Svampdåren

I vintras utkom några nya prosaverk av Peter Handke på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln "Försök om svampdåren. En berättelse för sig" (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.

Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".

Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. 

Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.

Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".

Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. 

Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. 

Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka "det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. 

Besattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden. Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.

Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedvanlig skicklighet gör ännu ett försök att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.

Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och  ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.

Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som  skänker berättelsen drag av saga och dåren bot. Nämligen det där som låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.

Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans vandrare på deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. 

 Foto: EJ.

Frukttjuven

Foto: Donata Wenders

"Frukttjuven" är Peter Handkes senaste roman från 2017, på svenska i november 2020 (i översättning av Jesper Festin). "Det sista eposet" lär författaren själv ha kallat den, men förhoppningsvis rent faktiskt inte så. Den är i alla fall på 373 sidor och därmed jämte "Mitt år i Ingenmansbukten" (1998) hans digraste volym. De båda är dessutom inte bara i formatet påminnande om varandra.

Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa. 

Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv. 

Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och hon bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om. 

Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis  av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.

De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat. 

Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter. 

"Trots sin unga ålder hade hon mött otaliga fasaner, sett dem ränna, flaxa och flyga tvärs över fält, men framför allt lyfta, tvärt ur buskage, och åkerfåror, med ett fasligt skrän ur strupens ljud, av skräck, eller vad det nu varit: men en fasan som denna med sitt särskilda sätt att flyga hade aldrig förut hamnat inför ögonen på henne. I solen, som sken in i sankängssänkan snett och på viss distans, lyste fjäderdräkten på den framflygande fasanen gyllene, och skulle utan sol måhända ha strålat än mer gyllene. Guldfasanen där hade inte skrämts av någon och gav under sin flygning, en långlång sådan, mellan alar, lönnar och här högre upp i dalen även bokar, ingen form av skrik eller ljud ifrån sig. 

- - - 

Så flög guldfasanen tyst och utan brådska sin raka, höll sin färdväg, och flyger där mellan och bakom sankängsstammarna även nu, när Frukttjuvens historia berättas, lång tid efter den vid själva tillfället, realistiskt betraktat, ganska korta, för hennes smak alldeles för korta flygningen. Sedan dess har hon aldrig mer sett en guldfasan flyga, och intill denna dag har hon inte återvänt dit där den tecknade sin linje i luften för henne. Med åren har dock det där stället på de mosstäckta sankängarna blivit och förblivit en möjlig pilgrimsort för henne, oavsett om hon enkom för den beger sig dit eller ej."

Den lyckade dagen

Peter Handke skrev i början av 90-talet tre tunna böcker på tre skilda teman med titlar som på tyska börjar "Versuch über...", vilket på svenska blev "Tankar om tröttheten", "Tankar om jukeboxen" och "Tankar om den lyckade dagen". Jag började läsa dem på nytt inpå det nya året, av någon betydelselös anledning i omvänd ordning.

En lyckad dag - vad skulle det vara, hur skulle den se ut? Lyckad lika med bra, sorglös eller väl genomförd? Lyckad till skillnad från lycklig? Frågorna hopas och redan inledningsvis undrar författaren om inte den dagen bör innebära mera än bara fullbordandet av densamma. Borde den inte framstå som något ojämförligt, något enastående?

Dessutom problemet med tidsaspekten. Är det dagen, eller det rätt fångade ögonblicket, eller kanske rent av livet som helhet vi är ute efter? Dagen mött av det livsförhöjande ögonblicket? 

Egentligen är det nog det ofta alltför slarvigt använda begreppet "Carpe Diem" som Handke ger sig i kast med i ett försök att ge det ett innehåll bortom det slitna språkbruket, varats flyktighet och ett vaneseende som aldrig riktigt fäster. 

Två ting bildar upprinnelsen till essän: ett självporträtt av William Hogarth och en slät, rundad sten från stranden av Bodensjön. Hos dem båda finns en "line of beauty", en "linjens skönhet" värd att beakta (Jag ser vid närmare efterforskning att begreppet, som härrör från Hogarths estetik, syftar på en meander, en S-formad linje, representerande en livaktighet som den raka, döda linjen antas sakna). Det är betecknande att Handke här pekar på detaljer, två till synes oväsentliga saker i ett konstverk och i ett stycke oorganisk natur, som för det medvetna beaktandet kan uppenbara någonting av existentiell tyngd och oväntat skönhetsvärde. 

Tavlan visar förutom konstnären själv en hund, några böcker och en palett. På paletten finns en sådan där skönhetens linje, en fåra som delar den i hälfter. Eller är det bara ett rep, en pisksnodd som ligger där? Och stenen som Handke plockade med sig från stranden uppvisar på samma sätt en linje, en "diagonal i den mörka graniten", "en kalkvit åder som skiljer och håller samman kiselstenens båda halvor".

Denna vindlande essä (stundtals den för läsaren kanske njutbaraste men också mest krävande av de tre) vrider och vänder på idén om den lyckade dagen och de tankar och iakttagelser den föder, men lämnar inga klara svar. Den prövar sig fram, i öppenhet mot dagen och det den framkallar, väl medveten om misslyckandet, det oundvikliga tillkortakommandet vid språkförvandlingen. Ja, frågar sig författaren, motsvaras inte idén om en lyckad dag av sagans eller psalmens form snarare än essäns? 

Finns det något som liknar en slutsats i detta meanderlika Versuch, denna vackra essä, tung av bisatser och skönhetslängtan, handlar den om den lyckade dagen inte som idé utan dröm, dock en dröm som författaren inte haft utan gjort:

"Se suddgummit, så svart och litet det har blivit, se högen av blyertsspån under fönstret." 

Men likväl: "Lyssna: så som inbrottstjuvarna med sina dyrkar lyssnar till knäppet när låset går upp."

Och: "Se, hur snön faller förbi det tomma fågelbordet. Upp till förvandling."

Det kan låta som terapirummens maning till mindfulness, men illustrerar i så måtto ingen psykologisk teknik med terapeutiskt syfte utan snarare en praktik för språklig erövring. Det hindrar ju inte att den här essän, i kraft av konsten att formulera svåråtkomliga idéer, även kan ha terapeutiska biverkningar.

Foto: EJ.

Bilden överst är ett lån från nätet.

Efter Nobelfesten: Priset och pristagaren, personen och verket

Jag fortsätter oförtrutet min (om)läsning av Peter Handke, samtidigt alltmer trött på att försvara hans nobelpris. Vilket jag alltså fortfarande gör. Det har visserligen funnits nyanserade inlägg i den ofrånkomliga debatten som jag uppskattat, också när min värdering varit en annan än skribentens. De förklarliga reaktionerna från Srebrenicas mödrar och andra som levt i krigsförbrytelsernas närhet kan givetvis bara respekteras. 

Men prisdebatten dribblar alltför ofta bort principnivån och landar i ett trivialt önskemål om en annan, mindre utmanande pristagare. Till sist börjar jag själv undra hur min argumentation ser ut, hur jag ska kunna värja mig mot hela denna mix av tvärsäkert moraliserande, kulturellt positionerande, konspirationstänkande, semantiskt dividerande, illasinnat profeterande och allmänt politiserande. Ju längre diskussionen pågår desto mer förefaller den angelägen i första hand för dem som älskar att hålla liv i debaclet i och omkring Svenska Akademien.

Väl medveten om riskerna med att dras in i denna komplexa härva av sanningar och halvsanningar (och säkerligen en och annan lögn) om Handke, Akademien och 90-talets europeiska krigshistoria kan jag ändå inte låta bli att torgföra några synpunkter.

Först som sist kärnfrågan: Skulle Handke, som intagit en både svårbegriplig och för många (även för mig) rent förgriplig hållning till serbiska krigsförbrytelser, ändå kunna tilldelas Nobelpriset, nämligen med hänvisning till hans (mera sällan ifrågasatta) litterära kvaliteter, alltså enkom sett till den litterära vikt och det betydande inflytande som författarskapet haft och fortfarande har?

De flesta som läst honom tycks vara överens om det sistnämnda, att han är en författare i nobelprisklass. De flesta litterärt intresserade anser också att man i de allra flesta fall kan (och bör) skilja på värderingen av verket och författarens politiska böjelser eller förvillelser. Annorlunda uttryckt: att man bör se till författarskapet i stort och inte låta det skymmas av författarens mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden. Listan på moraliskt eller politiskt/ideologiskt dubiösa litteratörer är ju under alla förhållanden ganska omfattande, också i Nobelprissammanhang. Och i Handkes fall är det knepigare än vanligt, eftersom han utifrån sin förment apolitiska livshållning och sina konstnärliga intentioner så vitt jag kan se inte på något entydigt sätt kan förbindas med någon elakartad ism eller ideologisk tillhörighet. 

Men nu menar man likafullt att haken skulle vara att priset går till en person, inte till verket, att man alltså inte kan skilja priset (för verket) från mottagaren/pristagaren - ergo att man därmed legitimerar personen och dennes ställningstaganden.

På så vis har man gått i cirkel och återkommer till frågan om Handkes (o)lämplighet, personfrågan. Går man på den linjen, och sålunda diskvalificerar honom, kan jag dock inte se att man fortfarande samtidigt kan hävda att man "självklart" kan och bör hålla isär verk och författare (som till exempel Ingrid Elam försökte göra i DN härförleden). För om man tror sig kunna det, och anser att verket är prisvärt, finns det rimligen inga hinder att med ett litteraturpris belöna en diktning, ett författarskap. Trots att pengarna och äran tillfaller författaren.

Det innebär också enligt min mening att man hävdar litteraturens och konstens relativa frihet (n.b. inte nödvändigtvis liktydigt med dess överordning) i relation till de samhälleliga förhållanden som den - konsten liksom författaren själv - är nedsänkt i. 

För om man vänder på saken: Vill vi verkligen ha en ordning där man i samband med nomineringen av litteraturpriskandidater börjar tänka i termer av legitimering av författarens person eller personliga sympatier? Jag undrar också: Vilka är det egentligen som tänker att Svenska Akademien nu har legitimerat sympatier för Serbien eller serbisk nationalism (eller än värre: förnekandet av ett folkmord) i och med priset till Handke? Inte jag i alla fall. Men den ståndpunkten finns i debatten:

Det finns de (t ex den bosnisk-amerikanske författaren Alexander Hemon) som gör det enkelt för sig genom att helt frankt hävda att värdet av Handkes litterära projekt upplöstes i och med de ställningstaganden han gjorde till försvar för Milosevic och de serbiska krigsförbrytelserna. Logiken - utifrån premissen person och verk kan inte åtskiljas - är i det fallet solklar, men med vilka principiella konsekvenser? 

Vilka tidigare pristagares verk är i så fall också eroderade eller besmittade? Vilka borde i så fall inte heller ha "legitimerats" med ett pris: Mo Yan, Pablo Neruda, Haldor Laxness, Harold Pinter, Gabriel Garcia Márques, José Saramago, Mario Vargas Llosa, etc.? 

För övrigt ser jag fram emot ett julklappspaket med en roman av Olga Tokarczuk.

/Tankar nedskrivna efter Nobelfesten under ett avbrott i omläsningen av "Smärtans kines".

Om gåendet på stäppen, bort och hem

Bland mina många verk av Peter Handke, samlade sedan tidigt 70-tal, finns även några få som blivit stående på hyllan olästa. Det gäller några av de sista som översattes till svenska innan förlagets intresse för honom svalnade för ett tiotal år sedan, för att på nytt nu i samband med Nobelpriset åter ha vaknat till liv. Jag har för min del ständigt återkommit till honom, bläddrat fram något avsnitt som satt spår - till exempel vandringarna i Cezannes trakter kring berget Saint Victoire - eller helt enkelt bara för att påminna mig den stora och säregna prosakonstnär han tveklöst är. 

Det var således en tid sedan jag sist läste en hel bok av honom, vilket jag nu åter gjort - trots (men inte opåverkad av) den debatt som rasat kring hans person och minst sagt dubiösa, om än motstridiga, utsagor och provokativa handlande i samband med kriget på Balkan och dess rättsliga efterspel. Jag kan bara konstatera att den Handke jag läst och tagit till mig inte är den som gett upphov till de skarpa anklagelserna om historierevisionism och ideologiskt suspekta ställningstaganden.

"En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus"  (Bonniers) fanns bland mina olästa. Den skrevs i slutet av 90-talet och kom på svenska 2000 (skickligt översatt av Karin Nyman). En roman, en saga, en märklig, men rätt typisk Handke-berättelse om en apotekare från den gudsförgätna orten Taxham (en förort till Salzburg som vid en enkel googling visar sig existera i verkligheten).

Det är återigen en ensling som Handke här ställer i fokus för sitt berättande, en man skild från sin familj, med en frånvarande dotter, en son som han förskjutit och en hustru som visserligen bor i samma hus men utan att de längre har något med varandra att göra. 

Denne apotekare, tillika svampexpert, känner av instängdheten i det landskap där han bor och bedriver sin i huvudsak obemärkta farmaceutiska verksamhet. Området ligger inkilat mellan en motorväg, en järnväg och en flygplats, och som alltid skänker Handke också de alldagliga och osköna sidorna av miljön en uppmärksamhet som både levande- och främmandegör dem, får dem att framstå i sitt eget ljus. Distinkta enskildheter uppdagas, reflekteras och öppnar för dagdröm och försjunkenhet. Ett slags gåtfullhet uppstår inte bara av oväntade händelser utan av de språkliga försöken att ringa in dem. 

Apotekaren - "berättaren" vars namn aldrig nämns - lever regelbundet men samtidigt hågad för uppbrott, kanske ett äventyr så som i de medeltida riddareposen som är hans lektyr, i varje fall något som för "nedtecknaren" av hans historia (den här romanen) verkligen vore värt att återge. Han äter gärna en enkel medförd lunch i skogen där i övrigt endast skogsarbetare syns vid sina lägereldar. Middagen intas däremot på en liten jordkällarrestaurang, där han en afton stöter ihop med ett par avdankade celebriteter: den ene en gång guldmedaljerad skidolympier, den andre en uppburen poet som ingen längre känner till.

Denna trio ger sig brådstörtat iväg på en resa, en till synes planlös bilfärd över Alperna mot sydligare nejder och med apotekaren vid ratten. Samtliga verkar vara på flykt från en skuggtillvaro till en annan, med vaga förhoppningar om "utlandet" som ett möjligt botemedel mot känslor av ogunst och förlust, missräkning och begränsning. Till yttermera visso har apotekaren drabbats av stumhet, detta till följd av en mystisk, förföljande kvinnas överfall.

De tre männen har inget stort utbyte av varandra, men deltar i alla fall i en gatufest som pågår under flera dagar i staden Santa Fe, som å ena sidan företer likheter med vilken spansk eller sydländsk småstad som helst, men å den andra framstår som en mycket speciell ort med ett kringliggande landskap som omväxlande betecknas som savann, prärie eller stäpp. "Nattvindsstaden", som den också kallas, är tudelad i en övre och nedre del, och även atmosfäriskt har den något dubbelt, något outgrundligt över sig.  

Under festens gång händer märkliga ting. Poeten identifierar festivaldrottningen som sin dotter och även apotekaren upptäcker sin egen son i dragspelaren bland musikanterna. Ingetdera leder dock till någon förlösande ömsesidig kontakt. Apotekaren förlorar för en tid även kontakten med sina medresenärer och bejakar sin ensamhet i det enkla rummet på värdshuset. När trion efter en tid återses uppstår oroligheter i staden, som är på väg att tas över av "gatumajoriteten". Apotekaren överlämnar då bilnycklarna till sina kamrater och skickar iväg dem på egen hand.

Själv lämnar han också Santa Fe och ger sig ut i den främmande, stäppliknande terrängen till fots, genomkorsar den i ett slags ökenvandring sökande efter den gäckande kvinnliga gestalt som slagit honom med stumhet. I denna fjärde och avslutande del lyckas Handke driva berättelsen till ännu en naturlyrisk kulmen där inre och yttre möts. Den stumme kommer tids nog att berätta för nedtecknaren om sitt fria, sinnesmättade gående i höglandets böljande landskap - "berättande och stäpp blev ett" - om växtlighet och djurliv, om spåren av kultur, om korta möten med en nasare och en eremit, om fynden av bittra stäppsvampar och om insikter som slutligen leder honom tillbaka - till en hemkomst. 

Berättaren och nedtecknaren diskuterar i all korthet det berättigade i att använda ordet "stäpp"; den senare ifrågasätter om det över huvud taget finns något sådant som stäpp i Europa längre. Men berättaren/apotekaren hävdar bestämt att det inte var någon "äng", inte någon "prärie" heller, som hans berättelse utspelar sig på:

Det var "stäppen"! Jag gick på "stäppen"! Jag tog mig över "stäppen"! Det finns ord som inte går att ersätta, som bevarar själva sin skriftform genom årtusendena - mycket få, som till exempel "rossignol", näktergal, som skrevs alldeles likadant i de medeltida eposen, eller "la joie", glädjen, eller "le gué", vadstället, eller "le droit", rätten, eller "perdu", förlorad. Och det finns också stäppen, trakten. (s.278).

På busstationen i Zaragoza hinner hon, kvinnan, ifatt honom, apotekaren, som återfår sin talförmåga och gör henne sällskap hemåt. Ja, den är en ju en sorts förtäckt kärleksroman också, denna eminenta berättelse som nog bör räknas till en av Handkes allra främsta. Och om så vore, även som enda verk väl värd sitt pris. 

En stor läsupplevelse hade jag visserligen väntat mig, men det blev faktiskt mer än så, det måste jag tillstå. I synnerhet det fjärde kapitlet kommer jag att återvända till. Skyll er själva om ni avstår.

Tillägg om Handke

Jag borde kanske säga något mer än bara ropa äntligen, när jag på resa i Italien hör att årets Nobelpris i litteratur gått till Peter Handke. Jag började läsa honom på 70-talet och har under årens lopp hunnit samla på mig en försvarlig del av hans rika produktion. Jag har också här på bloggen nämnt honom som en självklar kandidat till priset.

Hans litterära inflytande kan andra vittna om, jag är ingen expert på så vis. Det Akademien i sin motivering kortfattat nämner om konkretion som ett av hans signum, är väl det som jag också allra mest beundrar honom för. För mig framstår han som en av de främsta fenomenologerna inom modern berättarkonst. Hans blick för det som möter i vardagen som något allt annat än banalt, hans förmåga att beskriva levd erfarenhet så att exempelvis tröttheten får ett innehåll, eller så att dimensionerna i förlusten av en mor som begått självmord får sin berättigade plats i livet, är livsförhöjande. Under allt handlar det om att fånga "Den sanna känslans ögonblick", som en av hans romaner heter. Det är förresten frestande att rada upp hans boktitlar, som trots att det är fråga om prosa sammantaget bildar en lång dikt av ovanlig poetisk lyster.

Visst kunde han ha prisats redan för minst ett par decennier sedan, men bättre sent än aldrig. Det talas högt och bryskt om fascism och politisk skandal, (mest anmärkningsvärt av en hutlös dansk författare som vet utan att ens ha läst honom), men saken är nog den att Svenska Akademien med detta val undvikit den skandal som Handkes uteblivande i raden av pristagare verkligen hade varit.

När jag kommer hem ska jag börja med att läsa om "Vägen till Sainte-Victoire".

Foto: EJ

Äntligen!

Idyll och verklighet (2). Adalbert Stifter

Det som fick mig att börja fundera kring begreppet idyll var en radiointervju med W G Sebald, i själva verket den sista intervju han gav kort innan han drabbades av en hjärtattack vid ratten och körde ihjäl sig. Den intervjun finns på Youtube här och visar även hans eminenta förmåga att muntligen besvara frågor på ett sätt som helt oredigerat skulle kunna transkriberas till miniessäer.

Intervjuaren ställer den obligatoriska frågan om inspirationskällor och Sebald bekräftar att de finns, dock inte främst tysk poesi, vilket intervjuaren förväntade, utan tysk 1800-talsprosa av en viss lyrisk art. Pressad på namn nämner Sebald två: Adalbert Stifter och Gottfried Keller. Bland sina samtida ser han inte överraskande Thomas Bernhard som en betydande föregångare.

Vem var då denne Adalbert Stifter (1805-1868) som ju är mycket sparsamt översatt till andra språk och inte särskilt känd och läst i Sverige? Som en av de mest beundrade naturskildrarna inom sitt språkområde har hans inflytande varit betydande, åtminstone stilistiskt och i tyskspråkiga länder, om jag förstått saken rätt. Bland tidigare beundrare märks Friedrich Nietzsche, Theodor Fontane, Herman Hesse, Thomas Mann, Karl Kraus och W H Auden.

Till saken hör att hans prosa ofta karakteriserats i termer av idyll med uttryck för naturdyrkan, skönhetslängtan och humanistiska bildningsideal. Hans skildringar av storslagen natur och ensligt folkliv präglat av katolsk fromhet har även betecknats som en spegel för småborgerlig biedermeiermentalitet. Men det finns uppenbarligen mer än så i texterna, någonting i själva stilen som, om vi får tro Thomas Mann, gör honom till en av de mest "egendomliga och gripande", men också "gåtfulla och understucket vågade", berättarna i världslitteraturen. Efter min omläsning av novellen "Bergkristall", som jag återkommer till, tycker jag mig förstå den fascination som hans berättelser väckt och fortfarande väcker.

Stifter försörjde sig som informator i högreståndskretsar och ägnade sig åt både skriftställeri och måleri innan han fick framgång med sin först publicerade berättelse. Jämte sitt skönlitterära skrivande var han också tidningsredaktör och mot slutet av livet skolman med tillsyn över folkskoleväsendet i Oberösterreich. Om han som författare i någon mening var idylliker så var hans liv så mycket mindre harmoniskt och problemfritt. Han lär ha varit olyckligt gift, drabbades av olyckor i familjen, insjuknade i skrumplever, led av depressioner och tog slutligen sitt liv genom att skära upp halspulsådern.

Beträffande W G Sebalds reverens för Stifter är det lustigt att kunna konstatera att hans store jämlike i tyskspråkig 1900-talslitteratur, Thomas Bernhard, var av en annan mening. I sin underbara roman "Gamla mästare" (Tranan, 2010) låter Bernhard huvudpersonen Reger ursinnigt göra upp med halvtannat sekel av i synnerhet tyskt och österrikiskt tänkande. Objekten för hans mest oförsonliga förkastelsedomar är förutom Adalbert Stifter den än mer förhatlige filosofen Martin Heidegger samt tonsättaren Anton Bruckner. Alla är de genom både liv och verk exempel på ett för denne Reger alltigenom vedervärdigt katolskt fromleri, en förfärande inskränkthet och en konst som landar i kitsch och sentimentalitet.

Nu ska tillfogas att mycket få ens bland de allra största mästarna finner nåd inför den misantropiske Regers ögon och öron. I det motstånd som Bernhard genom sin huvudperson gör mot Stifters prosakonst finns sannolikt ett energigivande moment av stor betydelse. Det är knappast ett djärvt antagande att den vanvördighet som bestås dessa "gamla mästare" för Thomas Bernhards egen del utgör en kamp med det egna jagets rötter och för ett konstnärskap som genom att omvärdera de högst värderade vill markera avståndet till en mentalitet som han hela livet vantrivts med.

Naturligtvis är både Bernhards och Sebalds mentalitet en annan än Stifters, ingen av dem kan ses som idylliker. Vilket alltså inte hindrar att den senare öppet sällar sig till beundrarna i så måtto att han ser släktskapet i en stil som emanerar ur bundenheten till och uppsökandet av platser, där minnen av svunnen tid materialiseras i fiktion, och där den noggranna beskrivningen av natur och miljöer bildar en fond för det som förblir outtalat. Sebald talar om sådant som existerar "obliquely", som vidrörs "tangentially, rather than by direct reference".

Även Peter Handke anknyter till Stifter, signifikativt nog i den fina berättelsen om Handkes vandringar i landskapet kring Cézannes berg Sainte-Victoire ("Vägen till Sainte-Victorie", Bonniers, 1982). Han refererar i den boken just till "Bergkristall", till det envetna folket i den lilla alpbyn Gschad, och jag återger här det stället i sin helhet i svensk översättning (något modifierad av mig, eftersom den är smått obegriplig i den givna översättningen):

"De är mycket bestämda av sig och det får alltid förbli vid det gamla. När en sten lossnar ur en vägg, sätts den dit igen, de nya husen byggs likadant som de gamla, de trasiga taken lagas med samma slags spån, och om någon har brokiga kor på gården, så föder man alltid upp sådana kalvar, och den färgen får höra ihop med huset (eller: ´färgen håller sig hemma´, som den lite dunkla översättningen lyder i Handkes bok på svenska)."



Men det är inte bara byn och byborna som skildras i "Bergkristall"; det är också en julberättelse om barn, och om ett mäktigt snöfall i ett naturskönt alplandskap. Mer om detta senare.

 

 

Bilder: Målningar av Adalbert Stifter, överst och nederst. Porträtt av Stifter i mitten.