Psykodramatisk operakonst i Konserthuset

Jag förstod ju det - att de båda enaktsoperorna som gavs i Konserthuset i helgen skulle bli ett minnesvärt evenemang. Inte i första hand för att man uppförde dem sceniskt och inte bara konsertant (på en tillfälligt uppbyggd scen i anslutning till körläktaren och med abstrakta videoprojektioner och regi och scenografi, signerad Bengt Gomér) utan för att två av våra svenska världsartister fanns i rollistan: sopranerna Nina Stemme och Katarina Karnéus.

Under de dagar som gått har jag försökt smälta intrycken. Arnold Schönbergs "Erwartung" var ny för mig, medan Bela Bartóks "Riddar Blåskäggs borg" tvärtom är en favorit som jag ständigt återvänder till och redan förut skrivit om (här).

Gemensamt för dessa enaktare är att de skildrar inre psykiska tillstånd och således inte kräver stora sceniska resurser. Libretton i Erwartung återger en fragmentarisk inre monolog. En ensam kvinna irrar omkring som i en nattlig skog en månskensnatt sökande efter sin förlorade älskare, död eller levande, ibland varsebliven som trädstam, ibland som lik. 

Musiken är atonal och klangrik, dynamiskt ombytlig utan tematiska strukturer, ändå som helhet mycket effektfull som spegling av mardröm och psykisk instabilitet, om inte ren galenskap. Schönberg ville skildra ett ögonblick av maximal stress utdraget som i slow-motion. Karnéus gav röstlig prakt och sensualism åt denna högspända expressionism.

I Bartóks opera är Blåskägg inte ensam på scenen - eller i sin borg, den som också kan ses som hans själ. Judith, hans nya kvinna är inbjuden och går husesyn. Genom hennes närvaro uppstår ett psykodrama i både yttre och inre bemärkelse. Det är genom henne som vi oroas, bländas och förfäras av det hon möter i borgen, när de sju dörrarna en efter en öppnas på hennes enträgna begäran. 

Blåskägg våndas visserligen av att tvingas överlämna nyckel på nyckel till sitt fördolda, men han fogar sig och går Judith till mötes. Till skillnad från den ursprungliga sagan om kvinnomördaren Blåskägg är libretton här omvandlad till en psykologisk avklädningshistoria driven av Judiths misstanke om att allt inte står rätt till. Varför är allt, även skattkammaren och de storslagna ägorna, så blodbesudlat? Å andra sidan, vad är det för begär som driver Judith till att tömma borgen på alla hemligheter? Svartsjuka? Hämnd? Maktlystnad?

Bakom den sjunde och sista dörren visar sig de tidigare hustrurna. Och här har Gomér av oklara skäl valt ursprungshistoriens sjutal även beträffande kvinnorna, medan Bartóks operalibretto stannade vid tre - Morgonen, Dagen och Aftonen - vilka skulle fullbordas med den fjärde, Natten. I sagan är de mördade, hos Bartók oklart om de är levande eller döda, även om de i hans själ uppenbarligen lever kvar. Och när väl Judith som inkarnation av Natten ansluter till de övriga och omsluts av borgen återstår endast den dunkla slutrepliken från Blåskägg om mörker, mörker och evig natt. 

Bartóks orkestermusik till detta drama är i mina öron helt bedårande, en tidig modernism av bästa märke. Här finns både stilla lyrik (vid anblicken av sjätte dörrens sjö av tårar) och dramatiska partier med full orkester förstärkt av brusande orgel (femte dörrens kungarike). Det klingar kärvt senromantiskt med betydande tillsatser av såväl skimrande impressionism som de brutala dissonanser som hör Bartók till. Och som väl bidrog till att verket länge ansågs ospelbart. 

För Nina Stemme i rollen som Judith finns bara lovord. Klangen och styrkan i hennes röst är naturligtvis hennes stora tillgång, men det imponerande sätt på vilket hon använder den för att gestalta ett musikaliskt innehåll hör också hit. Hennes medspelare, den tyske barytonen Johannes Martin Kränzle, var också en angenäm bekantskap i rollen som Blåskägg. Och sist men verkligen inte minst vill jag framhålla Filharmonikerna; deras genomlysta spel under ledning av Sakari Oramo var helt enkelt av världsklass, vilket är roligt att kunna konstatera.

