Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.

Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?

Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre

Likt fågeln Fenix?

Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.

* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

Två dansgolv i Venedig

Ca´ Rezzonico är ett av de riktigt storståtliga palatsen vid Canal Grande, tillika ett museum med möbler och konstföremål av olika slag där man bland annat kan se en rad av Pietro Longhis berömda genremålningar av venetianskt liv under 1700-talet, berättelser inte utan en viss godmodig udd. 

Vi gick dit en förmiddag och efter stora trappan upp är det första man kommer in i den stora balsalen med de gigantiska ljuskronorna, marmorn (bland annat röd veronasten), freskerna och de förgyllda utsmyckningarna. Här var det största dansgolvet i Venedig, det som ätten Rezzonico en gång kunde skryta med.

Kanske förhåller det sig fortfarande så - om man inte räknar med vad vi senare på kvällen, på hemväg från "Don Giovanni" på La Fenice, upptäckte i själva hjärtat av stan.

Klockan var drygt elva och alla musikkapellen längs Markusplatsen hade packat ner instrumenten och gått hem - utom ett, det på Lavena. Där satt fortfarande gäster och sippade på drinkar vid borden nedanför baldakinen och wienermelodier och amerikanska evergreens hördes som vanligt i lättsam blandning. Musiken drog till sig förbipasserande som bildade klungor av lyssnare, bland dem vi.

Då, i torgets nattbelysning som även kastade ljus mot de gnistrande mosaikerna på basilikan, stannade många till och inte bara lyssnade utan bjöd upp till dans, en sista vals på vägen hem till hotellet. Då såg vi det: 

Markusplatsen - Venedigs tveklöst största  dansgolv.

Foto: EJ.

Lugnet i Venedig

Det är välkänt bland erfarna Venedigresenärer att man lätt undgår turistträngseln bara man söker sig utanför det centrala San Marco-distriktet. Strövar man i distrikten Castello och Cannaregio, liksom i yttre delarna av Dorsoduro och det inre av San Polo, tystnar sorlet från turistflockarna. Andra ljud framträder: barnröster, fotbollar mot kyrkväggar, konversationer på torgen, steg i gränderna och enstaka pråmar och motorbåtar som forslar gods eller utför andra tjänster.

Jag promenerade nyligen i Castello en eftermiddag som övergick i skymning. Sökte upp ett av mina favorittorg - Campo Bandiera e Moro - och konstaterade att det fortfarande var lika präglat av lokalbefolkningen som det brukar vara. I det gotiskt-bysantinska palatset från 1400-talet, numera tvåstjärniga La Residenzia, trivdes jag en gång i ett enkelrum med utblick över torget. I kyrkan San Giovanni in Bragora i torgets sydöstra hörn kan man se "Kristi dop", ett fint verk av Cima da Conegliano. Vaktmästaren skulle just stänga så jag motades i dörren. Det gjorde mig inte så mycket; jag var redan fylld av dagens många intryck. 

På vägen tillbaka till hotellet befann jag mig plötsligt alldeles ensam vid en kanal med två broar och ett vägval som fick mig att stanna upp och höja blicken. 

Såväl utomhusbelysningen som lampljuset inifrån palatsens piano nobile och vissa ännu lucköppna fönster hade just tänts. Det förtrollande venetianska aftonljuset spädde på den skönhetstörst som inte stillas av att man redan dricker för fulla muggar.

Uppe på en nätt balkong på fjärde våningen i ett av husen fick jag syn på en person i vit badrock (?) som satt böjd över något - en bok? ett brev? ett broderi? en surfplatta? Avståndet var för stort för att kunna avgöra saken. 

Även om jag har en bra kamera vet jag att den aldrig kan göra situationen med ljuset och atmosfären full rättvisa. Jag tog ändå några bilder och använde zoomen för att försöka närma mig ett svar på frågan, som naturligtvis var och är helt ovidkommande.

Inte ens den förkortning av avståndet som fototekniken möjliggör har kunnat avslöja vad som sysselsatte personen på balkongen denna afton sent i oktober. Lika gott så, hon eller han fanns ju bara där för att korrigera (och accentuera) min förnimmelse av att en kort stund vara helt solo mitt inne i Venedig.

