Högsommaren skyndar vidare. Med juli kom äntligen dagar av regn, ordentligt med regn. Det törstande gräs som ännu inte svetts till halm svalde girigt och återhämtade sig. Fjorton dagar för sent enligt bönderna, som naturligtvis har slåtter och bete att tänka på. Men gräsmattan är nu saftigt grön igen och temperaturen normaliserad. Inför vädergudarnas väderlekar står vi fortfarande frågande - med en som vanligt bristande kontroll och likafullt alltmer skyldig min.
Jag sitter mesta tiden på landet och läser, något annat blir det inte mycket av (förutom hallonplockningen då). Jag har suttit under ett tak som skyddar mot såväl solstrålningen som de åskskurar som länge inte förmådde ge växtligheten vad den behövde. Det är ett uterum öppet för svalkan i sefyrens fläkt när temperaturen middagstid stiger.
Så länge värmeböljorna inte når sydeuropeiska nivåer tänker jag inte klaga. Snart nog kommer köld och mörker att fördystra tillvaron. Ur mitt individuella perspektiv ter sig somrarna allt flyktigare, samtidigt som allt färre återstår. Framförhållningen förlorar sig i ett ovisst töcken, mot tidens gång finns ingen broms. Men för att citera gubben Ely:
"Så länge man är i livet har man det alltid framför sig" (Se vidare nedan).
Vad jag läst på sistone? Bland annat två romaner som nämnts som moderna klassiker, och fastän olika råkar ha en gemensam tematik i skildringen av en postapokalyptisk värld, det vill säga en i vilken det gäller att överleva för den eller de få som av okänd anledning fortfarande är vid liv. Inte för att jag är överdrivet intresserad av katastrofscenarier, men i tider som dessa går de ju inte heller att avfärda med en axelryckning.
Den österrikiska författaren Marlen Haushofer (1920-1970) skrev "Väggen" redan 1963 (i nyöversättning till svenska av Rebecca Kjellberg 2014). Den handlar om en kvinna som tillsammans med ett par släktingar beger sig till en jaktstuga i en alpdal och där hon lämnas ensam eftersom de andra inte återkommer från en avstickare till den närbelägna byn. Anledningen ska strax visa sig.
Kvinnan, ej namngiven, finner sig plötsligt och helt oförklarligt isolerad från omvärlden av ett egendomligt yttre hinder, en osynlig men högst påtaglig vägg, bortom vilken någon katastrof med fatala konsekvenser för levande varelser måste ha ägt rum. Den genomskinliga men icke forcerbara väggen avslöjar bland annat en förvriden och förstenad mänsklig gestalt. Förödelsen på andra sidan verkar dock inte vara total utan troligen begränsad till ett omfattande offer av människoliv.
"Över en natt hade mitt tidigare liv med allt jag brydde mig om tagits ifrån mig på ett kusligt sätt". Kvinnan håller själv i pennan och redogör för sina anteckningar på baksidan av en bunt almanacksblad. Hon inser att hon inte rår på väggen, att hon är in- eller utestängd och därför inte närmare kan undersöka vad som hänt. Efter att i någon mån ha undersökt väggens sträckning finner hon sig i situationen och gör inga ytterligare utbrytningsförsök. Väggen ägnas i fortsättningen ett mycket begränsat intresse; nu gäller i stället laga efter läge.
Kvinnan är i sällskap med en mjölkko, en tjurkalv, en hund och en katt som efter en tid föder ungar. Med hjälp av kon och ett fåtal basvaror i stugans skafferi klarar hon livets nödtorft, om än småningom tvungen att med jaktstugans gevär fälla ett eller annat rådjur och på så vis dryga ut matförrådet.
Sommartid beger hon sig med djuren upp till en fäbodvall från vilken hon kan betrakta ängsmarkerna och dalgångens skönhet. Under mer än två års tid noterar hon sina iakttagelser och tankar om varat och naturen, årstidernas växlingar och samvaron med djuren. Hon tycks med andra ord inrätta sig ganska väl i de nya omständigheterna.
Ju mer man läser desto mer börjar man misstänka väggen som ett inre självskapat fenomen, något som tjänar som förevändning att pröva möjligheten av en meningsfull tillvaro ensam i naturens sköte. Man kan givetvis komma att tänka på H D Thoreaus "Walden", eller Daniel Defoes "Robinson Crusoe", men här finns varken någon uttalad civilisationskritik eller frejdiga idéer om krishantering eller överlevnadskonst om katastrofen kommer.
Berättelsen laddas av den existentiella oro som driver kvinnan att författa sin redogörelse och läsaren att läsa vidare trots frånvaron av spännande intrig. Det som betyder något är konsekvenserna av väggen, att den framtvingar ett delvis annat liv, en reflexiv hållning till naturen och andra varelser. Vilket väl indirekt trots allt rymmer ett mått av skepsis mot allt det där som brydde henne och som hon fråntagits; ja, i grunden kanske rymmer ett försvar av den existentiella oron.
Berövad mänskliga relationer är kvinnan alltså hänvisad till ett inlevelsefullt samspel med djuren. Den beskrivningen ser jag för min del som den här romanens stora behållning. Haushofer är en mycket skicklig naturskildrare och den monotoni som hotar en berättelse som denna uteblir. Jag är inte säker på vad det är som gör det, men den rena, enkla stilen bidrar. Här följer ett smakprov som handlar om hunden Lo, en nyckelfigur i berättelsens dramatiska slutskede på fäbodvallen:
Även om han inte hade något annat val, så kunde han inte annat än offra sitt liv för mig. Det var ju det enda han hade, ett kort, lyckligt hundliv: tusen spännande lukter, solens värme i pälsen, kallt källvatten på tungan, den flämtande jakten efter vilt, sömn i den varma spiselvrån när vinterblåsten ven mot knutarna, en smekande människohand och en älskad och underbar människoröst. Adrig mer kommer jag att se ängen på fäbodvallen i flimrande solljus, aldrig mer andas in doften av den. Jag har förlorat fäbodvallen för alltid, där kommer jag aldrig mer att sätta min fot." (s. 161; Thorén & Lindskog, pocketupplagan 2023).
Den amerikanske författaren Corman McCarthy (1993-2023) dog nyligen. Det fick mig att ta fram hans roman "Vägen" (2006; Bonniers, 2008 i översättning av Thomas Preis) ur högen som blivit liggande oläst. Även den har betecknats som en modern klassiker trots sin tillkomst i närtid och trots att han tydligen skrivit flera andra romaner som blivit minst lika kritikerrosade.
Här möter vi en far och hans unge son vandrande längs en väg i ett förbränt landskap täckt av aska. De drar en kundvagn framför sig med en presenning, några filtar och klädesplagg, burkmat och en pistol till självförsvar. En kikare och en söndervikt karta tillhör också de få ägodelarna.
Här råder inget tvivel om att en förödelse av apokalyptiska mått ägt rum och att det är fråga om hur länge överlevarna kan överleva. Inte heller denna roman förtäljer vad för slags katastrof som inträffat, men det står klart att den lett till en oerhörd miljöförstörelse.
Far och son är på väg söderut mot okänt mål eller det diffusa mål som "kusten" utgör och som inger vaga förhoppningar om ett blått hav och ett skonsammare liv. Vädrets makter är inte nådiga, oftast får de övernatta i det fria vid en öppen eld, i bästa fall i skydd av någon klippskreva. Faror hotar i form av kringströvande gäng av plundrare och uthungrade främlingar, onda människor som inte skyr några som helst medel i kampen för tillvaron, folk som brutaliserats till fasaväckande kannibalism.
En sedan länge övergiven bensinmack och enstaka förfallna villor och bondgårdar undersöks för hamstring av kvarlämnade förnödenheter. Det mesta är redan länsat eller förstört, men fadern har i alla fall turen att upptäcka ett underjordiskt källarförråd som fortfarande innehåller burkmat och vatten för åtminstone några dagar framåt. När de till sist når kusten förändras ingenting, ett strandat, redan plundrat fartyg blir bara ännu ett objekt att genomsöka med magert resultat.
Det är en berätttelse som mestadels går i grått och svart, i ton med ovädershimlar, snöslask, aska och förkolnade trädrester, ett mörker som dock mildras av de fåordiga dialoger som varsamt karakteriserar far och son och deras innerliga relation. De är varandras enda stöd och upprätthållande kraft - fadern med sin beredskap att till varje pris beskydda sonen och försäkra honom om det godas befintlighet; sonen med sin tapperhet och välvilja, och sina troskyldigt uppriktiga frågor om deras belägenhet, kort sagt en ömsesidighet som skänker berättelsen en anda av obrottslig tillit mitt i all fruktan och oro.
Inte heller denna roman namnger berättelsens huvudpersoner, de nämns bara som mannen och sonen. Endast en person är namngiven och honom vill jag gärna stanna vid, eftersom mötet med honom i mitt tycke utgör en höjdpunkt i berättelsen.
Det är Ely, en krum, utmärglad och nästan helt blind gammal gubbe som även han är en vägens vandrare som lever en dag i sänder och som ett kort stycke slår följe med mannen och hans son. De samtal mellan far och son som hela tiden interfolierat texten får tillfälligtvis en tredje part som deltar med gåtfulla och delvis motsägande utsagor om sin identitet, sin profetiska kunskap, sina cyniska sanningar om vad som kan göras (nämligen ingenting), och om döden och att vara den siste i livet.
Fadern är misstänksam medan den unge sonen däremot är välvillligt inställd till gubben och vill dela med sig av konserverna. Gubben ser, trots sin gudsförnekelse, i honom något hinsides änglalikt, eftersom han inte trott att det längre var möjligt att få möta ett barn i den här världen. När gubben får frågan om han helst skulle vilja dö svarar han: "Nej. Men jag kunde kanske önska att jag hade dött. Så länge man är i livet har man alltid det framför sig."
Av namnet får jag en känsla av att det här avsnittet på något sätt alluderar på berättelsen i GT:s Första Samuelsboken om pojken Samuels tempeltjänst under den gamle skumögde prästen Eli. Samuel hör om natten att någon ropar på honom och tar för givet att det är Eli. När han anmäler sig hos honom får han veta att det inte alls är Eli som ropat. Tre gånger upprepas kallelsen och när Samuel för tredje gången infinner sig hos Eli inser denne att det är Herren själv som kallar på Samuel. Och han råder honom därför att nästa gång lyssna och ta emot budskapet som Herren via honom vill förmedla. - Så ser bibelberättelsen i korthet ut.
Det är uppenbart att sonen i McCarthys roman framställs som ljuset i mörkret, det godas representant i en ond värld, vilket väl också just är vad Ely uppfattar när han möts av pojkens medkänsla, vilja att dela med sig av burkmaten och önskan att den ensamme stackars profeten (eller i varje fall sanningssägaren) kunde förena sig med dem på den fortsatta vägen framåt (vilket fadern motsätter sig). Ely är förvisso inte någon präst av vanlig sort men han fungerar som en katalysator för en fördjupning av de existentiella frågor som sonen hela tiden tangerar i sina samtal med fadern.
Att skildra apokalypsens efterverkningar ställer exceptionella stilistiska krav på författaren. McCarthy lyckas väl med att nyansera gråskalan när han variationsrikt tecknar de ödelagda landskap som hans protagonister genomkorsar. Prosan är stram, med korta och enkla meningar och med den slags förtätning som gör poetisk verkan. De umbäranden som far och son upplever korresponderar med en situation där till sist själva orden och de moraliska begreppen hotar att urholkas, förödas, glömmas.
Världen som krympte ihop till en karg kärna av preciserbara begrepp. Namnen på saker följde långsamt sakerna in i glömskan. Färger. Namnen på fåglar. Saker att äta. Till slut namnen på saker som man trodde var sanna. Bräckligare än han skulle ha trott. Hur mycket var redan försvunnet? Det heliga språket berövat sina referenser och därmed sin verklighet. Drog ihop sig likt något som försöker bevara värmen. För att i sinom tid dö bort för alltid. (s. 77).
Inför hotet om alltings förintelse ställer Ely sina kluriga frågor, som varken han själv eller fadern till fullo kan besvara.
Två utan tvivel läsvärda romaner, om än det torde vara för tidigt att utse dem som bestående "klassiker". Den av de båda författarna jag känner mig mest lockad att läsa något mer av är nog McCarthy. Hans "Blodmeridianen", en vilda västern-berättelse om skalpjägare vid 1800-talets mitt, lär vara något av en amerikansk motsvarighet till Joseph Conrads "Mörkrets hjärta".
Foto: EJ./Doro på promenad med husse på landet efter regnet.
,%20Antony%20Quinn.jpg)