Föreställningen gavs bara tre gånger under den gångna helgen. Jag är glad att jag förutsåg succén, men skulle gärna ha löst ännu en biljett om så varit möjligt. 

.

Kritik av den konventionella normkritiken

"Naturligtvis handlar det om normkritik. Och Don José får dessutom, för att visa sin dolda kvinnliga sida, vid ett tillfälle iklä sig en klänning. En normkritisk läsning av scenkonstens ständiga normkritik vore på tiden, eftersom stela konventioner står i vägen för konsten."

Claes Wahlin i en recension (Aftonbladet, 22/1) av nyuppsatta Carmen på Kungliga Operan.

Koka björn

Ibland får jag för mig att man kanske borde ta saker i tur och ordning. Att eftersom förra julens julklappsbok blivit liggande ta tag i den, före den jag fick den här julen. Så nu har jag läst "Koka björn" av Mikael Niemi (Piratförlaget, 2017) och det var inte ett år för sent, eller hur man ska uttrycka saken. 

Det är märkligt hur snabbt en mycket uppmärksammad bok blir inaktuell och försvinner ur bokhandeln som vilken vara med bästföredatum som helst. Synd för böcker som den här, som inte borde få rinna iväg så snabbt i bokfloden.

Niemi har skrivit en roman om sin tornedalska hembygd vid 1800-talets mitt, i en tid när den inomkyrkliga väckelsen kring prosten Lars Levi Laestadius skapade turbulens bland befolkningen i hela Nordkalotten, samerna inräknade.

Det är dock inte biografi eller populärhistoria han skriver här, utan snarare en fantasieggande blandning av deckare och färgstark miljöskildring, en lappländsk vilda västern-berättelse med ambitionen att också vidröra existentiellt mer djuplodande frågor. Givetvis utesluter detta inte att författaren vad gäller bokens centralgestalt i allt väsentligt byggt sin berättelse på en historiskt trovärdig grund.

Niemi skildrar prosten med största respekt: en lärd man i förbund med enkelt församlingsfolk, en eldig predikant och nykterhetskämpe och samtidigt en passionerad botaniker med vetenskapligt intresse för naturen och ett sinne för logik och systematik värdigt en Sherlock Holmes.

Eftersom han adopterar och utbildar en förrymd samepojke, Jussi, som sin medhjälpare får vi i honom också en originell motsvarighet till dr Watson. Jussi får chansen att erövra och utveckla sin läs- och skrivförmåga och han är den genom vilken vi får ta del av merparten av händelserna.

En vallpiga försvinner och hittas död, förmodligen offer för en slagbjörn. Den skarpsinnige prosten misstänker dock annat än vad länsman och fjärdingsman nonchalant och utan närmare granskning godtar som sanningen. Han samlar tekniska bevis från brottsplatsen och drar logiska slutsatser som pekar i riktning mot en mänsklig förövare, en misstanke som förstärks av att ytterligare kvinnoöverfall inträffar efter det att björnen fällts, styckats och anrättats. 

Misstankarna om vem som är den skyldige förskjuts efterhand, för att slutligen oförskyllt även drabba Jussi när den flicka han förälskat sig i också hon blir våldtagen. Prosten kämpar för Jussi och rättvisan men blir själv utsatt för den våldsutövning som i hög grad får ersätta rättsutövningen. 

Om "detektivproblemen" driver storyn framåt är det ändå människorna och deras livsbetingelser och tankevärld som stannar kvar som behållningen av läsningen, åtminstone för min del. Likaså den norrbottniska naturen, som är mycket fint skildrad.

Därtill finns författarens hyllning till ordet, skriften, språket både gestaltat som den förunderliga inverkan det har på "nåjdungen" Jussis utveckling och i form av Niemis egen språkbehandling - ett flödande språk som innefattar både en lyrisk prosa som aldrig överlastas och en underfundig dialog som gör texten lättläst och underhållande.

Till sist ett citat: Så här funderar Jussi på sidan 326:

Jag känner obehag när jag tänker på detta. Att även jag ska sköljas bort som vatten, utan att efterlämna minsta spår. Kanske är jag den förste av mitt folk som känner så, kanske är denna tanke ny för oss? Att vilja finnas kvar. Inte i himmelriket, utan lämna ifrån sig något till eftervärlden. Att som prosten få finnas som oljemålning på Parissalongen. Att kunna starta en väckelse som förändrar människors tankar. Att få ge namn åt en nyupptäckt växt. Att få skriva en bok.
________________________________

PS: Apropå den strida bokfloden: Det gladde mig att jag så sent som i förra veckan såg att ett exemplar av pocketutgåvan av denna bok fortfarande finns att köpa i Pocketshopen på Stockholms Central.

Bilden överst: Del av altartavlan, en triptyk av Bror Hjort, i Jukkasjärvis kyrka som visar prosten Lars Levi Laestadius i predikotagen.

Ännu en stor symfoni från Wien

I torsdags tog jag tåget till Stockholm enkom för Franz Schmidt. Det gjorde förstås inget att jag fick Robert Schumann  (och i någon liten mån även Arnold Schönberg) på köpet. Konserthusets affisch trummade stort för Schumanns cellokonsert, som verkligen tycks vara i ropet för närvarande. Men av programmets tre verk var det alltså Schmidts fjärde symfoni som fick mig på fötter.

Det är nämligen inte varje konsertsäsong man får lyssna till musik av denne en gång så framgångsrike österrikiske cellist, pianist och tonsättare. Han var bland annat uppskattad cellosolist i Wienfilharmonikerna och blev så småningom även rektor för musikkonservatoriet. Att han inte platsade bland förra seklets modernister och på trettiotalet dessutom omhuldades av nazisterna har väl möjligen legat honom i fatet, trots att han beskrivits som politiskt naiv och inte heller fullföljde det där beställningsverket från de nya makthavarna. En konservativ romantiker, en man inte av den nya Wienskolan utan den gamla, det var nog vad han var. 

Schmidt levde mellan åren 1874 och 1939 och formades av den senromantiska epok han stilistiskt förblev trogen. Bland hans kompositioner märks förutom fyra symfonier, ett par operor, ett oratorium och inte minst kammarmusik av allra bästa slag. 

Just den fjärde symfonin, hans främsta, hör till favoriterna bland de orättvist förbisedda symfonier jag råkar känna till. Det är ett stort anlagt verk som röjer en viss musikalisk släktskap med både Bruckner och Mahler, med vilka han för övrigt var personligt bekant. Massiva orkesterblock bygger majestätiska valv på ett sätt som kan erinra om just Bruckner. Adagiots täta stråkmusik stiger långsamt och bildar tillsammans med tunga pukslag en sorgmarsch i Mahlers anda. Verket tillkom 1933 och Schmidt kallade det mycket riktigt ett rekviem över sin dotter, död i barnsäng. 

Symfonin är fyrsatsig men spelas utan avbrott och börjar och slutar med ett 23 takter långt trumpetsolo. Ur detta material hämtas en femtonsfigur som utgör grunden för hela det trekvarts timme långa verket. Det är en vemodigt sökande melodi, ur vilken ansatser till passionerade stegringar föds och hejdas och sedan övergår i ruvande kromatiska vändningar. I adagiot introduceras temat av den lyriska cellon, i sista satsens inledning i stället av valthornet med dess milda, bortdöende ton. 

Med trotsig livaktighet bearbetas temat i olika instrumentgrupper, där inte minst träblåsinstrumenten bidrar till den vackra, komplexa, ibland nästan överrika harmoniken. Den täta orkestersatsen med dess gigantiska stråksektion genomsköljs av skimrande klanger som åtminstone partiellt torde göra den ganska svårspelad. 

Kvällens gästdirigent, Simone Young, lyckades hålla den stora orkesterapparaten i ett inspirerat grepp och belönades också av de uppenbart lyckliga musikerna med en fanfar. Efter konserten har jag fortsatt leva med den här musiken på hemmaplan, tacksam för att filharmonikerna och Young på nytt väckt denne fine tonsättare till liv. Som jag alltid brukar framhålla: ingenting slår ett levande framförande av i synnerhet stor symfonisk musik. Men det är också gott att kunna återknyta kontakten med gamla kära skivinspelningar.

Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna gav mig den första upplevelsen av den här musiken, och den berömda inspelningen står sig fortfarande som en av de allra bästa. I övrigt lyssnar jag också gärna på Malmösymfonikerna som under Vassily Sinaiskys ledning spelade in samtliga Schmidts symfonier för några år sedan (Naxos). Båda finns på såväl Youtube som Spotify.

Apparition! Revelation!

Vem vet, kanske har jag sett en av det här årets bästa filmer redan på årets andra dag! "Uppenbarelsen" (i regi av Xavier Giannoli) lockade mig till biofåtöljen för andra gången på kort tid med sitt ovanliga ämne: en film om en av Vatikanen tillsatt kommission, en så kallad "kanonisk utredning", för prövning av en tonårsflickas övernaturliga möte med jungfru Maria i ett litet sydfranskt samhälle. 

Jacques, en ärrad krigsreporter vars rykte nått ända in i Vatikanen, kallas att ingå i kommissionen i egenskap av opartisk journalist. Det är hans grävande vi får följa också när det leder in på spår som övergår i ren deckarintrig med oväntade kopplingar till hans egen tidigare yrkesverksamhet. Det är både spännande och tankeväckande och jag hade inte minsta svårighet att hålla uppmärksam-heten vid liv under de nästan två och en halv timmarna som filmen varar. 

Anna, en allvarlig sextonåring med uppväxt i ett fosterhem, är novis i ett nunnekloster som bolstrar dunkuddar när hon drabbas av uppenbarelsen. Platsen där hon sägs ha mottagit jungfru Marias budskap om kärlek och barmhärtighet blir snart en kultplats dit horder av pilgrimer söker sig. Själv blir hon centrum för en enorm uppmärksamhet och förhoppningar av både andligt och världsligt slag. Ett blodfläckat tygstycke får även det en relikartad funktion i den hysteri som uppstår, och som biskopen och de övriga i kommissionen misstror. 

Anna beskyddas av den lokale patern och hans entusiastiskt pådrivande medhjälpare, vilka båda oförbehållsamt går i god för äktheten i Annas upplevelse och exploaterar den i form av porträtt, plaststatyetter och allsköns religiöst tingeltangel. 

Trots den fientliga motsättningen mellan kommissionen och det lokala prästerskapet får Anna förtroende för Jacques, i vilken hon ser en seriös person som efter sina upplevelser i Mellanöstern inte mår så bra. De möts i hemlighet och han förstår att hon står under stark press och bär på en fruktan för att någonting vid sidan av det andliga mysteriet skall avslöjas. Undersökningen förs vidare via hennes skolkamrater, där hennes närmaste väninnas mystiska försvinnande tillsammans med det fläckade tygstycket utgör de avgörande pusselbitarna i jakten på sanningen - revelation. 

En historia om sanningssökande således, på mer än ett plan. Frågan om uppenbarelsens äkthet i någon svårbestämbar teologisk mening är en sak, uppriktighet eller bedräglighet hos Anna och hennes beskyddare är en annan. Vari skulle då ett journalistiskt bidrag kunna bestå, med annat än en sammansatt bild av sammansatta motiv?

Filmen är mycket vacker och välspelad. Vincent Lindon är övertygande i rollen som respektfull reporter i mötet med en delvis ny och främmande värld som utmanar hans rationalitet. Och Galatéa Bellugi är ett fynd som den stillsamt klarögda Anna, en ungdom som tagit alltför mycket på sina späda axlar. 

En randanmärkning är att filmen mot slutet blir en aning summarisk och verkligen kräver full uppmärksamhet för att gåtans världsliga lösning ska framstå till alla delar. Men så är det ju också fråga om en film som vill spegla en sammansatt problematik och försöker förena flera berättelser i en.  

Blå timmen

Blå timmen i Roslagens famn, timmarna innan årets slut.