Foto: EJ (V.g. klicka för förstoring!)

Venedigs broar

En stad på vattnet - eller kanske snarare i vattnet - det är det ofrånkomliga intrycket av Venedig oavsett på vilket sätt man anländer och var man än befinner sig i stadens inre. Vattnet omger staden, och det labyrintiska kanalnätet som den genomkorsas av är så omfattande att man vore helt utlämnad på större eller mindre flak av stenlagd mark om inte alla dessa broar funnes. Den längsta är väg- och järnvägsbron som utgör enda infarten om man inte väljer taxibåt.

Somliga av dessa broar är av sten och tegel, andra av trä, några få av smidesjärn. De tre stora över Canal Grande är välkända: Accademia, Scalzi och Rialto. En fjärde har tillkommit på senare tid, nämligen den som förbinder Piazzale Roma med järnvägsstationen. Constituzione, som den heter, är ritad av den berömde arkitekten Santiago Calatrava, men tydligen ifrågasatt och rent av illa omtyckt av venedigborna själva.

Samtidigt som broarna är oundgängliga försvårar de förflyttningar med rullväskor, pirror och barnvagnar. Staden är till för fotgängare med god rörlighet och hyfsad kondition.

Här följer några brobilder som togs i veckan som var. De flesta har namn men eftersom de inte alltid finns angivna i miljön har jag inte bemödat mig att namnge dem. Med siktet inställt på broarna hoppas jag kunna förmedla några intryck av denna helt unika stadsmiljö.

Den modell som visas i ovanstående bilder är den vanligast förekommande, med endast små variationer i storlek och utsmyckning.

Den bro som ses i bakgrunden till detta förtjusande torg - Ghetto Novo - är en järnbro. I förgrunden en av de vattenbrunnar som man ofta ser på torgen och som förr i världen var de enda tillgängliga sötvattenkällorna.

Och här är den mest berömda bron - Rialto - sedd från taket av Fondaco dei Tedesco.

Till sist skymningstimmarnas broar och en hint om den ensamme nattvandrarens möda att hitta rätt i de tysta och sparsamt upplysta gränderna. Broarna ger dock ibland en viss vägledning om man är uppmärksam på deras egenheter.

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstorade bilder!)

I en venetiansk osteria

Nu och då återvänder jag i tankarna till Venedig. Fotona från den senaste resan hjälper mig att smälta en del intryck som ibland också för vidare till läsning och fördjupning. I dessa reseminnen finns inte bara det som rör konst, musik och unika stadsmiljöer; till resandet hör ju också rummen för mat och dryck.

Det italienska köket är och förblir det främsta, det är min bestämda mening. Och jag gillar den tillit som italienarna själva har till sin matkultur. En rätt behöver inte krånglas till bara man har tillgång till de bästa råvarorna och vet hur de bäst behandlas. Med stolthet bär man fram de klassiska rätterna, även en för ögat tämligen intetsägande (men för gommen gudomlig) risotto.

I Venedig dominerar naturligtvis fisk och andra havets frukter. Men jag serverades också en utmärkt hästbiff på ett ställe som valt att gå lite vid sidan om det vanliga på menyn.

Som nordbo lockas man av borden ut mot torget eller på kajkanten mer än de inre rummen. Att slå sig ned vid en av kanalerna i Cannaregio och serveras en trerätters hemlagad lunch till ett mycket överkomligt pris är förstås turistens önskedröm. Som kan förverkligas exempelvis hos Da Marisa.

Om maten får vara huvudsaken är små restauranger på ännu mer undangömda ställen ofta värda att uppsöka. Alle Testiere är en osteria som saknar bord i det fria, helt enkelt av det skälet att den ligger i en smal gränd strax intill Campo Santa Maria Formosa. Ett ganska litet rum med plats för maximalt tjugofyra gäster, få utsmyckningar och rustika möbler, ett draperi för fönstren som skydd mot insyn från gränden, en bardisk med bakomliggande kök, enkel men ordentlig belysning, det vill säga det rätt typiska för en italiensk restaurang där maten står i centrum.

Därinne blir man väl omhändertagen och tilldelas en meny som är helt och hållet havsbaserad. Bakom oss förde man ihop hälften av alla bord som fanns i rummet till ett långbord för gäster som firade någon i släkten. Ändå blev sorlet inte högre än att man kunde höra varandra vid ett bord för två.

In kom en tjockt skuren skiva tonno, givetvis tillagad rare, tillsammans med stora men tunt skurna skivor av funghi porcini, den svamp vi kallar Karl Johan, sakta stekta på låg värme till den mjukhet som tar fram den milda smaken och gör att den nästan smälter i munnen. Grillade grönsaker av bästa kvalitet som contorno. Vitt vin från Alto Adige därtill.

Det är sådana tillfällen i sådana rum som kan stanna i minnet, även utan stöd av kamerabilder som den här ovan.

Foto: EJ (Osteria Alle Testiere)

Ornament i kampen mot det onda

Vi satt med en caffè fem sex meter från foten av kampanilen till Santa Maria Formosa. Där fanns en trädörr ovanför vilken en ovanligt stor maskaron grimaserade emot oss. Sådana ornament finns att beskåda lite överallt i Venedig på balustrader, brovalv, kyrkväggar, brunnar och socklar, om man bara är uppmärksam.

Ofta uppvisar de ett grin som lär vara till för att hålla onda andar på avstånd. Och den här får man väl säga inger tillräcklig motvilja för att man ska tro att även ondskefulla varelser åtminstone i förstone ryggar tillbaka. Om den nu inte i nästa moment skapar medlidande med en ofarlig stackare som drabbats av fibromatos, en benign tumörsjukdom med ovanligt elakartade konsekvenser för utseendet.

Hur som helst, kampaniler kan uppenbarligen smyckas med de mest uppseendeväckande ornament. San Polo-kyrkans kampanil pryds i stället av ett par lejon - den givna figuren i en stad som har lejonet som sitt emblem. Det ena lejonet kämpar men orm medan det andra har ett människohuvud mellan framtassarna. Det senare sägs vara ägnat minnet av dogen Marino Falieros öde, han som i mitten av 1300-talet halshöggs för sitt försök till statskupp. I stora rådssalen i Dogepalatset är samtliga doger porträtterade uppe längs takkanterna, alla utom Faliero, vars bild täckts av ett målat svart skynke.

Kontexten är som vanligt viktig. Framställd som på kampanilens sockel riskerade man inte ett erkännande av hans status som en av de andra.

Foto: EJ.

La Fenice: Mozarts Don Giovanni

Sen i lördags går jag och gnolar på melodier ur Mozarts Don Giovanni, denna fullständigt makalösa opera som måste vara en av musikhistoriens allra största underverk. Ja, jag tar i ordentligt, men nog är det den musiken jag ovillkorligen måste ha med mig på den öde ön.

Här finns allt - dramatik och lyrik, fartfylld komedi, lust och last, skönhet och galanteri, kättja och hämndlystnad och en magnifik undergång. Exalterad självhävdelse alternerar med sorgsen innerlighet. Snabba kast mellan situationer och känslotillstånd, häftiga kontraster mellan sprittande liv och fördystrande svek. Och den gudomliga musiken säger inte sällan ett när sången och texten säger något delvis annat. Bakom glättigt maskspel döljer sig oanade bråddjup.

Vi valde vecka i Venedig efter höstens program på La Fenice. Har man en sån tur att en föreställning av Don Giovanni ligger inom räckhåll tar man naturligtvis chansen. Dessutom tur med den förträffliga sopranen Jessica Pratt i rollen som donna Anna, en sångerska som jag upptäckte första gången tidigt i våras i Amsterdam (och som jag skrev entusiastiskt om här).

Nu var hon inte ensam om att imponera den här kvällen. Övriga namn i rollistan, inklusive dirigent och andra viktiga inblandade, var för mig helt obekanta. Alex Esposito som Leporello inte bara sjöng bra utan agerade skickligt som en slags skälmsk och småfräck Mozartpersona av det slag som vi vant oss vid att tilldela den geniale Wolfgang Amadeus. Jag börjar inse att Leporello är väl så viktig som själva titelrollen.

I själva verket har Mozart fördelat sin gracer på de olika gestalterna på ett sällsynt demokratiskt sätt; samtliga får om inte två så åtminstone en underskön aria. Tänk bara på don Ottavio, som ju inte har en så stor plats i dramat, men vars aria "Dalla sua pace" omedelbart får en att glömma allt simpelt och oskönt här i världen. Argentinaren Juan Francisco Gatell hade rollen den här kvällen och han sjöng med den känsla och egaliserade bärighet i rösten som krävs i denna dynamiskt sensibla musik. (Jag passar på att rekommendera vår egen allt för tidigt bortgångne Gösta Winbergh för den som vill lyssna till hur denna aria låter som bäst, här).

Över huvud taget var det en väl genomarbetad föreställning, mycket italiensk till temperament och utförande. Orkestern under Stefano Montanare spelade mjukt och smäktande i de lyriska partierna och med styrka och spänst, utan minsta skrällighet, i de uppsluppna och dramatiska.

La Fenice är ett av de tre mest berömda operahusen i Italien (jämte La Scala i Milano och San Carlo i Neapel) där många berömda operor haft sin premiär. Det gör verkligen skäl för namnet så till vida att det brunnit inte mindre än tre gånger, men just som en fågel Fenix alltid rest sig ur askan. Senast föll det offer för en mordbrand 1996 då bara ytterväggarna blev kvar. I december 2003 hölls första konserten i det rekonstruerade huset, som ser ut som tidigare tack vare bevarade mätningar och filminspelningar.

Foto: EJ
(bilden av emblemet är ett foto lånat från Wikipedia)

Venedig

Det enda som påminde om höst den gångna veckan i Venedig var dimmorna och diset om morgnarna innan solen bröt igenom och öppnade sikten över Canal Grande och Canale della Giudecca. En morgon vaknade jag av en brölande mistsignal, det lät som en jättebasun i lågt register, och jag såg att dimman verkligen svepte tätt in på Zatteres huskroppar.

Ett par timmar senare var den utbytt mot sol och växlande molnighet och drygt tjugo grader i skuggan. Dagarna förflöt i sommarvärme.

Stan är rik på mycket, men inte på lövträd, som ju annars i mitten av oktober ger de säkraste tecknen på vad årstiden är liden. Några av de många campi - torgen som så välkomnande öppnar sig för flanören som just tvangs vända i den dunkla gränden - har visserligen ett eller annat träd vars lövverk också bleknat, här som annanstans, visst är det så. Men skönare sommarkänsla in på sena kvällstimmen var det länge sen jag upplevde i norditaliensk oktober.

Den egenartade rikedomen i denna stad vilar på den fullt uppenbara om än flagnande glansen av en svunnen storhetstid, ett arv som arvingarna bara begränsat och med största möda förmår underhålla. De stora yttre restaurationsbehoven står i öppen dager. Men även de lutande kampanilerna och fasadernas fallande puts har sin förlåtande skönhet, labyrinten av kanaler och blanknötta gatustumpar sin särskilda tjusning. När mörkret fallit sluts fönsterluckorna, men ändå står det klart att många av de ståtliga byggnaderna i stadskärnan inte hyser några inneboende, åtminstone inte för tillfället, inte varaktigt året om.

Rik är den på palats, kyrkor, hotell, restauranger och barer. Rik även på eleganta butiker med välputsade skyltfönster för de tusentals dagsturisterna, där mer eller mindre stilfullt tillverkade varor av glas, tyg, läder, papper och konditordeg bländar och frestar den passerande och bidrar till trängseln och kommentarerna på många olika språk.

Kyrkorna, på tal om dem, är visserligen till största delen fortfarande kyrkor men samtidigt välbesökta konstmuséer. Den som någon gång besökt San Zaccaria vet jag menar; kyrkorummets väggar är nästan helt täckta av tavlor i stort format av berömda venetianare, bland dem en enastående Madonnabild omgiven av helgon av Giovanni Bellini. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från att titta in och lägga en slant i bössan för att få den ordentligt belyst. De mänskliga gestalterna är fint tecknade, men det verkligt makalösa är koloriten i deras veckade klädnader. Rikedomen igen! Palettens många färger i en så skön sammanställning att man kunde bli sittande där helt betagen resten av dagen.

Det lär finnas ett åttiotal kyrkor i Venedigs historiska centrum, åtminstone hundrafemton om man räknar de avsakraliserade eller stängda. Slår man sig ner på ett torg en afton efter vandringarna med un caffè e una grappa blir man strax varse hur luften fylls av klockringning som kommer från alla riktningar i olika klangfärger. Med det berömda venetianska ljuset sakta sjunkande mot skymning och mörker kan de överväldigande intrycken från dagens upplevelser begrundas, omväxlande med betraktandet av lekande barn och förbipasserande äldre.

Foto EJ 

- (utom de tre fotona från det inre av San Zaccaria och Bellinis målning, som är lån från nätet)

Obs att bilderna är klickbara!

Åter till La Serenissima

Att resa medför vissa förberedelser, och inte bara det där tråkiga med packningen av resväskan, växla in valuta, kolla att biljetten är i ordning, att flygtiden ligger fast och att passet inte gått ut. Ett minimum av ambition därutöver kräver att man åtminstone överväger vad man absolut inte vill missa av det där som kallas sevärdheter. Kanske snappa upp något restaurangtips eller avsides strövområde också. Med Google earth street view kan man ju till och med zooma in och granska miljöerna i förväg.

Jag gör det för att få ut mesta möjliga av resan.  Med olika medel - böcker, kartor och internet - reser jag lite grann i förväg. Om man inte överdriver det är den sortens förberedelser bara nöjsamma. Ibland gör jag dem utan att ens komma iväg. Så reste förresten min far i hela sitt liv, och det var i en tid helt utan internet. Hans dröm om att resa till Island förblev en drömresa.

Om det är ett återbesök, vilket det för min del ofta handlar om numera, kan man slappna av och ställa in sig på en mer flanerande tillvaro. Fast när det handlar om italienska städer, mina bästa resmål, är det svårt att låta bli att tänka på vad som återstår att upptäcka och vad som ger en särskild tillfredsställelse att återse.

Närmast väntar Venedig, för vilken gång i ordningen vet jag inte. I varje fall är det för tredje gången på La Calcina, det trevliga pensionatet på Zattere som fungerat som värdshus och hotell sedan åtminstone ett par hundra år. Där bodde på 1800-talet bland andra författaren och konstvetaren John Ruskin, han som skrev "The Stones of Venice", och Francesco Maria Piave, Verdis förnämsta librettoförfattare (La Traviata, Rigoletto, Simon Boccanegra, La Forza del Destino m fl). Det ligger precis vid Canale della Giudecca i det trivsamma Dorsoduro-distriktet. I morgon eftermiddag spatserar jag på Zattere, i vad som väderspåmännen säger ska vara växlande molnighet och svensk sommartemperatur.

Till packningsbestyren hör också frågan om reselektyr, även om det inte brukar bli så mycket läst i städer som Venedig. Jag kom häromdagen att tänka på Giacomo Casanovas memoarer ("The Story of My Life"), som jag ännu inte läst som helhet. Men det är en tjock och tung bok (i själva verket två i en), så jag får ta den när jag kommer hem. Började dock läsa och slogs av att den förföriske äventyraren och skandalmakaren inleder magnifikt med en bekännelse till inte bara kristendomen (han var ju gudbevars abbé en kort period) utan även till det personliga ansvaret. Hör bara:

"Man is a free agent; but he is not free if he does not believe it, for the more power that he attributes to Destiny, the more he deprives himself of the power which God granted him when he gave him reason."

Jo, han förlitar sig förstås på nåden.

Jag stoppar i stället ned en gammal favorit för ännu en omläsning: "De osynliga städerna" av Italo Calvino. Den blir perfekt med sina korta stycken där fantasin upphäver gränserna för vad staden är och kan vara. Och där Venedig alldeles uppenbart bidragit till inspirationen.

Foto: EJ (överst)