Elixiret och ondskan

Ibland undrar jag vad som är tillfälligheter och inte. Är det bara slumpen eller min sensibilitet just nu för vissa mer eller mindre obsoleta begrepp som gör att de plötsligt dyker upp både här och där med tydliga anspråk på giltighet. Kanske bara en fråga om att jag uppehållit mig vid texter som speglar 1800-talets förening av romantik och metafysik med vetenskapligt intresse för själslivets frånsidor. Kanske bara för att mer än en bok som kommit i min väg rör sig med ord som "lidelse", "ondska", "insegel", "inbillningskraft", "elixir", "översinnlighet" med flera liknande uttryck. Jag som aldrig varit någon fan av fantasy, modern skräckromantik eller spekulationer i det övernaturliga finner att en delvis ålderdomlig vokabulär, den som numera ersatts med en torrare men knappast mindre abstrakt, kan verka uppfriskande.

Ta begreppet elixir, vanligtvis en dryck av magisk eller helande verkan. Det finns redan i titeln till en av böckerna jag läser, E T A Hoffmans "Djävulselixiret" från 1815 (Tidens förlag; och här blir jag också odelat förtjust i att översättningen av Knut Stubbendorf är gammal nog för verbens pluralformer). Ett elixir spelar en central roll även i R L Stevensons "Dr Jekyll och Mr Hyde" från 1886 (i översättning av Jakob Gunnarsson, Modernista, 2017), den genialiska kortroman som etablerade en än idag gångbar beteckning för det gåtfulla fenomenet personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter i modern psykiatrisk nomenklatur.

Dr Jekylls intresse för gränsöverskridande medicinsk-kemiska experiment möts av hans kolleger med misstro och avståndstagande. Själv en man av exemplarisk självbehärskning brottas han med sina dunkla drifter och det han kallar nöjeslystnad och en dragning till aktiviteter med utlopp för en mer obändig livsenergi. Kampen mot detta sitt sämre jag har blivit allt svårare för honom att föra. 

Med hjälp av ett elixir han blandat upptäcker han att han kan byta skepnad, också fysiskt i det yttre, och därigenom ge fritt spelrum för hämningslöshet och samvetslös egoism. Han omskapar en del av sig själv till Mr Edward Hyde, en kortväxt frånstötande figur med drag av "vanskapthet utan att man kunde peka på någon speciell missbildning". Denne Hyde inrättas med egen bostad och hushållerska, är mestadels nattligt aktiv och undviker så långt möjligt sociala kontakter och förpliktelser. Han har dock fri tillgång till dr Jekylls hem och laboratorium.

Mr Hyde gör sig först skyldig till grov misshandel av en flicka som han stöter ihop med på gatan och sedan även till ett brutalt mord av en aktad man, en viss Sir Danvers Carew. Mycket litet av hans nattliga eskapader blir i övrigt närmare beskrivna, och trots att det finns vittnen och man är honom på spåren lyckas han hålla sig undan det han fruktar mest - lagens arm och galgen. 

Berättelsen om denna dubbelnatur återges huvudsakligen genom andra, framför allt via vännen och advokaten Utterson som är den som anförtros de dokument som successivt ska komma att klargöra kopplingen mellan Jekyll och Hyde. Det rör sig först om Jekylls testamente till Hyde, sedan ett brev där dr Jekylls nära vän och kollega, dr Lanyon, på sin dödsbädd under stor vånda avslöjar sanningen om vad som sysselsätter kollegan. Slutligen brevet med Jekylls egen bekännelse och reviderade testamente - att öppnas efter hans död - "eller försvinnande". 

För Utterson framstår det till en början som en gåta varför den rekorderlige Jekyll vill testamentera sina tillgångar till den avskyvärde Hyde, vars inflytande på vännen han oroas av och beklagar. Samtidigt kan han inte vara honom annat än lojal och behjälplig, särskilt som Jekyll så övertygande hävdar att han har relationen till Hyde under full kontroll. 

Dr Jekylls elixir gör det alltså möjligt att förlägga sina egna mörka, odisciplinerade krafter hos en annan, vars handlingar är befriade från ånger och medkänsla. Ondskan och njutningslystnaden renodlas i en identitet skild från den goda och av anständighet kontrollerade.

Problemet är bara att dr Jekyll blir beroende av att på detta sätt med elixirets hjälp kunna växla mellan respektive person. Och intuitivt har han förstått att dr Jekyll skulle kunna "försvinna" under ett ökat inflytande från Hyde, därav formuleringen i testamentet. Mycket riktigt får Mr Hyde till sist det definitiva övertaget när en oren, men avgörande, substans i ett av elixirets salter inte längre ingår i apotekets nya leveranser av detsamma; skiftet låter sig inte längre göras ens med tredubbla doser. Dr Jekyll uppgår i Mr Hyde och försvinner.

Stevensons roman är mästerlig till både intrig och innehåll. Den gestaltar frågan om vår sammansatta mänskliga natur och det med Freud växande intresset för det omedvetna, för drifter och inre psykiska konflikter. På sätt och vis är den dubbelnatur som Stevenson skildrar ett  åskådliggörande av människans kluvenhet enligt den freudianska människosynen: homo sapiens som en produkt av en konfliktfylld kompromiss mellan natur och kultur, mellan driftstyrt djur och civiliserad varelse. 

Skulle man då kanske kunna se dr Jekyll som ett presumtivt fall för dr Freud, eller i varje fall relevant för bedömningar inom ramen för moderna psykopatologiska teorier?

Det är tveksamt om Stevensons bild av dr Jekyll på något enkelt sätt kan hänföras till psykiatrins diagnostik av multipla personligheter, det som numera kallas dissociativ identitetsstörning, även om det onekligen finns beröringspunkter. Denna identitetsproblematik handlar ju om ett åtminstone i vårt land sällsynt och omdiskuterat fenomen, av somliga betraktade som exempel på en del psykiatriska diagnosers suggestiva kvaliteter: mönster av upplevelser och beteenden enligt vilka identitetsosäkra eller traumatiserade personer kan definiera och gestalta sina psykiska problem, ibland kanske till och med i maskopi med terapeuten. 

Målet för de terapeutiska åtgärderna är hur som helst att integrera personligheten, att minska benägenheten att spjälka upp självet i olika karaktärer och förmågor och hjälpa patienten att tolerera och hantera trauman, inre motsättningar och konflikter. 

Det blir inte enklare om vi vänder oss till modernt psykodynamiskt tänkande (objektrelationsteorier) om individens tidigt förvärvade affektiva föreställningar om ont och gott hos själv och andra, om hur integrationen av dessa bilder bör ske så att det goda råder över det onda. 

En optimal utveckling kommer att resultera i en upplevelse av tillvaron på både gott och ont, men där det goda trots allt dominerar och färgar varseblivningen av livsvärlden med mer tillit än misstro. Förutsättningen är att man som litet barn haft tillräckligt goda erfarenheter av vård och omsorg för att inte tvärtom vid frustration och påfrestningar uppleva det onda som något som hotar att ta över och destruera allt gott och skönt här i världen. Härav behovet av att skydda gott mot ont genom att försöka hålla isär (dissociera) dessa båda kvaliteter i sina inre pdykiska representationer av såväl det egna självet som av betydelsefulla andra. 

Bristfällig integration antas yttra sig som tendenser till en svartvit världsbild (antingen är du alltigenom god eller också alltigenom ond), misstrogenhet, vacklande tillit till andra i närrelationer och svårigheter att reglera starka känslor,i synnerhet ilska och frustration. 

Ja, det kan inte hjälpas - jag fick ett återfall i psykologisk reflektion vid läsningen av Stevensons roman. Jag började tänka på Dr Jekyll i ovan redovisade banor utan att kunna konstatera mer än att det finns överensstämmelser på en deskriptiv nivå. 

Vi får ingenting veta om Jekylls bakgrund, allra minst om tidig barndom eller eventuella traumatiska upplevelser. Klart är att han plågas av det han själv benämner "förbannelsen av att känna mitt väsen splittrat", det som Freud beskrev som den lika ofrånkomliga som nödvändiga "vantrivseln i kulturen". Vidare förstår vi av hans egen skriftliga redogörelse att han inte ser sig som offer utan handlar medvetet och utifrån ett begär att frigöra sitt sämre jags njutningslystnad. Han faller för den mycket mänskliga frestelsen att anamma den frihet som erbjuder sig i och med elixiret. 

Dubbelheten finns alltså redan hos Jekyll, om än undanhållen, undertryckt. Men i och med att han ställer sig framför spegeln i Hydes skepnad och ser den renodlade ondskan i mänsklig gestalt, ställs han inför frågan om vilken identitet som är att föredra. Han är nu medveten om att ha släppt lös djävulen inom sig och vill till och med försöka gottgöra något av det onda som Hyde gjort sig skyldig till; ergo beslutar han sig för att i fortsättningen bara vara Jekyll. Mellan dem uppstår ett ömsesidigt hat, för Hydes del även riktat mot det egna självet och därigenom ett hot också mot Jekyll.

Valet att avstå från Hyde handlar inte bara om moral och inte heller bara om det som skulle kunna ses som ett integrerat jags förmåga att balansera yttre krav mot inre begär, inte heller om att hantera frustration och se och acceptera sig själv som en person på huvudsakligen gott men också ont. Nej, det handlar här i hög grad om fruktan. Det finns vittnen till Hydes våldsdåd och polisen har hans adress. Han fruktar med rätta för sitt liv.

Trots detta faller Jekyll på nytt för frestelsen att nyttja elixiret, inte olikt en alkoholist som återfaller i sitt missbruk. Hyde får successivt ett övertag; Jekyll vaknar allt oftare i den förres gestalt, alltmer beroende av en ökad dos för att kunna skifta tillbaka. 

Den ödesdigra förlusten av en viktig ingrediens i elixiret innebär att slutet närmar sig. Dr Jekyll förstår att han kommer att uppgå och försvinna i Mr Hyde. Han skriver sin bekännelse i medvetande om att han måste hinna färdigställa den innan Hyde definitivt tar över och förstör den.

Om Hydes slutliga öde lämnar oss både Jekyll och Stevenson med bara obekräftade aningar.

Foto: EJ

Kattdjuret och himlaharpan

Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop i armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

Fallet Macchiarini

Foto: Consuelo Bautista

Lockad av ett reklaminslag bestämde jag mig för att se åtminstone första delen av STV:s dokumentär om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Det skulle handla om en ny omdiskuterad metod i forskningens framkant som denne läkare fått både Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets upprepade välsignelse att utveckla. Detta trots att det av allt att döma inte skett enligt etiska grundprinciper (metodens prövning på djur) och dessutom med fusk eller osanning vad gäller den vetenskapliga rapporteringen om resultatet. Ingreppen skedde på mer eller mindre svårt sjuka patienter under förespegling av, eller i varje fall med en from förhoppning om, att de skulle ges ett nytt liv genom den ryktbare superkirurgens stamcellspreparerade plaststrupar. 

Jag blev helt fångad och såg givetvis också de båda följande delarna, sammanlagt tre timmar, om denna nu välkända skandal som vi ännu inte sett alla efterverkningar av. Journalisten Bosse Lindquist fick följa Macchiarini på nära håll under ett helt år och har dessutom haft tillgång till tyskt filmmaterial där Macchiarini på samma sätt släppt filmare in på (delar av) både sitt eget yrkesliv och patienternas liv. Bara det gjorde att man väcktes i sin nyfikenhet, inte minst på mannen bakom denna exceptionella persona. 

Vem är han, denne märklige man som så tryggt och säkert spänner blicken i filmarna och elegant utan att blinka avfärdar alla invändningar på felfri engelska och tyska?

Filmen syftar till att avslöja de oegentligheter som uppenbarligen förevarit och att dessutom resa visa principiella frågor angående den här sortens riskfyllda experimentella kirurgi, frågor som naturligtvis är relevanta och angelägna.

Ändå blev jag mer och mer övertygad om att frågan jag nyss ställde var den som för många med mig till sist tog överhanden. Filmen artade sig alltmer till en karaktärsstudie av en person som i rollen av en man höjd över alla misstankar, hyllad undergörare och bländande geni, spelar den rollen några snäpp för högmodigt, framför allt när verkligheten börjar hinna ikapp honom.

Jag undrade: Hur kan Macchiarinis självbild tänkas se ut, den bild han medvetet och omedvetet förmedlar? Vem är det jag ser och låter mig imponeras av? Och jag tyckte mig kunna ana följande:

En intelligent och självmedveten man, erkänt skicklig kirurg, retoriskt och socialt begåvad, elitistisk och ärelysten, klädsamt lågmäld men med stark karisma, charmerande och bildskön, van att bli bekräftad och få som han vill. Kort sagt en man med en attityd av självklart berättigande. Berättigande till vad? Till allt - gränser är något man sätter själv.

Ett inslag av megalomani ligger och jäser i botten på en sådan brygd. Vem annan är i stånd att bedöma mina vällovliga syften, mina unika kunskaper och mina meriter? Risktagande är någonting som ser ut som ett sådant från en annan, hämmande och främmande, utgångspunkt. Etiska överträdelser kan alltid växlas mot väntande triumfer och framtida nytta. Oegentligheter och misstag kan alltid bestridas med hjälp av inflytelserika andra. 

Att en sådan person efter ett antal år lärt sig hur man bygger upp och hanterar ett marknadsvärde möjligt att omsätta i anställningar på prestigefyllda institutioner världen över, är knappast något att förvånas över. Särskilt inte om det går till så som Torbjörn Tännsjö avslöjar att det gör när KI jagar huvuden och anställer folk. 

När ovanpå allt detta Vanity Fair publicerade sannsagan om den amerikanska tv-journalisten som blev kär på arbetstid då även hon skulle bidra till Macchiarinis ryktbarhet med en intervju, ja då föll väl ytterligare ett antal pusselbitar på plats. Här avslöjas privatmannen Macchiarini som veritabel mytoman. 

Intervjun ledde nämligen inte bara till en romans utan även ett noga planerat bröllop där påven själv skulle vara vigselförrättare i sitt sommarresidens och där några av världens mäktigaste och mest kända personer stod på gästlistan. Too good to be true, men vem är man att ifrågasätta en Macchiarini? 

Omåttlighet och omättlighet, slutligt fall på eget grepp, en förförares hemliga liv exponerat, en simpel bedragare avslöjad.  

Journalistik av olika slag kommer säkert att spela en roll även för fortsättningen på denna historia, alltför otrolig för att duga som realistisk fiktion. Jag kommer att följa den med intresse, och samtidigt äntligen ta itu med en bok jag ännu har oläst. 

Ja, jag har faktiskt redan påbörjat läsningen av Thomas Manns "Svindlaren Felix Krulls bekännelser". Verkligheten överträffar dikten, sägs det, men kanske kan dikten belysa någonting också av fallet Paolo Macchiarini? För hur väl man än lyckats lägga pusslet är det alldeles blankt på baksidan.

Man kan förstå den amerikanska tv-jornalistens fråga i sista epostbrevet till maken in spe när hon väl fattat att han redan var gift och att påven faktiskt skulle befinna sig i Sydamerika vid tiden för deras vigsel:

"Who the hell are you and what the hell is wrong with you?"

Breivik dömd

Domen mot Anders Behring Breivik i Oslo igår var naturligtvis den enda rimliga. Jag tänker nu inte i första hand på antalet år i fängelse (21 år med möjlig/trolig förlängning), utan att det blev just fängelse och att han därmed döms som tillräknelig och fullt ansvarig för sina handlingar. Något som för övrigt Breivik själv visat sig mest angelägen om i den process som förevarit.

I gårdagens DN argumenterar Torbjörn Tännsjö för en ståndpunkt som står i samklang med domen, dvs. en som utgår från att Breiviks handlande kan te sig begripligt utifrån en "felaktig världsbild", att det kan finnas en logik i att försöka förhindra vår civilisations undergång om man som han uppfattar att "multikulturalism" och islamism utgör ett dödligt hot mot densamma. På så sätt ter han sig inte psykiskt sjuk, utan fullt möjlig att följa i sin "idealism", somTännsjö med ett neutralt ord väljer att kalla det.

Jag resonerade för ett år sedan (här) på ett delvis besläktat sätt även om jag likafullt betecknade honom som en "galning" (n.b. inte psykiskt sjuk) med en extremistisk ideologi som han på fanatikers vis tagit som livsuppgift att på egen hand och med våld omsätta i handling. Här finns som jag ser det den springande punkten: en våldsideologi kopplad till världsbilden, hur den senare nu än ser ut. Och trots att jag i stort är överens menar jag att Tännsjös resonemang brister i sista ledet, det som vill göra troligt att vi alla, om vi fångas i samma slags föreställningsvärld, om "rätt" förutsättningar föreligger, skulle kunna löpa linan ut och göra det som Breivik gjorde. Alltså begå massmord ansikte mot ansikte med försvarslösa ungdomar på sommarläger. Militärer lär sig döda, säger Tännsjö och det är sant. Men hur ser egentligen de förutsättningar ut som kan få oss att göra något som liknar det som Breivik gjort?

Även om jag i ideologiskt vanvett skulle lyckas definiera dessa ungdomar inte bara som ideologiska motståndare utan som presumtiva "fiender" i ett tänkt inbördeskrig, är steget bra långt till ett rättfärdigande av kallblodigt mördande på individualistisk basis innan det kriget brutit ut. Logiken säger mig visserligen att dessa ungdomar i framtiden kommer att politiskt bekämpa de ideal som jag kämpar för, men de utgör inget fysiskt hot, varken mot mig själv eller mot andra med motsatta ideologiska värderingar. Så var finns motivet till dödandet?

Om Breiviks motiv till dödandet av dessa ungdomar skulle vara att uppnå ett rationellt politiskt mål, så innebär det en så pass grav missbedömning av medel och mål att man förstår dem som söker sig till individualpsykologiska förklaringar. Så sett är Breivik en knäppgök, sannolikt inte alls psykotisk men en narcissistisk knäppgök som kan misstänkas söka ryktbarhet som ensam, martyrisk "krigare". Därmed presenterar han sig som en patetisk spegelbild av de islamistiska terrorister som han säger sig vilja bekämpa. Ytterst få av dem som helt eller delvis delar hans världsbild vore beredda att massmörda sina egna medborgare. Varför? Helt enkelt därför att - för att låna Tännsjös terminologi  - de "rätta" betingelserna för en sådan våldsutövning inte föreligger. Helt enkelt därför att det vore kontraproduktivt.

Endast den som primärt fascineras av våldet som medel för revolutionerande förändring kan förledas till en logik av Breiviks typ. Det talar för att ideologier inte alltid är att leka med. De kan nämligen - vid de "rätta" personliga betingelserna - bistå med den perverterade "logik" som undanröjer varje tvivel och resulterar i fanatismens slutgiltiga lösningar. Islamistiska självmordsbombare intalas att de i ett kommande liv kommer att belönas med sällheten i ett harem av unga kvinnor. Vad föresvävade Breivik som belöning? Ryktbarhet som monstrum? En hjältegloria bland ett fåtal militanta extremister, ett gäng inbilska korsriddare av den narcissistiska skepnaden?

Han, hon och hen

Det pågår en mycket egendomlig diskussion om könsidentitetens betydelse och språkets makt över tanken. De grundläggande kategorierna han och hon bör ersättas, eller i varje fall kompletteras, med hen - det är tydligen ett allvarligt menat förslag. Jag såg häromdagen en sådan diskussion, om man kan kalla den för det, i tv-programmet "Debatt", som för övrigt kanske också borde kallas för något annat.

Låt oss då först konstatera att språket förvisso har makt över tanken, att det finns områden i livet där det är av största vikt hur vi beskriver verkligheten för hur vi kommer att uppfatta och förhålla oss till den. Men språk återspeglar också en verklighet som man inte alltid kan rucka på bara genom att kalla någonting för någonting annat. Det finns ju i vårt språk alltid möjlighet att uttrycka sig könsneutralt när det behövs. När man inte specifikt syftar på det ena könet skriver man till exempel helt enkelt hans eller hennes.

Tydligen finns det en urspårad feminism som med spjärn i ett rättspatos för en ytterst liten minoritet med biologiska avvikelser försöker upphäva skillnaderna mellan könen med språklig manipulation. Redan barnen skall tydligen läras att det egentligen bara finns hen här i världen, inte han eller hon, och det med hänvisning till att det finns människor som inte enkelt kan könsbestämmas, som kanske varken är hon eller han utan både och, och i så fall på sätt och vis något tredje (se intersexualitet).

För nästan alla människor är könsidentiteten grundläggande och någonting som bör skiljas från de sociala konstruktioner som könsroller utgör. Könsroller och uttryck för könstillhörighet kan man laborera med och välja, men med könsidentiteten är det inte lika enkelt. Den som tror att man kommer åt könsrollsbetingad olikhet och ojämlikhet genom att skrota könskategorierna man/kvinna och han/hon bedrar sig naturligtvis gruvligen. Redan med detta konstaterande borde debatten kunna hyfsas.

Tyvärr låter det sig inte göras eftersom en del debattörer ytterst verkar ha tagit på sig den svåra uppgiften att samtidigt komma åt begreppet "normalitet" i sammanhanget. Det kan finnas många skäl att i olika psykologiska och sociologiska sammanhang ifrågasätta vad som är normalt och inte, inte minst för att det normala oftast är värdeladdat normerande. Men när det gäller könstillhörighet innebär det "normala" helt enkelt att man i de allra flesta fall föds till Adam eller Eva, till endera av två kön, inte till båda, eller till något tredje. Vårt språkbruk återspeglar detta sakförhållande. Vilket inte hindrar att det finns undantag, och att ett visst antal personer kommer att hamna i svårigheter på grund av att de upplever att biologi och psykologi inte stämmer överens hos dem själva.

Man kan tycka att det är onödigt att spilla krut på korkade diskussioner, men i det här faller har den en del anspråksfulla teoretiker i bakgrunden. Debatten är nämligen inspirerad av vad jag skulle vilja kalla en strukturalism gone wild, en missbrukad strukturalism befruktad av ett så kallat postmodernt tänkande som blivit populärt i vissa akademiska kretsar och som inbillar sig att allt i grunden är social konstruktion. Om vi bara "konstruerar" kön som någonting som inte innefattar den biologiskt grundade uppdelningen i man eller kvinna eliminerar vi avvikelserna och de kulturella värderingar som vidhäftar dem. Detta tror och hoppas man. Det rör sig om ungefär samma slags strukturella djupsinne som det som landar i att "könsmaktsordningen" i grunden är densamma i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Män här som där! I den sistnämnda analysen blir däremot könstillhörigheten avgörande för att man ska kunna bekämpa den rådande ordningen. I en värld befolkad av hen blir det onekligen svårare att identifiera "fienden" och komma tillrätta med missförhållandena. Om man nu inte räknar med den egendomliga tanken att om vi kallar varandra för hen så försvinner också makten från dem som har snopp. Den postmoderna tanken i sin prydno?

Samma debattörer som förespråkar hen ansluter sig givetvis till kampen för att transsexuella kvinnor ska få välja att operera sig till motsatt biologiskt kön men med bibehållande av sin reproduktionsförmåga, alltså förmågan att föda barn. Om detta blir fallet skulle det i praktiken kanske kunna ses som en seger för tanken att man inte behöver vara antingen eller, man eller kvinna, utan lika gärna (helst?) både och. Eller med andra ord vore det ett sätt att underkänna den dikotoma kategoriseringen i kön. Man måste då bara blunda för att det omvända är omöjligt, dvs. att en man gör ett könsbyte och samtidigt förvärvar förmågan att föda barn.

Ett annat krux är att man i fallet med den opererade kvinnan också måste underkänna det som hittills utgjort grunden för operativa ingrepp för harmonisering till en transsexuell identitet. (Med transsexuell identitet menas en stark subjektiv upplevelse av att inte tillhöra sitt biologiska kön utan det motsatta). Poängen är alltså att man upplever sig vara det andra könet, att man även biologiskt vill bli ett med detta kön och slippa dubbelheten eller problemet med att självupplevelse och könskarakteristika inte stämmer överens. Eftersom inga män föder barn utan detta tvärtom utgör en biologisk egenhet för det kvinnliga könet ter det sig för de flesta av oss underligt att en transsexuell kvinna som vill bli man egentligen vill bli både och. Jag antar att psykiatrin snarast skulle uppfatta detta som en vacklande könsidentitet och därmed ett skäl att inte tillmötesgå önskan om ett könsbyte.

Nu skulle man ju kunna invända att det kanske finns ett fåtal kvinnor som vill bli en hen och bibehålla sin rätt att kunna bli med barn även som man, vilket hen då endast blir i yttre bemärkelse. Vi skulle då helt enkelt behöva ett nytt begrepp för kvinnor som saknar stabil könsidentitet men ändå hävdar att de vill bli man...de som av någon anledning kräver att bli opererade till ett både och... med hänvisning till att man lider av... ja vad?

Jag undrar hur många fall det rör sig om i denna kategori som nu blir föremål för en diskussion som förmodligen har andra bevekelsegrunder än den starkt uppammade omsorgen om densamma.

Massmördarens sak

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande, färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

Led Mozart av Tourettes syndrom?

Jag lyssnade häromdagen på Musikmagasinet i radions P2. Där avhandlades ämnet musikalisk genialitet ur neuropsykiatrisk synvinkel. Att några av det förra seklets största pianister led av psykiska störningar av allvarlig art är belagt. Depressioner tyngde tidvis Rachmaninov, Horowitz och Richter så starkt att det medförde betydande hinder i deras skapande och yrkesutövning. Fler exempel kunde nämnas, t ex den engelske pianisten John Ogden som gick in i det psykotiska mörkret utan att någonsin återvända. Eller den mycket excentriske Glenn Gould, som övergav konsertestraderna för inspelningsstudior. Att detta skulle säga så mycket mer än att även briljanta musiker och kompositörer kan drabbas av psykiska störningar återstår att bevisa. Med tanke på de exceptionella livsbetingelser och krav som sådana begåvningar lever under är det väl snarast märkvärdigt att så många under så lång tid håller ihop psykiskt.

Av och till framträder experter som älskar att retrospektivt ställa modediagnoser på berömda historiska personer. Bland tonsättarna har Mozart, Bruckner, Bartok och flera andra förekommit i diskussionen. Nu också i Musikmagasinet (här). Och jag menar att en tydlig varningsflagg är befogad.

Christopher Gillberg, professor i neuropsykiatri och expert på s.k. autismspektrumstörningar, har sedan många år framträtt med anspråk på att kunna knyta stora män till dessa nutida diagnoser. Varför denna ambition, kan man undra. Ja, det främsta skälet är förmodligen att väcka uppmärksamhet och göra diagnoserna kända, ibland kanske också i syfte att påvisa att svåra psykiska störningar inte utesluter genialitet. Frestelsen att i sammanhanget anknyta till populära föreställningar om sambandet mellan genialitet och galenskap kan vara svår att motstå. Gillberg är för övrigt känd som den som under 80- och 90-tal löste autismen gåta ungefär vart femte år. Med andra ord tillhör han den typ av forskare som inte räds att i massmedia dra stora och snabba växlar på begränsade forskningsresultat.

Om Mozarts privatliv vet vi förvisso en del, inte minst genom de frispråkiga brev som han skrev och som också innehåller en del oväntade obsceniteter. Detta är ju välkänt och har bland annat förklarats med att 1700-talets människor inte ägde den prydhet som sedan kom att känneteckna de viktorianskt präglade salongernas konventioner och uttryckssätt. Det kan ju tänkas att Mozart var mer hemfallen åt det som numera kallas för "koprolali" än de flesta i hans omgivning, men om detta kan vi inte annat än spekulera. Att han därför skulle ha lidit av Tourettes syndrom, en störning som bland annat kan ta sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av "fula" ord, är givetvis omöjligt att fastslå och till sist måste även Gillberg lämna en liten brasklapp. Det lilla som man med den diagnostiska fjärrsynen kan konstatera verkar ju gudbevars inte ha varit någonting som plågade honom själv eller som hindrade honom i hans gärning. Så blir det då till sist bara "en skugga" av Tourettes syndrom som han antas ha lidit av!

Lyckligtvis medverkade även hjärnforskaren och pianisten Fredrik Ullén i programmet. Det han sade i ämnet borde ha räckt; nämligen att retrospektiv diagnostik inte är tillförlitlig, i synnerhet inte när det handlar om diagnoser som är nog så svåra att ställa i närvaro av patienten själv. Att geniala konstnärer i många fall är excentriska och självupptagna personer ville Ullén snarast skriva på det konto som handlar om deras besatthet av sin talang och sin konstnärliga uppgift. Att sedan en del också lider av störningar förklarar sällan någonting av deras genialitet, mer än möjligen att somliga av dem är beredda att korsa gränser för det som andra har för vana att respektera.

Bartok led av autism på högfungerande nivå, hävdade Gillberg, och då med större säkerhet än om Mozarts tillstånd. Att Bartok var en hypersensitiv person, särskilt vad gäller ljuden omkring honom, är omvittnat. Likaså att han kände sig alienerad efter att ha tvingats fly nazismen och bosätta sig i USA. Det är dock inte detta som Gillberg anför, utan i första hand en episod som gäller den samling folkvisemanusskript som han först förlorade och sedan återfick i samband med ankomsten till USA. Han skulle ha reagerat egendomligt autistiskt inför detta faktum. Enligt vissa uppgifter (i den skönlitterära biografi som har titeln "Geniets nakna ansikte") kunde han nämligen inte glädja sig när samlingen till sist kom till rätta!

Varför alls bry sig om experter som inte förmår lägga ett dyft till förståelsen av personen eller verket? Med DSM eller något annat klassifikationssystem för psykiska störningar kommer ingen att vara ens i närheten av att lösa gåtan Mozart eller gåtan Bartok. De neuropsykiatriska gåtor som kräver svar av Gillberg och andra forskare bör lösas utan döda mästares inblandning. De kan nämligen inte inställa sig för utredning och bedömning.

Bilden: Mozarts kranium ( enligt vad somliga hävdar).