Med Per Oscarssons tragiska bortgång i en brand har en av de stora inom svenskt film- och teaterliv försvunnit. Hans insats leder min tanke vidare till skådespeleriets konst och till personliga minnen som inte bara gäller honom utan teatern som sådan. Jag är nämligen gammal nog att ha upplevt den pietistiska miljö där "det moderna nöjeslivet" tillhörde den syndfulla "värld" eller "världslighet" som den fromme för evigt borde ta farväl av.Teatern hörde dit, liksom spelfilmen. Teater var förkonstling, de känslor som aktörerna framställde var oäkta och representerade dessutom alltför ofta sådant som man helst inte borde tala om, än mindre återge som skådespel. Jag vet inte, tror kanske inte, att Per Oscarsson präglades av denna min barndomsmiljös inställning, men oavsett skälen var han ändå uppenbarligen hela livet sysselsatt med frågan om autenticitet i såväl liv som yrkesverksamhet.
Och nog är det rimligt att anta att just denna paradox - att vilja övervinna spelet, förställningen, i ett yrke som förutsätter just spel och förställning - gjorde honom till den store skådespelare han var. Ytterligare en paradox var att han i och med denna strävan kunde hamna i ett oscarssonskt manér, där man anade att en lösning bestod i att rollfigurens excentricitet låg nära den egna, personliga.
För över fyrtio år sedan såg jag Per Oscarsson i filmatiseringen av Knut Hamsuns "Svält". Jag minns inte särskilt mycket av filmen, men jag minns den avmagrade Oscarsson som för rollens och inlevelsens skull svält sig till en kropp av skinn och ben. Hans gestaltning var och är oförglömlig.
En annan stor skådespelare som på motsvarande sätt sökt en identifikation med rollerna är Dustin Hoffman. Även han har firat triumfer genom denna strävan att göra någonting verkligt genom att så långt som möjligt försätta sig i protagonistens situation.
Jag säger inte att detta är vad skådespeleri går ut på, att alla skådespelare bör göra denna strävan till sin. Min favoritskådespelare alla kategorier heter Ingvar Hirdwall, som utan speciella åthävor verkar ha förmågan att förnya sig inför varje ny och annorlunda uppgift. Det hindrar inte att Per Oscarsson på ett särskilt sätt fascinerar både som liv och dikt, och det är sorgligt att hans och hans hustrus liv ändade på det sätt som det gjorde, liksom antagligen den självbiografi som han uppges ha arbetat på och som säkert hade mycket intressant att förmedla om just liv, dikt och skådespeleri.
