Det är i år en kylig påsk med så kallat aprilväder: blek sol med flingor i luften som nätt och jämnt når marken innan de upplöses och försvinner. Blåsippor som triumferar.
"Brev i april" heter en berömd diktsvit av Inger Christensen. Jag tar fram den ur hyllan och läser på nytt och stryker för några passager i dess rika innehåll. Poeten går ut och in i språket, tillvaron pressas på givna innebörder, korsmodal varseblivning genererar tankar före tankarna, tingen talar och namn och det som tas för givet osäkras. Det kan låta abstrakt och besynnerligt, men är på ett förunderligt sätt enkelt och mycket vackert. Det som blir kvar kanske ändå till sist talar sitt tydliga språk.
...och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.
__
Säg mig
att tingen
talar
sitt eget
tydliga språk
__
En omsorg
som den som måste till
för att upprepa världen.
__
En man
med en korg
som är tom.
En flicka
med störthjälm
och vindtygsjacka
och på kinden
lite intorkat salt
från de vindblåsta
ögonen
__
... så lätt
som var det
inget alls
i april
att gå där
som då
med varandra
i handen
faktiskt ingenting
att orda om
i vitsippsvinden
__
Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat.
__
Och vi talar
vårt eget
tydliga
språk.
Vem vet
om inte tingen
vet med sig
att vi heter
något annat.
Ur "Brev i april och andra dikter" av Inger Christensen (Modernista, 2015, i översättning av Marie Silkeberg; danska originalet utgivet 1979)
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar