Ljus i mörker

Den regniga julen är över och när de lugna mellandagarna går mot årsslut visar sig äntligen lite blek vintersol över frostfria barmarker. Det tidigt fallande mörkret bryts endast av bländande lyktor och fönstrens alla stjärnor och ljusbågar. Led milda ljus. Ibland känns det som att de behövs.

Issa bär en liten röd lampa vid sitt halsband så att jag kan hålla reda på hennes nosande strövtåg. Skepnader dyker plötsligt upp och försvinner på vägarna i parken; vi förblir ansiktslösa för varandra om vi inte möts under någon av de glest placerade lyktorna.

Issa styr gärna hemåt så snart behoven är uträttade. Hem till skinkresterna som hon med ivriga svansviftningar glupskt kastar i sig medan pelletfodret ratas till ett senare tillfälle. Julbordet har förvisso bjudit på frestelser även för henne.

Själv har jag än en gång (the same procedure as every year!) högljutt konstaterat att ingenting på det traditionella julbordet går upp mot juldagens lutfiskmiddag. Så sanslöst gott! Det vattnas i munnen bara jag tänker på tillagningen och dess milda dofter.

Att efter några timmars vattendragning laga den vita, mjälla och flingsaltade fisken under ett folietäcke i ugnen. Under tiden skala och koka potatis, gärna sparrispotatis eller varför inte den dekorativa blå kongo, som jag valde i år. En gräddmjölksås spetsad med något lite senap, bara så att den kan anas. Rikligt med nymortlad kryddpeppar. Knaperstekta och avrunna baconflagor. Gröna ärtor. Och så den lätta och nu genomskinliga fisken som flyter ut i glänsande skivor. Åh!

Allt detta upplagt på en tallrik och med en skummande Guinness i glaset motsvarar min tanke på ett himmelskt gästabud. Jag avstår gärna allt det andra för bara den tallriken.

Nu väntar nyår och annan fisk. En helt annan historia, men även den god.

Med detta sagt önskar jag alla mina läsare en riktigt god nyårsafton och en smakstart på det nya året!

I de nederländska bergen. Cees Nooteboom (3)

Är man någorlunda allmänbildad och dessutom har rest något i Nederländerna väcker en boktitel som den i rubriken undran och nyfikenhet. Finns det över huvud taget några berg i detta flacka kustland? Är det inte snarare fråga om ett slags inverterat landskap som till inte oväsentlig del består av utvunnen och fördämd havsbotten?

Cees Nooteboom har här författat en saga, och det är klart uttalat. En saga om inget mindre än fulländad skönhet och fullkomlig lycka. Men som vanligt hos denne författare finns en berättare, i det här fallet en spansk vägmästare och fritidsförfattare vid namn Tiburón. Han sitter ensam i sin barndoms skolsal, röker sina Ducados, kommenterar sagan och styr och ställer med sina figurer medan han skriver dem. Till dels modernistisk metafiktion, alltså.

Sagan om de fulländat vackra cirkusartisterna Kai och Lucia tilldrar sig i ett delat Nederländerna, ett nord och ett syd som i mångt och mycket är sina kontrastrika motsatser, i mångt och mycket beskriver de kulturskillnader som nordeuropéer populärt brukar framhålla i förhållande till sina grannar i syd.

Fantasin om ett sydligt Nederländerna är en fri parafras på sagan om Snödrottningen av H C Andersen. Tidsmarkörerna är växlande och vaga; både bilar och television placerar dock händelserna i modern tid, även om bilen ibland liknar en övertäckt vagn och det lortiga värdshuset i bergspasset kunde vara från vilket århundrade som helst. Hur som helst, den egendomliga kartografin, de taggiga bergen, illusionskonsterna och självaste Snödrottningen framstår med ens som rimliga i enlighet med sagans villkor: att förtäta och omforma verkligheten, också den verklighet som är för bra för att vara sann.

Kai och Lucia får inte längre några jobb i nord där man slutat gå på cirkus. De anmodas därför av impressarion att bege sig till de vilda och ociviliserade bergstrakterna i syd. Deras konster förväntas fortfarande gå hem där, och motvilligt låter sig paret övertygas om att en andra karriär är möjlig bara de lämnar de blaserade nordprovinserna.

Deras illusionsnummer består i att Lucia med förbundna ögon på podiet kan avläsa vad som står på en lapp som Kai stående ute i salongen fått från någon i publiken. Tonfall, ordval, pauser, accentueringar räcker för att paret, varandras perfekta hälfter, ska framstå som en oskiljaktig enhet som utan hinder kan genomföra sin magiska uppgift.

Men under den första föreställningen på en teater i dessa nederländska berg sitter Snödrottningen i publiken, och det bär sig inte bättre än att denna isigt onda varelse och hennes följe bortför Kai. Tillsammans med en clown, en tjock gammal skådespelerska, försöker Lucia spåra sin älskade, vilket inte sker utan strapatser men sagolikt nog ändå lyckas till slut.

Jag läste den här berättelsen två gånger, den andra sedan jag tagit del av Andersens saga. Det är inte nödvändigt att ha läst den, men det tillför onekligen något att se hur Nooteboom turnerar förlagan.

Och vad vill berättelsen ha sagt? Andersens saga behandlar frågorna om ont och gott, denna oundgängliga dikotomi som lämpar sig så väl för det som Tiburón kallar sagoberättandets endimensionalitet. När det onda i form av diminutiva bitar av krossad is eller splittrat spegelglas tränger in i ögon och hjärtan förvrids bilden av världen och människorna. Det är vad Andersen säger med hjälp av de djävulska trollens krossade spegel och den iskalla men förföriska Snödrottningen.

Det finns trots allt flera uppslagsändar, och Snödrottningen har tydligen inspirerat många före Nooteboom. I hans berättelse ser jag en saga som skildrar vår misstro, kanske rentav agg, mot fulländningen, mot den fläckfria skönheten och den odelade lyckan. Och när Tiburón rökande på sin cigarr filosoferar vidare om distinktionerna mellan tron, myten och sagan blir det klart att han vill göra upp med förförarna, var än de kommer ifrån och vad än de har för lögnaktigt budskap att framföra. Såväl den gyllengult skäggige sektledare som Lucia faller offer för som den iskallt gäckande Snödrottning som håller Kai fången på slottet (mer likt ett hotell, ett fängelse, eller kanske en internatskola) utövar en betvingande makt som bjuder raka motsatsen till en paradisisk tillvaro. Den kärlek som erbjuds dem är moln och is.

Likväl, och det spränger den här sagans endimensionella karaktär, ger Tiburón (och Nooteboom) utrymme för det sorgesamma i ett lyckligt slut och komplikationerna i våra utopiska drömmar. Inte minst vår drömda andra hälft, som om hon eller han återfanns vi i själva verket skulle fly ifrån, till den verkliga relation som kanske aldrig ens låtit sig formuleras.

Som vanligt hos Cees Nooteboom är inte bara berättelsen intrikat och förtätad utan därtill poetisk med en rikedom av av associationer och referenser. Det gör att den bör läsas lugnt och eftertänksamt. Den som läser den i deckarläsningstakt riskerar att missa mycket och kanske till och med bli besviken. Den som läser den en andra gång har däremot en minst lika stor behållning av denna andra gång. En sådan bok är det.

Jag hyllade i ett tidigare inlägg "Ritualer" som Nootebooms kanske bästa roman. Men jag måste tillstå att jag börjat vackla i den tvärsäkerheten. Jag kunde lika gärna utse denna till den bästa.
_ _ _ _

Bilden (klickbar!): Mitt exemplar av "I de nederländska bergen", utgiven på Alba, 1990 (originalet är från 1984), har ovanstående bild på omslaget. Det är en målning av Joachim Patinir (1480-1524) - "Karon och överfarten av Styx" - och den hänger på Pradomuséet i Madrid. Till vänster i bilden är himlen och till höger helvetet. Själen som färdas i Karons båt ser inte ut att landa på den himmelska sidan. Inte bara Andersens saga utan även den här bilden var okänd för mig, och den väckte än en gång längtan att någon gång få besöka Madrid och det berömda muséet där.

För övrigt ser jag på nätet att Modernista under våren kommer med några av Nootebooms romaner i nyutgåva, bland annat den jag skrivit om här.

Den glada unggalten?

Dan före dan, skinkan lagad.

I år var den tydligt stämplad i stor stil, förmodligen för att ge intryck av kvalitet och noggrannhet. Som framgår av bilden är det alltså fråga om en svensk unggalt som fått släppa till tre kilo skinka till mitt julbord. Den fick mig att en kort stund innan jag sköt in den i ugnen ägna dess tidigare liv en tanke.

Var den en glad galt som trots sitt korta liv levde ett lyckligt grisliv?  Eller var den endast ett knorrlöst och olyckligt nummer, blott en själlös produkt av en själlös industri?

Nu och då får vi rapporter om gräsliga farmförhållanden som gör att man kan känna förståelse för stridbara djurrättskämpar. Jag hoppas att min omsorgsfullt kategoriserade gris fick ett hyfsat liv, även om jag befarar att den missade det mesta av det bästa grislivet. Och det kan inte hjälpas - en association till en annan del av det moderna svenska julfirandet dök upp, nämligen Disneys obligatoriska julfilm med tomteverkstaden och det löpande bandet. Om jag inte missminner mig står där en tomte och stämplar leksaker i baken.

Jag ska nu försöka befria mig från dessa associationer till förmån för andra, mer angenäma jultankar. Och jag önskar alla mina läsare just det senare. God Jul!

PS. Skinkan smakar utmärkt. Så  kanske var det en inte alltför stressad och olycklig gris, trots allt? D.S

De persiska timmarna

Fotot visar Charles Koechlin (1867-1950). Jag är som sagt svag för fransk musik, och här har vi nu ännu en fransk tonsättare i profetlikt helskägg (jfr den samtida Ropartz!) som varken hör till de kända eller helt och hållet bortglömda, bara en av dem som förtjänar större uppmärksamhet än han fått och får.

Koechlin var en ingalunda obetydlig kulturpersonlighet under franskt 1900-tals första decennier, en mångsidig och oerhört produktiv tonsättare i de flesta genrer, tillika musikteoretiker, pedagog och skribent. Bland annat skrev han en biografi om sin lärare Gabriel Fauré och ett omfattande verk om orkestreringens konst. Sitt gedigna kunnande demonstrerade han i egna symfonier, symfoniska dikter och även genom att orkestrera verk av sina mer berömda kolleger Claude Debussy och Gabriel Fauré.

Bland hans symfonier märks en som har Rudyard Kiplings "Djungelboken" som inspirationskälla och en annan - "Seven stars symphony" - som hyllade några av Hollywoods första världsberömda filmstjärnor: Douglas Fairbanks, Lilian Harvey, Greta Garbo, Clara Bow, Marlene Dietrich, Emil Jannings och Charlie Chaplin. Han hade också många intressen vid sidan av musiken: astronomi, fotografi, ljudfilm, naturmystik, hellenism, socialism, resor, bergsbestigning, tennis, m.m.

Trots (eller möjligen på grund av?) sin bredd och mångfacetterade kreativitet kom Koechlin aldrig att på allvar slå igenom. Kanske är det den snillrike eklektikerns dilemma, i synnerhet om man samtidigt är en smula tillbakadragen och dålig på karriärfrämjande självhävdelse. Då hjälper inte alltid att vara lika insatt i medeltida musik som i barockens kontrapunkt, lika hemmastadd i de impressionistiska klangvärldarna som i Arnold Schönbergs atonala tolvtonsserier.

"Les heures persanes" var länge det enda verk av Koechlin som jag kände till. Pianisten Herbert Henck invigde mig i detta dryga timmen långa pianoverk i sexton satser. Den inspelningen gjordes redan 1986, men på senare tid har det kommit flera andra. Sannolikt är det framför allt detta verk, som senare också kom i en orkesterversion, som gjort att Koechlins namn fortfarande nämns även utanför franskt musikliv.

Västerländsk fascination för Orienten är ju en gammal företeelse i litteratur, konst och musik, inte minst under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Inte bara "Tusen och en natt" utan mängder av exotiserande reseskildringar har bidragit till detta. Koechlin besökte själv aldrig Persien, utan lät sig i stället bland annat inspireras av den berömde resenären och litteratören Pierre Loti. I reseberättelsen "Vers Ispahan" (1904) skildrade denne sina intryck av Persien, enligt uppgift med melankolisk blick för den svunna skönhet och storhet som endast kunde anas.

Det är emellertid ingen asiatisk klangvärld som Koechlin skapar, inget lån av främmande tonskalor eller imitationer av exotiska instrument, utan snarare ett slags fenomenologisk resa i det inre. Han kallade det själv "un voyage imaginaire". Jag tänker på den ungefär som när man med slutna ögon i efterhand försöker återskapa de stämningar som resan gav upphov till, i det här fallet läsefrukter från Loti och andra. Varje sats har en rubrik som vägleder fantasin, exempelvis den som utspelar sig "I skuggan, nära marmorfontänen". Eller "Clair de lune sur les terasses" med dess impressionistiska månljus, minst lika skimrande som hos Debussy. Eller de livligare tonslingor som helt enkelt kallas "Arabesques".

Musiken går till största delen i mycket lugnt tempo; tydligt är att Koechlin ville återskapa en lyrisk sensualism som mestadels dröjer vid atmosfäriska skiftningar mellan ljus och mörker, solhetta och nattlig svalka under de två och ett halvt dygn som vi bevistar de persiska miljöerna. Gatulivet ger dock anledning till ett livligt avbrott, liksom dervischernas dans i slutdelen. Att den suggestivt vaggande karavanen (andra satsen) försiggår under en dröm under siestan, är talande för hela verkets karaktär. Den är också ett exempel på att den ursprungliga pianosatsen i många stycken faktiskt är väl så övertygande som orkesterversionen, åtminstone i mina öron. Men orkesterversionen är givetvis också hörvärd eftersom den visar vad utökade klangliga variationsmöjligheter kan göra.

Av de olika inspelningar jag lyssnat till (se nedan) är det en som avviker från de övriga. Den holländske pianisten Ralph van Raat håller ett genomgående mycket snabbare tempo än de övriga. På så vis demonstrerar han att verket håller även för en tolkning som inte överbetonar verkets programmatiskt självförsjunkna innehåll. Det kan vara en smaksak vad man föredrar, själv lyssnar jag gärna till både och. Den sista tiden har jag dock oftast valt att resa med Kathryn Stott in i det förflutna och mer melankoliskt drömmande Persien som jag inbillar mig ligger närmast det som föresvävade Koechlin.

Herbert Hencks inspelning på Wergo från 1987 finns utlagd på Youtube här.
Kathryn Stotts inspelning på Chandos från 2002 finns på Spotify, liksom även en av Michael Korstick samt den senaste inspelningen med Ralph van Raat från 2010 (Naxos).
Orkesterversionen finns i en fin inspelning från 2004 med Radio Sinfonie Orchester Stuttgart des SWR med Heinz Holliger som dirigent, också på Spotify här. 

Salome

En styvdotters dans för sin liderlige styvfar på hans födelsedag. Det är det kritiska momentet i den nytestamentliga berättelsen om landsfursten Herodes´ gästabud, det som ändar i avrättningen av profeten Johannes, även kallad Döparen. Det är profetens fördömelse av moderns förbindelse med Herodes, hennes svåger, som föranlett Herodes att kasta profeten i fängelse, dock utan att våga döda honom eftersom folket betraktar honom som en trovärdig profet.

Den där dansen måste ha varit något alldeles extra, även om bibeltexten bara knapphändigt upplyser oss om att ""hon behagade honom så mycket att han med ed lovade att giva henne vadhelst hon begärde". Vi känner alla till vad hon sedan, på sin mors Herodias inrådan, begär - nämligen profetens huvud på ett fat. Herodes blir då enligt bibeltextens fortsatt återhållna stil "bekymrad", men måste för sin eds skull villfara hennes önskan.

Att en sådan berättelse sätter fantasin i rörelse och utgör ett lockande underlag för dramatisk utfyllnad är självklart. Spekulationerna om både öppna och undertryckta begär i den nya familjekonstellationen och dess förhållande till den karismatiske profeten har varit många. Heinrich Heine menade att Herodias´ hämndlystnad nog måste bottna i att hon var olyckligt kär i profeten: "Finns det någon kvinna som vill ha en mans huvud utan att hon är kär i honom?"

I sin pjäs "Salomé" är Oscar Wilde inne på samma tankegång, även om hans Herodias inte är särskilt drivande utan främst agerar som partisk understödjare av dotterns extatiskt erotiska utspel gentemot den ende man som konsekvent avvisar hennes närmanden. Här är det alltså Salomes olyckliga kärlek vi bevittnar. Och det är Wildes pjäs som i sin tur bildar underlag för libretton till Richard Strauss´ berömda opera som nu går för utsålda hus på Operan i Stockholm. 

Jag är glad att jag förutsåg succén och tidigt skaffade biljetter. Recentionerna har som bekant varit översvallande, vilket är synnerligen befogat. Det är en alltigenom strålande föreställning, och med den stora "världssopranen", som Nina Stemme nu allmänt kallas, får vi också den vokala prakt och kraft som krävs i huvudrollen. Den okontrollerade åtrå som kastar Salome mellan intensiv sexuell attraktion och aggressiv repulsion gestaltas mycket övertygande av Stemme och iscensättningen av dramat är som helhet oavbrutet fascinerande.

Scenen är förflyttad till en modern miljö av lyx och överdåd som inte känner några gränser, varken materiellt eller mentalt. Salome drar den dekadenta festens allas kåta blickar till sig och hon är van att få som hon vill och den hon vill. Är det inte just därför hon så galet åtrår den annorlunda Johannes Döparen, njuter av att höra hans röst domdera från fängelsehålan, vill erövra hans kropp och till varje pris få kyssa hans mun? Att en av dem som verkligen vill ha Salome i förtvivlan begår självmord berör henne däremot inte ett dugg.

Och visst, den där dansen, den som kallas de sju slöjornas dans, blir även här något alldeles extra. Inte som den jag såg i London för ett antal år sedan, där man mer traditionellt lät slöjorna falla en efter en i en utdragen strip tease till den kromatiskt överhettade musiken. I den här uppsättningen har regissören Sofia Jupither bestämt sig för att understryka dekadensen i raffinerat utagerande. Inför Herodes lystet voyeuristiska ögon spelas scener upp där festens manliga deltagare tillsammans med Salome illustrerar en inte oansenlig del av perversionskatalogen.

Det enda som slutligen bringar Herodes ur balans är styvdotterns oväntade begäran. Allt annat men inte just den menar han sig kunna uppfylla. Han vädjar dock förgäves. Salome får till sist kyssa profetens döda mun, innan hon på styvfaderns befallning själv får halsen avskuren och ridån faller.

Ja, det är en förfärlig historia som säkert har mer än en djuppsykologisk botten. Och Strauss skapade en musik, både brutal och vacker, som hela tiden följer och förstärker dramat i dess olika faser. Denne mästare i instrumentering och sällsam orkesterklang firar även här triumfer i sitt överlägsna kunnande. Ett underhållande exempel är när de judiska skriftlärde (läs: festens närvarande teologer) i ett animerat avsnitt hamnar i religionskäbbel om hur man ska ställa sig till Döparen och den Messias som han ser sig som föregångare till. Kackalorum i lysande musikalisk form. Men framför allt givetvis musiken i det gastkramande slutet.

Det finns nog inte längre annat än lyssnarplatser att köpa till denna föreställning, men de är ändå väl värda att satsa på. Hovkapellet under nye chefdirigenten Lawrence Renes och sångarlaget ger verkligen full valuta för pengarna.

Foto: Carl Thorborg, Kungliga Operan. Nina Stemme som Salome och Josef Wagner som Johannes Döparen.

Mandelas exempel

Det skrivs än en gång spaltmil om Nelson Mandela, världen över, nu när han gått bort och hans sagolika historia kan ges en första slutlig sammanfattning. Fast mer än första slutlig kan den förstås inte bli i ett fall som hans, eftersom den framtida betydelsen av hans exempel inte går att överblicka.

Förgudningen av denne beundransvärde man har ibland besvärat mig, inte för att jag någonsin misstrott hans kvaliteter utan mer för att jag alltid känner en viss skepsis inför karismatiska personligheter, framför allt inom politikens område och framför allt när den artar sig till personkult och idolatri. Han var ju förmodligen unik också så tillvida att han kunde beskåda sig själv som staty på en mängd platser jorden runt.

I Mandelas fall tvingas jag göra ett undantag och sälla mig till den allmänna meningen. Ibland har allmänheten rätt; det finns personer som är värda att hyllas som stora personligheter, just därför att de också i upphöjelsens ögonblick förmår behålla sin markkänsla och ödmjukhet på ett sätt som jämte gärningarna motiverar den allra största respekt. I Mandelas fall är kanoniseringen av honom någonting som uppstått som en världsvid konsensus underifrån, från alla dem som i honom igenkänt vissa värden och ideal som han av personliga och historiska skäl förmådde förverkliga på ett övertygande sätt.

Det tål att tänka på skillnaden mellan denna sorts personkult och den som vi vanligen tänker på när det ordet används, det vill säga den uppifrån påbjudna, den som indoktrinerats i "folkets" medvetande och som är till för att dölja den verkliga personen och de faktiska förhållandena. Nämn själv de namn som faller er in!

Den karisma som omvittnades i Mandelas fall verkar ha varit av den godartade typen. Uppenbarligen var han en genuint vänlig, intresserad och engagerad människa, därtill med stark integritet, som lyckades förvalta det oerhörda förtroende som han efter frigivandet fick på sin lott. En försoningens man som avvisade hämnden och den revolutionära uppgörelsens våldsamma logik. En man som antog sin roll som förenande kraft i den institutionaliserade söndring som apartheid innebar.

En som beklagar att inte ANC:s mer revolutionära krafter fick göra sig gällande när Sydafrika fick sin förste svarte president är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hon väljer i en stort uppslagen artikel att göra upp med den svenska "högerns", enkannerligen moderaternas, historiska försyndelser i apartheidfrågan. Bildt och Reinfeldt borde inte få representera Sverige vid Mandelas kista, oavsett vad de i dag uttalar av respekt för hans gärning.

Nå, jag förstår den simpla poängen, även om det förefaller mig missriktat att ta just Mandela som förevändning för att än en gång få uttrycka sin avsky för moderater. Det som stör Linderborg visar sig nämligen inte bara vara förstockade gamla moderater utan även den Mandela som "väl i frihet bakade luftpastejer om kärlek och självdisciplin", det vill säga den som fick världsomfattande respekt för sin försonande attityd och som lyckades undvika inbördeskrig. Eller om man så vill den som inte ställde sig i spetsen för en socialistisk revolution utan för demokratisering och apartheidsystemets avskaffande på fredlig väg.

Bland alla anekdoter jag i dessa dagar läst om Mandela var det särskilt en som fastnade. Den handlade om Margaret Thatcher, som tydligen i något skede, efter omvändelse eller av opportunism, vad vet jag, skickade ett bidrag på 20.000 pund till en stiftelse med Mandelas namn. Det fanns dem runt Mandela som grymtade och undrade om man verkligen skulle ta emot detta, medan Mandela själv hänvisade till att han skulle dricka te med de Klerk kommande dag och att även denne då skulle få betala notan.

Tillvaron är sannerligen inte paradisisk för majoriteten av Sydafrikas svarta befolkning, och ingen vet vad som kommer att hända efter Mandelas död. Jag har själv sett de beväpnade vakterna i Pretorias villaområden och hur det ser ut i de fattiga delarna av Soweto. Och jag har bevittnat det faktum att Johannesburgs finansiella centrum numera evakuerats till Sandton, till vad som från början var ett shoppingcentrum och som numera växt till ett nybyggt "Manhattan" utanför stan. Det sägs att man sedan de svarta tog över sällan ser vita människor på gatorna i centrala Johannesburg. Men mitt i Sandtons kommersiella centrum står en gigantisk staty av en svart man på ett torg som bär hans namn. Är han kanske, om än larger than life och gjuten i brons, bara gisslan i de vitas oinskränkta ekonomiska makt?

Nej, inte heller Mandela kunde realisera utopia. Men den som drömmer revolutionära drömmar om kapitalismens avskaffande och konfiskering av de vitas egendomar kan kanske ägna grannlandet Zimbabwe en tanke. Där sitter en annan gammal man vid namn Robert Mugabe och regerar sitt land i botten, en man som är något av Mandelas raka motsats. Det är i hög grad från det landet som det inte utan anledning strömmar in människor till Sydafrika, människor som nu befolkar de fattigaste delarna av Soweto.

Ritualer och livsinnehåll. Cees Nooteboom (2)

"Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något". Den fyndiga formuleringen tillskrevs en modern pastor Jansson av Hans Alfredsson i monologen "Ringaren" från början av 60-talet. Det var en lite elak framställning av en präst i tiden som var som folk är mest och följaktligen egentligen inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Den där banala metaforen var och är naturligtvis skrattretande, men är den inte i själva verket också ganska träffande? Har femtio år senare livsfilosoferna, prästvigda eller inte, så mycket mer att säga än denne pastor Jansson, som ju enligt Alfredsson var "en mycket god talare"?

Om hur vi turnerar livets gång, såväl i efterhand som medan det pågår eller i det nu som i reflektion blandar tidsskikten, skriver Cees Nooteboom. Han gör det med hjälp av olika skeptiska protagonister och med rikliga referenser till och allusioner på västerländsk kulturkanon. Och kanske kan man säga att han undersöker vad livet efterhand fyller oss och med och hur mycket av detta som vi själva valt i jakten på något som ger mening och identitet.

"Ritualer" (1980; sv. övers. 1988), hans kanske allra bästa roman, har Inni Wintrop som huvudperson, det vill säga Inni är den som möter ytterligare två personer som mellan år 1953 och år 1973 bildar berättelsens tidsram. Den tredelade berättelsen inleds dock med Innis liv 1963.

Hur man bemästrar känslan av intighet är den fråga som Inni kämpar med och som leder honom till självmordets rand. Han saknar ambition, sysselsätter sig med aktiehandel, lite konstaffärer, horoskopskrivande för en tidning och betraktar politiska övertygelser som mer eller mindre allvarliga själsåkommor. "För egen del hade han reserverat dilettantens plats i världen, i ordets italienska betydelse" (*). Trots sin kärlek till den underbara Zita är han en man som av och till drabbas av ångest och dribblar med andra kvinnor. Föga hjälper det att höra en vän säga: "Du lever inte, du låter dig förströs". När äktenskapet med Zita går mot upplösning hotar kaos, den förstärkta ödsligheten leder till ett misslyckat självmord.

Läsaren förflyttas sedan bakåt i tiden till 1953, då Innis rika faster presenterade honom för sin gamla avlagda älskare, Arnold Taads. Innis är övertygad om att Arnold är Nederländernas ensammaste människa - ända tills sonen, Philip Taads, av en slump tjugo år senare korsar hans väg. De båda kan sägas bekräfta Innis egen desillusionerade livssyn, och de exemplifierar dessutom nödvändigheten av de besvärjande ritualer mot tomheten som han trots bibehållen skepsis väl kan förstå.

Arnolds misantropi är monumental. Han lever ett strikt inrutat och i allt väsentligt världsfrånvänt liv, ett slags noggrant tidsreglerad munktillvaro fast utan tro på vare sig gud eller människor. Han röker, han läser och han promenerar med hunden. Om vintrarna söker han ensamheten i en schweizisk alphydda som ligger så till att han måste pulsa i snö sex timmar för att skaffa mat. När han slutligen hittas ihjälfrusen i en driva förstår vi att han valt sitt öde i denna frusna enslighet. Innan dess har Inni dock lyckats få honom att delge åtskilligt av sin syn på tillvaron.

Philip Taads, som växt upp utan kontakt med sin far, har valt en annan överlevnadsstrategi. Ett monomant intresse för den traditionella japanska teceremonin är det som stagar upp hans tillvaro, i övrig minst lika enslig som faderns. Det är nu 1973 och Inni ser honom stående som i trans framför fönstret till en antikaffär i Amsterdam där en svart, mycket dyrbar teskål i keramik, en raku, finns till salu, tyvärr dock till en alltför stor kostnad för att Philip ska kunna förvärva den. Inni får kontakt med Philip och blir till sist också hembjuden till honom på en teceremoni. Omkring denne taoistiskt filosoferande och mediterande man står en air av saklig tröstlöshet. "Kärleken fattas mig", som han själv helt torrt konstaterar. När han slutligen blir ägare till en teskål väljer han att liksom fadern självmant lämna livet.

I Cees Nootebooms böcker är reflektionerna och dialogerna, inte intrigen huvudsaken. Tiden, döden, minnet och de bräckliga relationerna i en värld utan given metafysisk ordning är det som upptar den katolskt fostrade författaren. "Ritualer" är fylld med sentenser som man skulle vilja citera, bon mots som inte sällan ger texten karaktär av poetisk tankedikt. Trots sitt sorgliga innehåll, att den faktiskt handlar om tre självmördare, är den alls inte den tungsinta läsning man kanske tror. Det finns ett återkommande lågmält humoristiskt tonfall i texten som ligger i själva sättet att formulera tankegångarna. Ett mycket uppsluppet kapitel är till exempel det som handlar om fasterns middagsbjudning där förutom Arnold och Inni även en Monseigneur Terrruwe, hemlig kammarherre hos påven, deltar. Det animerade samtalet slutar med att Arnold reser sig från bordet och säger: "Mysterium, kyss mig! Jag ska gå ut med min odöpta hund!"

Ja, vad innehåller påsen? Vad har den fyllts med? Vad kan den ännu fyllas med? Cees Nooteboom är en mycket god berättare om både dem som har och som inte har bestämda åsikter om det mesta, inte minst livet självt. Jag kan inte annat än slutligen skicka med ytterligare ett par citat:

"Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill"

"Att åldras är delvis att vägra tillverka nya minnen"

(*) Dilettant är i ursprunglig mening den person som ägnar sig åt konst eller eller vetenskap enbart för nöjes skull, inte som yrke (enligt Nationalencyklopedin). 

Bild (ovan): Cees Nooteboom

Bild (nedan): Raku, japansk teskål

Romantiskt preludium

Den här novemberkvällen lyssnar jag gång på gång till ett preludium av Sergei Rachmaninov, op. 23, nr 4, Andante cantabile, för piano. Och jag undrar, finns det ett större och vackrare vemod i hela det väldiga Ryssland än detta?

Melodin sörjer stilla i tunga klockklanger, men bärs av polyrytmisk energi hela vägen till den oundvikliga stegringen när känslorna hotar att ta över.

Fyll det med vad ni vill och vad ni har av oförlöst sentiment, av tankar på allt det där som är över, borta, förbi, och jag tror att ni sedan sover en aning mer tillfreds.

Det är mästaren Grigory Sokolov som här spelar som bara han kan.

Bilden: Sergei Rachmaninov

Paradiset förlorat, änglarnas återkomst. Cees Nooteboom (1)

Det sägs att den moderna människan mer än någonsin är en rotlös, vilsen sökare, att hennes inre präglas av tomhet och osäkerhet, att hon saknar stabil värdeförankring och är hänvisad till en individualistisk jakt på en mening som inte finns utan måste skapas av henne själv. Och det sägs att hon därmed hamnar i subjektivism, relativism och värdenihilism.

Som andlig desperado finner hon då kanske den enda vägen, den som inte sällan leder till krampaktig fundamentalism, i värsta fall ren fanatism, religiöst och/eller politiskt. Nåväl, så illa går det naturligtvis inte för så många. I ett individcentrerat välfärdssamhälle som vårt verkar tvärtom de flesta kunna leva utan nämnvärt reflekterad livåskådning, för bara en minoritet av religiöst eller politiskt engagerade spelar den ideologiska tillhörigheten en roll för hur livet levs. Eller är det kanske för ytligt betraktat?

Sekularismens vinster och förluster kan tyckas vara ett genomtröskat ämne. Ändå upphör det inte att fascinera filosofer, teologer, samhällsvetare, författare och konstnärer. I ett vidare perspektiv är vi lyckligt delaktiga i det liberala västsamhällets demokratiska landvinningar, till vilka hör individens mänskliga rättighet att utforma sitt liv utifrån sina individuella preferenser utan religiöst eller ideologiskt förmyndarskap.

Men även om det mesta kan tolereras (bara det inte skadar någon annan) så är enbart denna minimalistiska grundval för både livsåskådning och demokratisk samlevnad ofta inte tillräcklig ur individens perspektiv, i varje fall inte vid livskriser och svåra vägval, i varje fall inte för alla. Den pliktskyldiga överbyggnad som etikkonsulterna säljer under beteckningen "värdegrunder" till individer och företag kan knappast heller fylla alla behov av vägledning. Jakten på en personligt giltig livsåskådning går vidare, om än inte alltid i offentligheten.

Med det underförstådda kravet att vara stark nog att själv skapa ett meningsfullt liv hänvisas individen till konsumentliv på en marknad av identitetsstärkande åskådningar, gärna med tekniker av kvasivetenskaplig natur och löften om fysisk, psykisk och andlig hälsa - kort sagt med målet att till synes utan dogmer men med en alldeles lagom dos av andlighet och positivt tänkande förverkliga sig själv.

Många lever länge i dilemmat av att å ena sidan avvisa färdiga livslösningar och å den andra inte orka med den gränslöshet som öppnar sig om allt är upp till en själv. Många känner sig kluvna mellan att å ena sidan söka sanningen i det egna självet och å den andra en visshet utanför sig själv i någon given livstolkning. Den guru som lyckas utplåna den motsägelsen som varande i praktiken skenbar har förmodligen störst chans att vinna proselyter.

Så går till sist den ängsligt bevakade individualiteten förlorad i uppgåendet i någon omslutande gemenskap där de nya, som mjukare uppfattade dogmerna, gärna med inslag från främmande kulturer, småningom framträder ur filtomslagen. Inte bara maträtter utan även ideologier kan ju anrättas i något slags "cross over" i en mix som passar den moderne "sökaren".

Alternativt väljer man bort allt vad ismer och fasta övertygelser heter, ger upp jakten på formulerad livsmening och framhärdar stoiskt utan stöttepelare på livets väg. Återstår då för en del konsten och möjligheten att åtminstone hänge sig åt den sortens uttryck för (fåfängt) sökande. Men för hur många - eller hur långt - räcker det med den cyniskt genomskådande, upphöjt distanserade, möjligen också estetiserande, blicken på jaget och världen?

För många filosofiskt böjda författare allt sedan Dostojevskij, Nietzsche, Kierkegaard fram till Camus och andra existentialister har den sekulära människans predikament utgjort själva grunden för författarskapet. En av många samtida som kan hänföras till sällskapet är holländaren Cees Nooteboom, född 1933. Via sina protagonister visar han hur livet kan gestalta sig för dem som söker men inte alltid finner och för dem som försöker inrätta sig i det till synes meningslösa.

Min mångordighet i det här ämnet är föranledd av ett par av Nootebooms romaner som jag nyligen läst. Den ena - "Paradiset förlorat" (2004, på svenska 2006) - är en relativt ny berättelse i hans rika produktion av reseskildringar, poesi, romaner och essäer, av vilka hittills nio verk utkommit på svenska spridda över en ganska lång tidsrymd. Händelserna utspelar sig i Sydamerika, Australien och Europa bland personer som i likhet med författaren besitter ett gediget "kulturellt kapital", som det numera heter. Det är som regel bildade människor det handlar om, gärna resenärer som vant rör sig i konferensmiljöer, i mediala och konstnärliga sammanhang.

I en prolog blinkar författaren postmodernistiskt till läsaren och berättar om en flygresa där han iakttar en attraktiv kvinna som läser en bok som visar sig vara den som läsaren just påbörjat. Och med tanke på berättelsens änglatema finns på försättsbladet ett citat från Walter Benjamin där en målning av Paul Klee - "Angelus Novus" - tolkas som en historiens ängel vilken betraktar framåtskridandet med ryggen vänd mot framtiden, "allt medan ruinhögen framför honom växer upp till himlen".

Huvudperson, eller åtminstone berättelsens nav, är Alma från San Paolo, en ung kvinna med tyskt påbrå som efter en traumatisk händelse reser till Australien tillsammans med sin väninna för att återhämta sig och samtidigt förverkliga de fantasifulla drömmar om detta land och dess ursprungliga kultur som hon och väninnan gemensamt odlat sedan barndomen. De är båda konstutbildade; Alma med ett specialintresse för änglar i renässanskonsten, vilket bland annat gjorde upplevelsen av Sandro Botticellos bild av bebådelsen i Ufficierna till en av hennes peak experiences. Deras resonemang om änglar är onekligen vanvördigt men i högsta grad underhållande, en spegling så god som någon av hur samtidens umgänge med myter och mytiska väsen blir till lekfulla referenser till sådant vi visserligen inte längre tror på men ändå har användning för i avsaknad av andra lika starka sinnebilder.

Efter diverse försök att orientera sig i en delvis skrämmande natur fram till de drömspår eller sånglinjer som ju tillhör det mest uppmärksammade i aboriginerkulturen, möter de en utmärglad gammal gubbe som efter femtio år av liv och studier i det stora ökenlandet krossar deras illusioner om att kunna bli delaktiga i de hemligheter som de så länge fantiserat om. Han säger:

"Själv anser jag dem vackra, det är åldern hos deras värld som gör dem vackra. Åtminstone för mig. Och vad de skapar, deras sånger, deras konst. De lever sin konst, det finns ingen skillnad mellan vad de tänker, hur de lever och vad de skapar. Ungefär som vår egen medeltid, innan allting slets isär. En sluten värld, den är lätt att leva i. Därför är den också så lockande för er, om jag så får uttrycka saken. Ni, det låter inte vänligt. Men jag har bott åratal i den här avkroken, jag har sett er komma och söka. Det är allt på en gång: poesi, en komplett livsstil, för människor som kommer från någonstans där nästan inget stämmer längre är sådant väldigt förföriskt. Och då är det ändå förintat, eller näst intill. Nog har väl alla ständigt och envar sökt efter det, sökt efter det förlorade paradiset?" (s. 56).

Alma har i själva verket redan upplevt något av detta i och med den alltmer likgiltiga förälskelsen i en extremt förtegen inhemsk konstnär som lever i gränslandet mellan sitt ursprung och den moderna gallerikulturen. Väninnorna drar vidare till Perth för att delta i "The Angel Project", en mycket märklig kulturfestival som bland annat ägnas performance-konst (ett projekt som uppenbarligen har verklighetsbakgrund). Här finns även den medelålders kritikern Erik Zondag, som i en av stationerna i den över hela staden utspridda installationen möter Alma utstyrd som en av de deltagande änglarna. Hennes uppgift som ängel består i att tigande, hopkrupen och bortvänd sitta i ett skåp och registrera besökarnas eventuella reaktioner inför en sådan vingförsedd gestalt. Väninnan får i stället agera svärdsängel stående på ett tak.

I bokens andra del som utspelar sig några år senare övergår perspektivet till den medelålderskrisande Zondag, som dricker för mycket och är i behov av viktminskning. Av vänner har han rekommenderats, nej, omkullpratats, att köpa sig en veckas dyrbar vistelse på en kurort i österrikiska alperna där det mesta av modernt hälsotänkande praktiseras. Här firar Nooteboom triumfer i beskrivningen av Zondags leda, den utstuderade miljön, gästerna och de olika kurer som de genomgår. Det är faktiskt bland det roligaste jag läst i den vägen, och jag kan se den som en modern motsvarighet, en kortfattad uppdatering av det slags hälsofrämjande tillvaro som en gång Thomas Mann skildrade i "Bergtagen", fast nu som quick fix för mycket diffusare välfärdsplågor än den dödliga tuberkulos det då gällde.

Det som knyter ihop de båda delarna är att Zondag på nytt möter en av änglarna från Perth, Alma, som nu arbetar som fysioterapeut på pensionatet. Först nu får vi som läsare veta att den där speciella änglainstallationen under kulturfestivalen ledde till ett sällsamt möte mellan dem båda. Under Almas knådande händer vibrerar luften av obesvarade frågor och det blir uppenbart att Zondag hade blivit helt förhäxad av Alma den gången, av det flyktiga och undanglidande i hennes väsen. När själva projektet avblåstes hade deltagarna bussats till ett "angel party" på havsstranden. Det hade urartat till fylleslag, polisen hade anlänt och i villervallan hade de tappat bort varandra. Nej, "änglar hör inte till människor", som Alma lite gåtfullt eller banalt konstaterar.

Jag hade stort nöje av "Paradiset förlorat", en milt ironisk, bitvis satirisk men även poetisk och mycket vemodig betraktelse över längtan efter den fullhet som gick förlorad med paradiset självt.

Den andra boken jag nyligen läst är "Ritualer", den första av Nootebooms böcker som utgavs på svenska. Den är enligt min mening ännu bättre, än mer melankoliskt oroande i sin studie av besvärjelser och tillflykter undan tomheten. Jag återkommer till den, och förhoppningsvis även till annat av denne mycket läsvärde Nobelpriskandidat.

Bilder: Paul Klee: Angelus Novus (överst) och Sandro Botticelli: Bebådelsen.

Grå är november

"Minns i november den ljuva september", sjöng Per Myrberg en gång i världen. "Grå är november, men ljus är september", sjöng han vidare i texten som alltså odlade en endast några veckor gammal nostalgi för den milda och ljusa första höstmånaden.

Nog är den begriplig och värd att gnola på, den där visan. De flesta av denna novembers dagar har jag haft dugg i ansiktet på promenaderna med Issa. Marken smetig av sammantrampade löv. Vattenpussar som aldrig torkar ut. Grådis hängande över takåsarna.

Men så kommer plötsligt en kyligare natt som följs av en klar morgon med matt sol över frostklädda marker. Och livet kan åtminstone kortvarigt kännas nästan lika gott som i september - "öppet och redoboget", för att ännu en gång citera från visan.

De bleka gräsmattornas mintgröna och isblå toner mot de mörkare barrträden ser nästan ut som om konditor Ofvandahl hämtat sina läckraste idéer i marsipan från den frostiga senhöstnaturen.

Foto: EJ

En Maskeradbal på ort och ställe

Operan i Stockholm firar Verdi-jubileet med Maskeradbalen. Jag var där igår som passiv deltagare utan maskering.

Det är en historia särskilt väl lämpad att upprepas på själva platsen för det gamla spektakulära brottet. Vi är alltså i Stockholm, inte Boston, och Gustavo får i den här uppsättningen i regi av Tobias Theorell följaktligen behålla kunganamnet, eftersom det inte som på Verdis tid råder censur mot teatrala iscensättningar av sammansvärjningar och kungamord.

Verdi har ju tillsammans med sin librettist omvandlat den faktiska historien till ett svartsjukedrama med dödlig utgång. Kungen är svårt betuttad i sin trognaste väns hustru, det vill säga den gode men också ondskefullt hämndlystne Anckarströms Amelia.

Naturligtvis är det melodramatiskt i ordets uttryckliga bemärkelse, vilket innebär att både sång och spel måste laddas med italiensk brio för att komma till sin fulla rätt. Man får inte börja tänka på realismen i vad som utspelar sig på scenen utan måste ryckas med av den mäktiga musiken, som genom Verdis gudagnista förmår skildra de mest motsägelsefulla känslor med övertygande kraft.

Det dröjde ända fram till tredje akten innan det riktigt blev på det viset. Och det var framför allt den ryske barytonen Vladislav Sulinsky som bidrog till det i arian där Anckarström kokar av känslor inför Amelias svek. Klas Hedlund gör en i mitt tycke alltför nordiskt sval insats i kungens roll; även om han sjunger vackert brister det i kraft och intensitet. Lena Nordin som Amelia har däremot kanske inte den vackraste rösten men styrkan står henne alltid bi.

Hovkapellet skötte sig bra under ledning av en ung och för mig helt okänd, men uppenbarligen internationellt redan mycket välmeriterad dirigent: Kery-Linn Wilson. För den praktfulla scenografin och kostymeringen bör också Magdalena Åbergs namn nämnas. Alltför ofta blir alltför många uppsättningar nuförtiden extremt renskalade, så det känns helt riktigt att brassa på när det nu ändå är maskeradbal.

Jag vill till sist gärna länka till ett Youtube-klipp där den underbare italienske barytonen Giorgio Zancanaro i rollen som Renato (Anckarström) sjunger ett av de finaste avsnitten i denna opera: "Eri tu che macchiavi". Här saknas verkligen ingenting av den italienska glöd som ohjälpligt drar med lyssnaren i blandningen av sorg, ilska och hämndbegär.

Foto: Operan

Albert Camus 100 år

Han dog ju alldeles för tidigt i en trafikolycka, Albert Camus. Eftersom ett drygt halvsekel redan passerat sedan dess känns hans rent fysiska närvaro mycket längre bort i tiden än vad hans idag blott 100-åriga födelsedag kan ge intryck av. Han kunde alltså ha varit en åttioårig distingerad gammal författare och filosof för bara tjugo år sedan.

Camus´ livsverk hör till det allra bästa av existentialismens 40-och 50-tal, och det är svårt att tänka sig att hans litterära stjärna skulle mattas eller slockna i framtiden. Därtill är hans gestaltning av det absurda i vår alltför mänskliga tillvaro alltför djupgående och universellt. Han förblir närvarande för var och en som någon gång, och därefter oftast återkommande, läser hans romaner och filosofiska texter.

Jag läste honom i övre tonåren och har sedan återvänt ett par gånger till hans verk, som ju inte hann bli så omfattande. Senast när "Främlingen" kom i nyöversättning för ett par år sedan fick jag en ny knuff till omläsning av både den och "Fallet". Båda gjorde mig nästan ännu mer entusiastisk än jag var som ung. Jag läste då också för första gången självbiografin - "Den första människan" - vars fängslande skildringar från den fattiga barndomen i Algeriet ger en i många stycken häpnadsväckande bakgrund till den framgångsrika karriär som ändade i ett Nobelpris 1957, tre år innan bilkraschen.

I veckan började jag en omläsning av novellerna i "Landsflykten och riket". Dem läste jag första gången som eldvakt i skenet av en braskamin som nyinryckt på I 19 i Boden. Jag har kvar den lilla Aldus-pocketen som ett minne från om inte landsflykten så i alla fall flykten in i ett annat rike än det jag motvilligt måste anpassa mig till vid det tillfället.

Alla novellerna når väl inte upp till romanernas höga nivå, men både  "Äktenskapsbryterskan", "Gästen" och "De stumma" är goda exempel på Camus´ förmåga att på ett återhållet sätt och med mycket undertext levandegöra moraliska konflikter och omplantera dem från de fiktiva gestalternas medvetande till läsarnas. Jag blir också angenämt påmind om hur mycket det nordafrikanska ökenlandskapet betyder för denne författare. Det framstår som oändligt vackert i både köld och hetta, under såväl brännande sol som gnistrande stjärnhimmel. Det utövar en tydlig lockelse trots det ogästvänliga klimatet och de ofta extrema påfrestningar som människorna där utsätts för.

Vad skulle jag göra om jag som den ensligt stationerade läraren i "Gästen" fick besök av en bekant, en gendarm som anländer i sällskap med en bunden brottsling, en arab som påstås ha mördat en kusin och som myndigheterna beordrat ska överföras till polisen i närmaste stad? Det hela sker mot bakgrund av uppror och hotande inbördeskrig, och vad skulle jag svara när min bekant som fullföljt sin del av uppdraget lämnar mig en pistol och hävdar att det utifrån myndigheternas ordergivning är min plikt att lotsa brottslingen till den ort där straffet ska avtjänas?

Oavsett om denne arabiske främling är emot "oss" eller inte ställs jag liksom läraren inför ett moraliskt svårt beslut. Novellens lärare protesterar, säger att han vägrar utföra detta utan en tydlig krigsdeklaration, men signerar till sist ändå ett papper så att gendarmen kan återvända till sitt. Morgonen därpå följer han araben ett gott stycke på väg, pekar ut riktningen mot staden och låter honom sedan gå.

Det är lysande berättat, och tacka för det att en ung människa som brottas med frågorna om lydnad och underordning, valet och den fria viljan tar till sig en sådan berättelse och en sådan författare!

Den 14 december 1957 höll Camus en föreläsning i Uppsala Universitets aula med titeln "Konstnären och hans tid". (Den finns publicerad i "Brev till en tysk vän", Lind & Co, 2002). Det är en betraktelse över begreppet realism som avfärdar såväl socialrealismens absurda pretentioner som formalismens tomhet. "Varje konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp" och därmed ofrånkomligen någon med ansvar. Men endast i skapande frihet kan konstnären undvika de båda avgrunder som lättsinniga förströelser respektive konformistisk propaganda utgör. Så talade Camus den gången och här följer ett lite längre citat:

"Det bedrägliga med konsten för konstens egen skull var att den såg ut att ignorera det onda vilket var det ansvar den tog. Men om en bedräglig realism modigt tar på sig människornas alla olyckor är det ett allvarligt svek om den använder olyckan för att prisa en kommande lycka som ingen vet någonting om och som därför gör det möjligt att bluffa på alla möjliga sätt." (s. 85-86)

Hade jag redan då varit den uppsalastudent som jag tio år senare blev hade jag förmodligen varit en i publiken i denna aula, som jag känner så väl.

Jag ser att Thomas Nydahl också skriver om Albert Camus idag, med länkar till andra intressanta skribenter i ämnet.

Själv har jag tidigare skrivit om Camus här, här och här.

