För nu redan ganska många år sedan återkom jag till ett ämne som handlade om mer eller mindre bortglömda tonsättare. Jag botaniserade då bland annat i IMSLP:s utbud av gamla nothäften som kopierats och lagts ut i dess förnämliga nätbibliotek. Det var pianomusik jag letade, till en början av tonsättare jag hört talas om men vars verk inte längre finns i handeln.
Jag upptäckte då också för mig helt okända tonsättare som jag efter några googlingar i bästa fall kunde skaffa mig åtminstone rudimentära notiser om. Internätet har verkligen radikalt förenklat och förbättrat möjligheterna för var mans små efterforskningar i vilket ämne det vara må.
Det har gått några år och jag letar inte längre lika aktivt. Ändå snubblade jag häromsistens över ett tonsättarnamn som hittills undgått mig helt och hållet: Walter Niemann, tysk romantiker, 1876-1953, verksam i Hamburg och Leipzig. Förutom tonsättare även musikolog och inflytelserik lärare, kritiker och författare. I "Illustriertes Musiklexikon" (1927) finns följande balanserande omdöme om honom: "Den idag mest betydande kompositören för piano, som vet hur man gör musiken både vacker och färgrik, även om han ofta förirrar sig in i salongen."
Jo, jo, det gäller att kompensera överdriften med en lagom klädsam reservation. I hur hög grad han då för nittio år sedan verkligen sågs som så pass betydande är svårt att avgöra, men bland dem som hyllade hans konservativa ideal kanske det förhöll sig så.
Faktum är att av hans 189 opus är 150 för piano, där förutom fyra pianosonater det mesta handlar om det som brukar kallas karaktärsstycken med mer eller mindre fantasieggande titlar. (Vad sägs om "Meissner Porzellan", "Pharaonenland" eller "Singende Fontäne"). Alltså en tonsättare för salonger och dåtidens efterfrågan på stämningsfulla stycken som inte krävde alltför avancerad teknik. Tänkte jag. Men när jag bläddrar i det som finns i IMSLP ser jag att mycket realiter är alltför svårbemästrat för amatörer.
Musiken kunde mycket väl ha komponerats ett halvsekel tidigare eller ännu längre bakåt i tiden; närmast som i en Joachim Raffs efterföljd om än med viss impressionistisk anstrykning. Det låter bra, gediget och kompetent, melodiskt och nationalromantiskt, ibland med en kromatik a la Max Reger fast till skillnad från honom med en fäbless för exotism. Där Reger fann värmen vid braskaminen hemmavid god nog lämnade Niemand gärna sitt Leipzig för fantasier om hettan i lotusblommande trädgårdar.
Det är en inte alls oäven men inte heller alldeles angelägen musik. Den saknar originalitet, vilket den givetvis delar med mycken annan musik som till en början ligger väl till i samtiden och gör upphovsmannen berömd, men som tämligen snabbt också kan försvinna när andra moden och mer omvälvande tongångar tar över.
Han försvann alltså, den gode Niemann vars namn nästan stavades likt vore det Ingens. Han delar det ödet med många andra som vi inte ens vet namnet på, de som av olika orsaker var, är och kanske också förblir Någon för endast ett fåtal som haft anledning att minnas. Som författare skrev han om Brahms, men även om Grieg och Sibelius. Han var varm anhängare av nordisk romantik, medan den förmenta dekadensen hos Richard Strauss, Mahler och Schönberg dömdes ut som patologisk. När Niemann skrev om Brahms förstod han med all säkerhet att han skrev om någon honom vida överlägsen. Men kanske tänkte han - liksom delar av hans samtid - att han i varje fall var en pianots mästare i bredd med, ja låt oss säga Grieg?
Ja, vad är det som stannar kvar och inte låter sig spolas bort i tidens strömflöden? Om jag tänker på de tidigare bortglömda tonsättare jag bekantat mig med slås jag av att det är främst de ryska och franska som tilltalat mig och som jag funnit väl värda att fångas upp på nytt. Är det kanske så att de som befinner sig i skuggan av giganterna i den starka tyska musiktraditionen med nödvändighet måste te sig som skuggfigurer i jämförelse med föregångarna?
Nu har i alla fall en ung kinesiska spelat in några av hans verk (dock inte "Alt-China. Fünf Traumdichtungen") på en cd-utgåva från Grand Piano (som finns på Spotify). Bing Bing Li heter hon, och om Niemanns vidare öden är kanske osvuret trots allt bäst.
Tidigare inlägg (nio stycken) om bortglömda tonsättare återfinns om man klickar på detta nyckelord i kolumnen här bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar