Alkans pianomusik äntligen på väg

I senast sända Musikrevyn (SR, P2) var entusiasmen hos panelen stor över pianomusik av Charles-Valentine Alkan (1813-1888). Anledningen till att han uppmärksammades var en ny BIS-skiva av Paul Wee, ännu en nykomling i pianovirtuosernas oräknade skara. 

Det vore verkligen glädjande om fler finge korn på Alkan, så att han kunde få den publik han i lika hög grad som vännerna Chopin och Liszt förtjänar - en trio som nog utan vidare kan koras som den tidens främsta pianister.

Det var Alkans stora, för att inte säga grandiosa, pianoverk som presenterades, nämligen "Konsert för solopiano" (se och hör här) och "Symfonisk konsert för solopiano". På alla sätt imponerande verk som visar vilket lysande begåvning han var; en representant för den melodiska och fantasifulla romantiken, men samtidigt med en originalitet som ofta utmanar. 

Han gör oväntade saker med ett konventionellt tonmaterial. Till en början känner man sig på säker mark, men så händer något - harmoniskt, rytmiskt eller med tempot. Ibland med små, ibland betydande förskjutningar viker han av och in på spår som inte hör till de gängse. Han får en att lystra till den upprepade frasen i känslan av att han hela tiden har nåt spännande på lut. Hör bara temat i första satsen av Konserten för solopiano och följ hur det åtminstone till någon del nästan ständigt finns närvarande i de mest skiftande utstofferingar.

Han dras till ytterligheterna, kan te sig som en musikalisk extremist i den meningen att han å ena sidan, som i nämnda verk, slår an med yviga manér och tonkaskader i rasande tempi, men å andra sidan gärna skalar ned rejält och skapar subtila småstycken, av vilka många fortfarande är tekniskt ganska krävande. Man finner dem i "Esquisses", "25 Preludes", "Chants", med flera liknande samlingar.

De ibland mycket suggestiva titlarna antyder att han utöver gängse stilartsbeteckningar vill väcka inre stämningsmättade visioner till liv. I en tidigare presentation (här) gav jag några exempel på detta. En av de märkligaste titlarna finns i hans "25 preludier", nämligen "La Chanson de la folles au bord de la mer" - en sång utan ord om en galen kvinnas ruvande mörker vid havsstranden. Märk dock den ljusa diskantslingan som flimrar i basgångens brusande mörker.

Jag blev påmind om dessa pianominiatyrer genom en annan nyutkommen skiva med ännu en ung och begåvad pianist som fastnat för Alkan. Mark Viner ägnar odelad uppmärksamhet åt de tjugofem preludierna på sin senaste skiva. De är sinsemellan mycket olika och omspänner alla stämningslägen, från andaktsfull religiositet (nr 6 "Ancienne mélodie de la synagogue") och lyrisk sensualism till sprudlande liv (nr 20) och okynnig humor (nr 11 Un petit rien"). Viner spelar dem utmärkt, känsligt meditativt när så krävs (t ex nr 12 "Le temps qui n´est plus" och nr 28 "Romance"), strikt och motoriskt flyhänt när det är anbefallt (t ex virtuosa nr 24 "Prestissimo"). 

Både Chopin och senare även Debussy beundrade Alkans pianostycken. Det är omöjligt att inte tänka på Chopins "24 preludier", som otvivelaktigt utgör förebilden eftersom de tillkom något decennium före Alkans. De är besläktade så till vida att de inte är preludier i vanlig mening, utan självständiga småstycken i samtliga tonarter, en av vardera i dur och i moll. Ju mer jag lyssnar till dem desto mer övertygad blir jag att de har en lika självklar plats i pianolitteraturen som de andra stora romantiska mästarnas karaktärsstycken. Förhoppningsvis kommer de med hjälp av sina nya unga ambassadörer till sist också att erövra den stora publiken. 

Bilden: "Aftonlandskap med två män". Målning av Caspar David Friedrich, 1830-1835.

Pianots mindre kända eller bortglömda I

Charles-Valentine Alkan (1813-1888) kanske inte alls borde placeras under ovanstående rubrik. Han är trots allt relativt känd bland dem som gillar klassisk pianomusik, och då i första hand som en lite udda kompositör av några extremt svåra eller snudd på ospelbara verk för pianister som gärna demonstrerar sin häpnadsväckande virtuositet. Mest kända är hans etyder i alla dur- och molltonarter, op. 35 och 39, ett mycket omfattande verk i vilket bland annat två av hans mest krävande pianokompositioner ingår, nämligen Symphonie pour piano seul och Concerto pour piano seul.

Skälet till att jag ändå tar upp honom här är att jag själv först nu på allvar håller på att lära känna honom via det musikbibliotek (IMSLP) på nätet som publicerar gamla utgångna nothäften, och som erbjuder gyllene tillfällen att bekanta sig med mindre kända eller helt bortglömda kompositörer. Alkan är rikligt representerad och han visar sig vara en mångsidig och mycket intressant tonsättare i både det stora och det lilla formatet.

Alkan var ett underbarn som växte upp till firad pianist fullt i klass med den tidens stora: Liszt, Chopin och Schumann. En tid bodde han till och med granne med Chopin i det Paris som han frånsett några enstaka resor (bl. a. en konsertturné till England) aldrig lämnade. Även som kompositör rönte han respekt och uppskattning bland sina kolleger, men blev aldrig det stora namn för eftervärlden som de blev. Det är svårt att förstå varför, om nu inte hans begränsning till pianot, i många fall dessutom till miniatyrer, ska uppfattas som en bidragande faktor. Erik Satie och Federico Mompou är dock senare exempel på att sådant inte behöver vara ett hinder. Och sanningen att säga skulle varken Chopin eller Liszt (till skillnad från Schumann) blivit bestående i konsertrepertoaren om det inte vore för pianoverken. Det sägs att även Alkan skrev för annat än piano och orgel och mindre ensembler. Han lär till och med ha komponerat en stor symfoni, men den och mycket annat, till exempel en egen översättning av hela bibeln till franska (!), har förkommit utan att någon än så länge lyckats hitta dessa delar av hans livsverk.

Alkan började redan i 25-årsåldern tröttna på att uppträda som konsertpianist och drog sig alltmer undan världen. Han blev en av dessa solitärer som inte är ovanliga i de sköna konsternas drivbänkar. Ytterst få bilder finns av honom. Den märkligaste visar honom bortvänd iförd rock, cylinderhatt och paraply, som inför en enslig promenad. Ryktena om hans excentricitet är spridda och troligen överdrivna; kanske har de delvis fått näring av de många originella titlarna till musiken. "Begravningsmarsch vid en papegojas död" är visserligen ett stycke för ensemble, men även i övrigt, och särskilt till pianoskisserna (Esquisses, op. 63), använde han många fantasieggande titlar till sin ofta originella och utforskande musik. Eller vad sägs om nr 10: Increpatio (Reprimand), nr 21: Morituri te salutant (De döende hälsar dig), nr 23: L´homme aux sabots (Människa i träskor), nr 33: Fais do-do (barnspråk för sova, bör väl bli: Sussa) nr 40: Attendez-moi sous l´orme (Ni får vänta på mig förgäves), nr 45: Les diablotins (Smådjävlarna) nr 48: Le premier billet doux (Det första kärleksbrevet). Och den mest kända bland 25 preludes, op. 31 är nr 8: Chanson de la folle au bord de la mer (Sången om den galna kvinnan på havsstranden - som kan avlyssnas här). Med all säkerhet var Satie mycket medveten om att han skrev in sig i traditionen från Alkan när han som titelmakare senare drev denna konst till både grotesk och absurditet.

Jag vill nämna några av favoriterna jag redan skaffat mig, och som är av den arten att en hemmapianist kan klara dem med en del övning. Trots att de är korta är många av dem inte lättspelade och kräver bland annat en rätt så driven vänsterhand. Alkan är även i det lilla formatet en elaborerad tonsättare både med avseende på harmonik och rytmik. Men visst finns även tekniskt enkla stycken där utmaningen snarast ligger på att spela dem med det fina anslag som gör att klang och dynamik kommer till sin fulla rätt.

En sådan pärla är Prelude, nr 23 i H dur från op.31, en annan nr 14 (eller ibland angiven som nr 12) i Dess dur (Le temps qui n´est plus). Nocturne, op. 22 med sina trioler i basen kommer jag alltid att återvända till med största nöje - ett stycke att finslipa tills den växlande harmoniken får det rätta skimret. En del av konsten med att spela Alkan är att se upp med föredragsbeteckningarna så att man verkligen spelar dolce när så erfordras, i trots mot de tidvis kompakta ackorden.

Av Trois Nocturnes, op. 57 önskar jag att jag ska ha tålamod att lära mig den tredje ordentligt. Det är återigen ett lite annorlunda ackompanjemang med vänsterhanden, och dessutom tidvis både brett och snävt korslagda händer, vilket inte gör stycket enkelt trots att notbilden ger ett sådant intryck.

I min förra blogg gjorde jag en översikt över en del av de talrika exemplen på pianostycken med titeln Barkaroll (se här och här). Alkan fanns inte i mitt musikbibliotek då, men han har också komponerat flera intagande stycken med den beteckningen (i de samlingar som kallas Chants), till exempel Barcarolle, op. 65, n0 6 (utsökt spelad av Marc Andre Hamelin här).

Ett stycke som jag till sist vill uppmärksamma finns bland de sista i Esquisses och heter visserligen Notturnino-Innamorato (Älskarens nocturne) men är i själva verket en barkaroll med tydlig anspelning på Mendelssohns första Venetianisches Gondellied (i Lieder ohne Worte). Den går i samma fiss-moll och man kan tydligt höra hälsningen till den tidigt döde Mendelssohn, en hälsning som i sitt enkla, men samtidigt delikata tonspråk rymmer ett ännu större mått av melankoli än föregångarens. Det korta stycket, som bara upptar lite mer än ett notblad, är i sina smärtsamt vackra modulationer ett bevis om något för att en musikens mästare inte alltid behöver ett helt partitur till sitt förfogande för att säga något väsentligt om livet, kärleken och döden.

PS. Pianisten Jack Gibbons har en hemsida med presentation av Alkan och hans musik där man även kan lyssna till inspelningar av några av Alkans mest kända pianostycken.