Sol, sand och vulkaniska berg

Återkommen till snöriket, som i sin ännu rimfrostiga och endast av hundpisset solkade renhet onekligen är vackert, försöker jag anpassa mig till faktum. Vintern kom tidigt och strängt i år, och den ser inte ut att vilja släppa greppet. Kontrasten till sommarvädret på Teneriffa blev följaktligen stor och kännbar. Desto viktigare med ett sådant avbrott i solen, om man får tro de medicinska studier som hävdar betydelsen av att vi nordbor får i oss tillräckligt med D-vitaminer. Ingenting lär nämligen gå upp mot sol för att fylla det behovet.

Nu är jag ingen storbadare, varken i vatten eller sol, men jag njuter alltmer av sol och värme ju äldre jag blir. Gärna under ett parasoll med en bok i knät och med ljudet av svallvågor från havet i öronen. Jag hade tänkt få med mig Mo Yans "Det röda fältet", men den hann inte anlända med posten, så jag stoppade i stället ner ett urval noveller av berömda tyskspråkiga författare och en bok med tre berättelser av Adalbert Stifter. Båda tillhör de gamla bokfynd som länge stått i hyllorna, endast delvis lästa och hur som helst alltid värda en omläsning.

På sextiotalet redigerade Johannes Edfelt det nämnda urvalet i Prismas pocketutgivning. Idel stora namn, som än en gång påminde mig om att en försvarlig del min favoritläsning alltid haft sitt ursprung i centraleuropa, inte minst den tyskspråkiga delen. Här fanns Schnitzler, von Hofmannsthal, Hesse, bröderna Mann, Walser, Musil, Kafka, Roth, m fl.

Nå, när jag inte med G och vännerna bilade i bergen eller synade den svarta vulkaniska sanden satt jag alltså i svensk sommarvärme och beundrade dessa författare från ett svunnet sekel, författare som även i det lilla formatet lyser med ett mästerskap som får det mesta av den moderna utgivningen att framstå som försumbar. Vilket egenartat borrande i identitens och den själsliga flyktighetens gåtfulla sammanhang kunde inte Robert Musil åstadkomma på knappa 20 sidor i "Koltrasten"! Han uppehåller sig gärna i mystikens gränsland, men med det moderna varats ironiska och olidliga lätthet. Hans vetenskapliga skepsis gör det bara möjligt att metaforiskt och utan tillförsikt hänge sig åt det hemliga eller halvt oåtkomliga delarna av verkligheten.

Eller den oförbätterligt fascinerande Joseph Roth, som i "Leviatan" åstadkom ännu en legend om en färgstark förlorare, en judisk korallhandlare och landkrabba som frestas att blanda äkta vara med celluloid. Korallhandlarens obetvingliga längtan till havet får honom till sist att lämna hustrun och hembygden och via Hamburg försöka ta sig över Atlanten. Att han ändå inte når sitt mål ser slutligen likväl ut som om han gjorde det. Den här legenden finner jag faktiskt minst lika bra som "Legenden om den helige drinkaren" av samme författare.

Foto: EJ
Uppifrån (klicka för större format!):
1. Pico del Teide, 3718 m.ö.h.
2. Strand i Candelaria.
3. Strand i Los Gigantes.
4. Skolbarn leker i den svarta sanden i San Marcos.
5. Julstjärna och hibiscus.

Mannen utan egenskaper

Sveriges Radio P1 har haft den goda smaken att satsa på Robert Musils vidunderliga roman Mannen utan egenskaper som radioföljetong denna vintriga november-december. Jag har inte haft möjlighet att dagligen, måndag till fredag, följa uppläsningen, men de få avsnitt som jag lyssnat på har påmint mig om ett verk som jag önskar att jag omedelbart på nytt kunde fördjupa mig i. Dessbättre erbjuder den moderna tekniken valfrihet vad gäller lyssnandet. Det är bara att klicka sig in på nätet och låta Anders Ahlbom Rosendals lugna högläsning, med det alldeles kongeniala, lätt ironiska tonfallet, uppsluka ens tillvaro.

Rätt många år har gått sen sist jag läste Musil, och när jag bläddrar i den första delen (det är endast den som nu lästs) av detta hans magnum opus ser jag förstrykningar både här och där. Bara titeln jämte inledningen är ju en mental kittling som det är omöjligt att inte genast reagera på:

"Mannen utan egenskaper/Första delen. Ett slags inledning./1. Varav anmärkningsvärt nog ingenting framgår"

Sedan startar det hela med en meteorologiskt mycket initierad väderleksrapport!

Som Olof Lagercrantz skriver i ett förord är egenskapslösheten endast skenbar. I själva verket porträtterar Musil den moderna människans ofixerade och flytande karaktär, och han gör det inte endast i och genom huvudpersonen utan med hjälp av ett galleri av personer. Här förekommer såväl en finansfurste som en sexmördare, både strikta borgarhustrur och erotiskt lättsinniga varietéartister, och alla speglar de något av det moderna livets moralfrågor och identitetsproblem.

Min avsikt är inte att försöka beskriva denna rika roman ytterligare här och nu, mest bara påminna mig själv om vad jag i stället för bokflodens senaste nytt kanske borde prioritera av gammalt för omläsning.

En författare som Robert Musil, som i sin ironiska/skeptiska grundhållning vacklade mellan - och sökte förena - genomskådande rationalitet och trolös mystik, har nog egentligen mer att säga om den moderna människans predikament än de flesta författare efter honom lyckats med. I varje fall har han gjort det på ett sätt som jag minns som ett av mitt läslivs höjdpunkter.