Jag lyssnar numera inte lika mycket på jazz som jag gjorde som ung, men när jag fortfarande gör det blir det ofta sextiotalsjazz. Som ung och ivrig jazzlyssnare var de flesta i min ålder i första hand intresserade av pop- och rockmusik. Det förvånade mig på den tiden, eftersom jag helt troskyldigt tänkte att jag som student i en studentmiljö skulle möta personer med en ambitiös vilja att orientera sig mot något annat än det poppiga och lättillgängliga. Men visst, jag hade kompisar som i likhet med mig köpte LP-skivor med jazzens stora namn, vilka vi för övrigt inte sällan kunde lyssna till live när de dök upp för konserter i universitetsaulan eller på Norrlands nation.
Duke Ellington med orkester, Clark Terry, Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Cannonball och Nat Adderly, Joe Zawinul, Dexter Gordon, Lionel Hampton, och flera andra, hörde till de berömdheter vi kunde se och höra. De flesta av dem sedan länge borta.
En som inte personligen dök upp då, men som jag köpte flera skivor av var vibrafonisten Gary Burton, född 1943 och fortfarande i högsta grad aktiv på spelscener världen runt. På "Duster", ett mycket uppmärksammat album från slutet av sextiotalet, spelade han så kallad fusionjazz i en kvartett som förutom honom själv bestod av Larry Coryell, gitarr, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor. Den musiken gjorde intryck.
Vibrafon är en amerikansk uppfinning, ett slagverksinstrument som härrör från klockspelet och som man sällan stöter på i andra sammanhang än jazz. Det var Burtons lyriska och elegant virtuosa spel på det där Duster-albumet som på allvar gjorde mig intresserad av instrumentet. Det mjukt dämpade, svävande men ändå distinkta ljud som frambringas (jag kan tänka på vällagat italienskt arborioris - mjukhet men med en fast kärna i mitten) uppstår genom de garnklädda klubbhuvudenas möte med stålplattor som resonerar mot rör och andra mindre plattor. Musikern har också tillgång till pedal för ljudens dämpning och förlängning, och skickliga musiker som Burton använder dessutom fyra klubbor, två i vardera handen. Det senare möjliggör ett multilinjärt spelsätt, det vill säga ett mer pianistiskt spel som inte bara begränsas till en melodilinje.
Av någon anledning finns inte "Duster" i nätets musikstreaming. Endast ett enstaka spår har jag hittat på Youtube (Sweet Rain). Under letandet fann jag emellertid några av Gary Burtons inspelningar av långt senare datum, framför allt en filmad konsert där han spelar tillsammans med pianisten Chick Corea under Jazzwoche Burghausen 2011. Ett par av sextiotalsjazzens numera gråsprängda eminenser visade där prov på vad kammarmusikalisk jazz kan gå för.
Jag tycker helt enkelt att det är ett musicerande som kan mäta sig med vilket konstmusikaliskt bidrag som helst. Två suveräna musiker tycks inspirera varandra till de mest lysande äventyr, både rytmiskt och harmoniskt. Samtidigt får man tillfälle att begrunda klangskillnaderna och det fina klanggifte som sker mellan de båda typerna av slaginstrument. Också pianot kan ju betraktas som ett sådant, även om dess filtklädda hammare slår mot strängar, inte plattor, och det finns en mera komplicerad mekanik mellan fingrarnas tangenter och dessa hammare.
Burghausenkonserten (här) är en och en halvtimme lång, så för dem som inte tar sig tid att lyssna till hela vill jag rekommendera inledningsnumret "Love Castle" och "Mozart Goes Dancing" (börjar efter 49 minuter). En skiva med titeln "Hot House" med samma musiker och delvis samma innehåll finns på Spotify (här).
Foto: Lån från nätet. Underst: Chick Corea och Gary Burton.
