Det är märkligt hur snabbt en mycket uppmärksammad bok blir inaktuell och försvinner ur bokhandeln som vilken vara med bästföredatum som helst. Synd för böcker som den här, som inte borde få rinna iväg så snabbt i bokfloden.
Niemi har skrivit en roman om sin tornedalska hembygd vid 1800-talets mitt, i en tid när den inomkyrkliga väckelsen kring prosten Lars Levi Laestadius skapade turbulens bland befolkningen i hela Nordkalotten, samerna inräknade.
Det är dock inte biografi eller populärhistoria han skriver här, utan snarare en fantasieggande blandning av deckare och färgstark miljöskildring, en lappländsk vilda västern-berättelse med ambitionen att också vidröra existentiellt mer djuplodande frågor. Givetvis utesluter detta inte att författaren vad gäller bokens centralgestalt i allt väsentligt byggt sin berättelse på en historiskt trovärdig grund.Niemi skildrar prosten med största respekt: en lärd man i förbund med enkelt församlingsfolk, en eldig predikant och nykterhetskämpe och samtidigt en passionerad botaniker med vetenskapligt intresse för naturen och ett sinne för logik och systematik värdigt en Sherlock Holmes.
Eftersom han adopterar och utbildar en förrymd samepojke, Jussi, som sin medhjälpare får vi i honom också en originell motsvarighet till dr Watson. Jussi får chansen att erövra och utveckla sin läs- och skrivförmåga och han är den genom vilken vi får ta del av merparten av händelserna.
En vallpiga försvinner och hittas död, förmodligen offer för en slagbjörn. Den skarpsinnige prosten misstänker dock annat än vad länsman och fjärdingsman nonchalant och utan närmare granskning godtar som sanningen. Han samlar tekniska bevis från brottsplatsen och drar logiska slutsatser som pekar i riktning mot en mänsklig förövare, en misstanke som förstärks av att ytterligare kvinnoöverfall inträffar efter det att björnen fällts, styckats och anrättats.
Misstankarna om vem som är den skyldige förskjuts efterhand, för att slutligen oförskyllt även drabba Jussi när den flicka han förälskat sig i också hon blir våldtagen. Prosten kämpar för Jussi och rättvisan men blir själv utsatt för den våldsutövning som i hög grad får ersätta rättsutövningen.
Om "detektivproblemen" driver storyn framåt är det ändå människorna och deras livsbetingelser och tankevärld som stannar kvar som behållningen av läsningen, åtminstone för min del. Likaså den norrbottniska naturen, som är mycket fint skildrad.
Därtill finns författarens hyllning till ordet, skriften, språket både gestaltat som den förunderliga inverkan det har på "nåjdungen" Jussis utveckling och i form av Niemis egen språkbehandling - ett flödande språk som innefattar både en lyrisk prosa som aldrig överlastas och en underfundig dialog som gör texten lättläst och underhållande.
Till sist ett citat: Så här funderar Jussi på sidan 326:
Jag känner obehag när jag tänker på detta. Att även jag ska sköljas bort som vatten, utan att efterlämna minsta spår. Kanske är jag den förste av mitt folk som känner så, kanske är denna tanke ny för oss? Att vilja finnas kvar. Inte i himmelriket, utan lämna ifrån sig något till eftervärlden. Att som prosten få finnas som oljemålning på Parissalongen. Att kunna starta en väckelse som förändrar människors tankar. Att få ge namn åt en nyupptäckt växt. Att få skriva en bok.
________________________________
PS: Apropå den strida bokfloden: Det gladde mig att jag så sent som i förra veckan såg att ett exemplar av pocketutgåvan av denna bok fortfarande finns att köpa i Pocketshopen på Stockholms Central.
Bilden överst: Del av altartavlan, en triptyk av Bror Hjort, i Jukkasjärvis kyrka som visar prosten Lars Levi Laestadius i predikotagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar