlaget övertagit denne fine författare från Fischer & Co, som för ett tiotal år sedan lanserade honom med ett flertal titlar på svenska.
Echenoz är en skicklig användare av olika litterära genrer och har uppenbarligen även lockats av den biografiska romanen. (Han har bland annat skrivit en roman om Maurice Ravel som jag hoppas att förlaget också låter översätta). Man kan alltid undra över dokumentärt och fiktivt i en sådan här berättelse, men Echenoz´ eleganta saklighet håller sig på nyktert avstånd från spekulationer och kryddad utfyllning; historien är ju i sig så fylld av spännande innehåll att det räcker att enkelt återge hur det i själva verket förhöll sig. Men visst, det sker på en välkomponerad och underfundig prosa som fördelaktigt skiljer sig från ordinär sportjournalistik.
Det handlar alltså om en tjeckisk yngling, Emil, vars huvudsakliga livscykel sammanfaller med den epok i hans del av Europa som börjar med nazitysk annektering och övergår i kommunism under långvarig sovjetisk överhöghet.
Den unge Emil arbetar på en sportskofabrik när han upptäcker sin talang för att springa och att springa fort. Det är egentligen inte något han avser att göra stor sak av, men som ändå fångar honom i så måtto att han vill testa sina gränser. Dessutom ger det honom välkommen avkoppling från det smutsiga och hälsofarliga arbetet.
Emil tecknas som en leende, snäll och hederlig person som säger ifrån när det behövs men underkastar sig när han blir tvungen. Tävlingslusten väcks när han märker att han på hemmabanorna lätt lämnar alla andra långt bakom sig. Han tar värvning i armén och får tillfälle att som relativt okänd och ensam representant för sitt land tävla i OS i Helsingfors 1952. Där blir han trefaldig guldmedaljör (5000 m, 10 000 m och maraton) och med ens en världsberömd person. Hans grimaserar underligt och har även i övrigt en löpstil som betraktas som kantig och oändamålsenlig, men han upptäcker spurten som ett vinnande medel och hans träning är exceptionell. De fortsatta framgångarna låter inte vänta på sig.
Givetvis förväntas han fungera som en av den kommunistiska statens ambassadörer under resorna i den västvärld som hans landsmän är förhindrade att besöka. Successivt stiger han i graderna tills han slutligen befordras till överste och får en fin anställning på idrottsministeriet. Han är påpassad av regimens handgångna och de intervjuer han ger för tjeckiska reportrar skapar problem och förvirring eftersom hans uppriktiga svar om intrycken av Paris och Brasilien förvanskas och ljugs ihop till de ideologiskt rätta. Han upprörs över detta, men vad kan han göra?
Emil framstår på höjden av sin karriär som oslagbar; han vinner så gott som allt. Men så kan det ju inte fortgå för evigt, skriver Echenoz och förbereder läsaren på att allting har ett slut. Vilket man förstår att författaren dramaturgiskt sett inte motsätter sig när han blinkar till läsaren med följande kommentar: "Jag vet inte vad ni tycker, men för min del tror jag att man kanske börjar få nog av alla bedrifter, rekord, segrar och pokaler. Och det kommer lägligt, för hädanefter börjar Emil att förlora."
Men när den idrottsliga karriären väl är över händer någonting som ställer Emil i händelsernas centrum på nytt utan att han kan styra över det. Han är bara en bland de många som hälsar Alexander Dubceks töväderspolitik, den så kallade Pragvåren, med glädje och obetingat stöd. Han protesterar öppet när de sovjetiska makthavarna 1968 mobiliserar Warzawapaktens styrkor, invaderar Prag och avsätter Dubcek. Emil Zátopek degraderas, avskedas från sin tjänst och anvisas lagerarbeten vid en gruva och sophantering i Prag. Förnedrad men dubbelt upp en hjälte hyllas han av en allmänhet som när de känner igen honom öppnar fönstren, skyndar till och hjälper honom med att tömma tunnorna.
Echenoz lyckas indirekt belysa efterkrigsåren bakom järnridån med hjälp av en stor idrottsmans levnadslopp. Det är en framgångssaga om en individ som i kollektivismens tidevarv lyckades springa ifrån de flesta konkurrenterna på löparbanorna men mera sällan värja sig mot omständigheterna vid sidan av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar