Promenader i höstens milda vindar

Klockorna ställs om till vintertid men höstens mildhet varar. Än så länge håller sig temperaturen kring 10-strecket, plus/minus tre grader ungefär. Vilket gör promenaden till en alltmer inbjudande aktivitet, även lite längre turer utöver rastandet av Alice. 

Jag låter därför cykeln stå och gör mina ärenden till fots, i synnerhet när ingenting egentligen brådskar. Senast jag rörde mig så där utan utsatt mål passerade jag gränder i de kvarter där jag tidigare hade min bostad. Kunde konstatera att även Centralbageriet inrett sitt sparsamma utrymme med några bord och stolar för servering, att jag saknade den gamla järnhandeln som lades ner för redan många år sedan. Likaså att den lilla zoobutiken försvunnit, men att antikvariaten glädjande nog finns kvar och att egentligen det mesta är sig ganska likt, trots att tjugofem år gått. 

Det förvånade mig med tanke på att jag knappt känner igen mig i en del andra stadsdelar på grund av den omfattande byggnation och de förändringar av gatumiljön som skett och som ännu pågår. Centrala stans affärsgator är under ständig förändring, men Fyrisån rinner i alla fall där den ska. Under milda höstdagar som dessa är tanken att den skulle stiga över sina bräddar trots allt främmande, även om den sortens tankar i "väderhändelsernas" tid inte helt kan viftas bort. 

Promenader även till stationen och tåget till Stockholm för nöjen och snart också för de sammanträden som återgår om inte till det normala så till ett hybridtillstånd som inte längre enbart litar till videokommunikation. Den som inte alltid kan eller vill resa får stanna hemma på digital länk, men alla är välkomna till det verkliga rummet. Det blir intressant att se hur framtiden gestaltar sig.

Hösten är planeringens årstid även för en 70+ som efter (?) pandemins herravälde har ett uppdämt behov av levande musik, levande människor och en och annan resa - åtminstone med tåget till något evenemang i grannkommunen. I själva verket är jag denna sista oktoberdag på väg till en konsert för att lyssna till den oförtröttlige Grigory Sokolov. I fjol tvangs han ställa in sitt årliga höstbesök i Stockholm, men återkommer nu med Schumann och Rachmaninov i bagaget. Mer om detta senare.

Foto: EJ

Live!

Tänka sig - jag satt i torsdags i Konserthuset och lyssnade till en konsert för första gången sedan februari 2020. I en välfylld sal förenade jag mig med de andra i en rungande applåd som svar på konserthuschefens varma välkomnande tillbaka. Tillbaka till vad? Till någon sorts normalitet? Ingen vågade uttala någonting sådant, men förhoppningen var väl trots allt den. Som en liten randanmärkning kan jag meddela en lika positiv som märklig sak: Jag hörde inte en enda hostning eller nysning under hela kvällen; alla hostneurotiker var som löven på Hötorget: bortblåsta i höstvädret.

Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.

Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans i den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.

Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog. 

Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.

Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former. 

Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.

Foto: Nadja Sjöström

Samma bok

"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano. 

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.

Oktoberminne

Efter tre decennier. Gravskötsel ännu en höstdag i mitten av oktober.

"Doften av jord och rosor i minnets djupa tunnel..."

Svenska Akademien väljer Abdulrazak Gurnah

Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.  

Foto: All over press.