Foto: IZIZ

En rumänsk poet som man bör läsa

Den mycket uppmärksammade göteborgska bokmässan tidigare i höst hade ett rumänskt tema. Jag var inte där och har inte heller läst de rumänska författare som aktualiserades vid detta tillfälle. Däremot har jag under hösten läst en stor rumänsk poet som tyvärr inte längre kan uppträda på mässor eller bokaftnar. Det är Marin Sorescus (1936-1996) dikter jag haft på mitt nattduksbord. De ligger kvar där ännu och kommer att göra så ännu en tid.

Hans namn kändes bekant när en bloggkollega skrev om honom, men jag har inget minne av att jag läst honom förut. Jag är därför mycket tacksam för Ulf Bergqvists påminnelse om hans existens. Ja, så kan man ju skriva om en död poet vars dikter lever vidare.

Det visade sig dessutom vara så att Ellerströms förlag i år gett ut en urvalsvolym med Sorescus dikter - "Erratum till paradiset" - i översättning till mycket vacker svenska av Dan Shafran, som också skrivit en informativ efterskrift. Det är alltså den utgåvan som jag återkommit till under ett par månader nu.

Utan hav

Den gamle mannen krympte märkbart ihop
för var dag som gick. Materien i honom
började ursäktande ta farväl
och trädde mer och mer tillbaka
för att ta sats och hoppa
in i en annan form.

Också havet,
det hav där den stackars gubben fiskade,
drog sig alltmer tillbaka för var dag.
Till sist försvann det helt.
Kanske hade det flyttat sina vågor med fiskar
vem vet vart,
kanske under någon yngre båt...

Är det nödvändig att försöka ringa in en poets eller ett diktverks karaktär? Nej, men vi är ju nu en gång funtade så att vi söker begrepp för att beskriva våra upplevelser, också läsupplevelserna. Vid läsningen av Sorescu passerade några litterära termer mitt medvetande utan att vara riktigt självklart tillämpliga, även om jag fick en del av dem bekräftade i efterskriften. Eftersom urvalet är kronologiskt ordnat tyckte jag mig också se en förändring över tid mot en allt större enkelhet eller ska vi säga direkthet i dikternas tilltal. Det gjorde de där beteckningarna allt mindre relevanta.

Händelse

Det är något som händer
med mig.
Ett människoliv

En fullt begriplig surrealist, tänkte jag först, ty trots en påtaglig vardaglighet händer det saker här (exempelvis i den märkliga dikten "Den fega likkistan") som går utöver det vi betraktar som förenligt med en enkel förnuftssyn. Absurdism tänkte jag också, en väl befogad sådan med tanke på de eviga existentiella frågor som berörs och som alltid kvarstår som frågor. Men framför allt ett (själv)ironiskt tonfall som aldrig blir till billiga grimaser utan har en humoristisk underton och ett nästan försonande drag över sig.

Jag tycker mycket om denna egenartade diktning om döden och andra outtömliga och ofattbara ämnen. Den är på samma gång precis och okonstlad, fantasifull och saklig, tillgänglig utan att för ett ögonblick förenkla eller reducera gåtfullhet och komplikation. Är det inte just det som kännetecknar den stora konsten? Sorescu ansåg dikten vara en kunskapsväg och hävdade poetens rätt till individualitet och oberoende i filosoferandet om tillvaron. Han stack ut hakan rejält: "Jag tror att en genial poet genom sin poetiska intuition är kapabel att upptäcka en stjärna vars existens vetenskapsmännen senare kommer att konfirmera med hjälp av sina parametrar och kalkyler".

Ungefär en tredjedel av boken ägnas hans sista efterlämnade dikter från sjukdomsperioden. Dessa osentimentala självbetraktelser i dödens närhet griper tag om en genom sin ärliga beskrivning av en tillvaro i gränslandet mellan hopp och uppgivenhet. Den sjuke vidgår sin ensamhet och sårbarhet, tydliggör i omsorgsfullt valda situationer ofrånkomligheten i det personliga ödet, den bistra sanningen om att min cancer är min, min död är min och ingen annans. Här finns många dikter jag skulle vilja citera, men jag begränsar mig till ytterligare endast en och rekommenderar boken som helhet för läsning.

Sista resan

Han gick sin väg utan att kontrollera
om han stängt av gasen
och dragit åt vattenkranen.

Han återvände inte
för att sätta på sig
de gamla skorna
eftersom de nya klämde,
eller för att han glömt någonting.
Den här gången glömde han ingenting.

Han gick förbi hunden
utan att prata med den,
och hunden blev förvånad
men lugnade sedan ner sig:
"Det betyder att han inte ska långt bort.
Han kommer strax."

Ersättaren

Grigory Sokolov kunde inte komma. Den trogne stockholmsgästen måste för andra året i rad ställa in sin pianoafton i Konserthuset, och man börjar bli smått orolig för hans hälsa. En ersättare skulle sökas med kort varsel, berättade konserthuschefen, och det blev ingen mindre än Angela Hewitt, den kanadensiska pianisten som senast i P2:s CD-revyn igår inhöstade fint beröm för sin nya skiva med Gabriel Faurés musik.

Hon hade just kommit hem efter en turné i Japan och Australien och inte hunnit just mer än stoppa tvätten i maskinen när han ringde. Ändå lovade hon omedelbart komma. Mindre kända artister brukar ju annars vara de som kallas in och som tar chansen när berömda kolleger får förhinder. De redan berömda brukar vara måna om att vårda sina fåtaliga luckor i kalendern.

Det kan inte ha varit många av dyrkarna av Sokolovs pianokonst som i besvikelse löste in sina biljetter i väntan på en utlovad konsert senare. Salen var väl besatt, och ett program med giganterna Bach och Beethoven i stället för giganterna Schubert och Chopin kan väl gå på ett ut. Därmed givetvis inte sagt att Sokolov är utbytbar; det är ingen prominent pianist och strängt taget ingen annan heller.

Hewitt har inte minst gjort sig känd för sina Bach-tolkningar, och Beethovens sonater har hon också ägnat flera inspelningar under senare tid. Bach-styckena var de som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, alltifrån det virtuosa preludiet i Engelsk svit, nr 6 till extranumret, som jag aldrig hört förut - Sinfonia i D-dur ur kantat nr 29 i ett arrangemang för piano av av Wilhelm Kempff.

Hewitts spel är mycket distinkt, vilket är utmärkt i Bach, och vid behov kraftfullt, vilket ställvis givetvis är befogat i Beethoven. De dynamiska kontrasterna i Beethovens näst sista sonat, nr 31 i Ass-dur, blev möjligen här och var i mesta laget. Men visst, Beethovens rykte som oregerlig titan legitimerar väl att man stundom låter strängarna dåna under hamrarna, också med en och annan metallisk biklang.

Det blev allt som allt en fin afton i den stora pianomusikens tecken. Jag köpte med mig Fauré-skivan och fick den signerad också. Efter att ha lyssnat till den kan jag konstatera att CD-revyns omdömen inte var i överkant. Hewitt älskar uppenbarligen även fransk musik, vilket den som skriver det här sedan länge också gör. Här får man noga utvalda stycken som presenterar Fauré i sin hela utveckling och bredd, och det är nog de bästa versionerna av denna musik jag hört någonsin.

Till sist. På Angela Hewitts hemsida kan man läsa följande:
"A taxi driver in Atlanta, Georgia, once asked me what I did for a living. When I told her she replied: ´That sounds relaxin´".

En kommentar så aningslöst god som någon till ett liv i den pianistiska världseliten.

Här kan man läsa Angela Hewitts egna kommentarer kring sitt turnerande.
Och här finns hennes egen redogörelse för omständigheterna kring en noggrann instudering av Bachs sena mästerverk Die Kunst der Fuge.
Den sjätte engelska sviten har tydligen följt Hewitt alltsedan debutskivan 1985. Det porlande preludiet finns att lyssna till här från den skivan.

Hermes - budbäraren

I mitt barndomshem fanns en liten skrivmaskin i en för tiden mycket elegant och modern design. Min far var i behov av en sådan inte bara för predikoutkast och korrespondens utan även i sin egenskap av redaktör för en provinsiell tidskrift som hette Norrländsk Pingst.

Han höll inte alltför hårt i den där maskinen. Jag lärde mig snabbt det rätta trycket på tangenterna, som var ett annat än på kammarorgeln eller på pianot, och fann ett stort nöje i att författa korta texter som i denna form såg ut som någonting i tryck, som på riktigt.

Maskinen hade ett namn: Hermes Baby. Namnet kunde uppfattas som att den var särskilt lämpad för barn, men i själva verket syftade baby på det låga och smäckra formatet som med det tunna plåtchassit, locket och handtaget gjorde den till ett utmärkt ressällskap. Den var made in Switzerland, vilket visade att schweizarna inte bara tillverkade gök- och armbandsur.

Papperet, Lessebos vattenstämplade om det var sista renskrift, sattes omsorgsfullt bakom valsen och vreds fram så att raderna skulle hamna helt vågrätt. Skrivandets knatter, typernas hamrande mot färgbandet, det automatiska matandet bokstav för bokstav fram till det lilla plinget som varnade att raden var nära slutet. Spaken på valsens sida med vilken man tryckte fram nästa rad eller till nytt stycke. Avstavningen av långa ord. Det slitna färgbandet som till sist måste bytas och fröjden över den djupa svärtan som den nya rullen avsatte. Kalkerpapperet i mörkt blålila om man ville ha kopia, vilket även fordrade ett lite bestämdare tangenttryck.

Vad fanns att skriva om? Fantasin kunde sina utan att lusten till skrivandet upphörde. Jag beklagade mig för mamma och bad om förslag, så som uttråkade barn gör: "Jag vet inte vad jag ska skriva!" - "Hitta på nåt eller skriv om nåt som du varit med om!" - "Men vad då, jag vet ju inte!" - "Du kan väl skriva om ekorren hos morfars?"

Jag skrev om ekorren hos morfars och mycket annat. Och jag kunde givetvis tänka mig en framtid som författare. Ibland fick mamma berätta någon historia från sin barndom som den unge spökskrivaren sedan satte på pränt. Så var det exempelvis med historien om mannen som transporterade limpor per häst och vagn och vars häst blev skrämd och satte av i sken med limporna flygande längs landsvägen. En riktigt målerisk historia, minsann. Den har jag tyvärr inte kvar eller i varje fall ännu inte hittat i mina gömmor.

Det som finns kvar i ett brunt kuvert med påskriften "Barnskribent" är däremot en del gulnade tidningsurklipp med texter som jag lyckades publicera i "Dagens Ungdom" i tidningen Dagen. Under rubriken "Reportagespalten" skrev jag om mina upplevelser i en naiv tro att de skulle kunna intressera andra, eller med andra ord den tro som varje skribent och författare måste omfatta.

Historien om den halvtama ekorren som kom in genom fönstret, väntade sig mat ur morfars hand, bet honom i fingret och sedan sprang några varv runt matsalsbordet tillhörde dem som publicerades. En tidig bloggpost långt före bloggarnas tid.

(Foton lånade från nätet)

Ein deutsches Requiem

Utan särskild anledning tycks den här hösten bli en musikhöst fylld av dödsmässor för min del. Ena veckan Gabriel Fauré, andra Johannes Brahms, i Konserthuset respektive Berwaldhallen. Emellanåt även inspelningar av andra tonkonstens mästare som av olika skäl, eller egentligen ganska likartade, velat uttrycka sig i ett requiem. Och varför vill jag gärna lyssna?

Kanske för allvaret och för att det hos mig som hos så många andra finns en tidigt grundlagd resonans för denna typ av sakral musik. Variationen är dessutom stor, skönheten likaså, alltifrån Johannes Ockeghems 1400-tal (det tidigast kända requiet) till Benjamin Brittens 1900-tal. Nu senast har jag upptäckt att även Joseph-Guy Ropartz, en tonsättare jag mer och mer kommit att uppskatta, sent i livet komponerade ett ljuvligt stilla och meditativt requiem som borde kunna bli lika omtyckt som Faurés, bara fler fick upp öronen för det. (Hör här).

I Berwaldhallen höll Valerij Gergiev, SRSO:s hedersdirigent, i taktpinnen när radiokören, orkestern och solisterna - sammanlagt bortåt hundrafemtio personer - i torsdags intog scenen och de djupa bastonerna som inleder Brahms tyska requiem än en gång introducerades för en fulltalig publik.

Brahms bortsåg helt från latinet och den katolska mässformen och valde i stället själv några av bibelns allra vackraste texter för sin dödsmässa, texter som visserligen talar allvar om livets korthet ("en handfull dagar är allt du ger mig") och om allt kött som hö, men inte utan tröst och hoppfullhet. Vredens dag med skräckens domsbasuner finns inte här, vilket dock inte betyder att all dramatik försvunnit. När pukor och basuner brakar loss i detta verk är det för att förkunna den slutliga triumfen över döden, den mysteriösa förvandlingen av människan efter dödens vila. Ingen må således tvivla på att verket är genomsyrat av kristen uppståndelsetro.

Och de som ännu lever får ett tröstens ord från sopranen: "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er". Ida Falk Winland sjöng det och det var himmelskt vackert, som för övrigt mycket i detta verk är. Inom parentes: Hur många fantastiska svenska sångerskor i den här världsklassen har vi för närvarande? Någon som räknat?

Gergiev ledde med sina sedvanligt fladdrande fingrar och sin framlutade auktoritet. Både precision och kraft kännetecknade tolkningen, ibland möjligen lite väl mycket av forte för att forte fortissimot skulle kunna komma till sin rätt utan skrällighet. Radiokörens insats var som vanligt imponerande och den våg av jublande bifall som mötte den vid applåderna var välförtjänt.

Ett tidigare inlägg om Brahms Requiem finns här.

Affischmakaren

Jag minns mycket väl det inspirerande i uppdraget. Jag anförtroddes att texta affischer och häfta upp dem på därför avsedda platser, inklusive det förhyrda skyltskåpet bredvid filmaffischerna på Folkets Hus. Rullen med vitt kraftigt papper, saxen, spritpennorna i olika färger och med olika bredd på filtspetsarna, den stora linjalen och blyertspennorna som till en början utgjorde hjälpmedel för linjer och disposition av texten på lämpligt antal rader.

Jag kan ännu känna den kittlande doften i näsan när pennan släppte tuschet och jag formade den första bokstaven i meddelandet som under mina bestämda handrörelser sakta växte fram på papperet och längst ned hälsade alla "Varmt välkomna!" Alltid detta varma välkomnande, som kunde stå i rött och vara understruket och slutligen skulle förses med utropstecken.

Jag fick förtroendet trots min ringa ålder eftersom jag aldrig hade några bekymmer med välskrivning i skolan utan tvärtom tidigt uppövade en skicklighet i den dekorativa skrivkonsten. Blyertsen blev snart överflödig, linjer och mått låg kvar i ögat och svårigheten att bibehålla stilstorleken raden ut var snart ingen svårighet längre. Ett uppläggningsprov, sedan gick det nästan som en dans.

Det fanns en glädje i att kunna bidra med något som var viktigt och räknades, men framför allt en glädje i själva hantverket, att med den breda filtspetsen åstadkomma skönskrift i en sorts hemmagjord gotiserande stil enbart genom att hålla pennan i samma läge i såväl lodräta staplar som i kurvatur och diagonaler.

Färgen kunde varieras om det gjordes måttfullt, som regel bara genom skuggningar i svart skapa illusionen av tredimensionalitet. Det gällde att få det så snyggt och anslående som möjligt, att med estetiska medel rikta uppmärksamheten på ändamålet: väckelsen till ett annat liv. Det gällde att locka "utomstående" inom hörhåll.

Få skulle hörsamma denna seriösa inbjudan, men många skulle passera och åtminstone kunna konstatera att det där, det var en riktigt snygg affisch.

Ett 30-tal Norrbottensevangelister 

vittnar och sjunger.

Lördag kl. 19.30

Söndag kl. 11.00 och 19.30

Varmt välkomna!

De allra flesta av dem som jag under dessa barndomsår annonserade torde sedan länge ha vittnat och sjungit färdigt. Och själv har jag sedan dess inte haft något egentligt bruk av min fordom erkända kompetens som affischmakare. Endast smärre hyllningsadresser till jubilarer, femtioåringar och uppåt, har aktualiserat denna min tidiga talang.

Men en gång i Peking blev jag stående länge vid en kalligrafins mästare som enbart med varierat tryck med penseln och lugnt svepande rörelser lät tuschet flöda över papperet i snirklande bågar av olika bredd. Ännu ett konstfullt tecken fängslade ögat och vittnade om liv. Om inte ett evigt så i alla fall ett långt liv. 

Bilden: Kinesiskt tecken för långt liv.

Joseph-Guy Ropartz´ höstskisser och nocturner

Jag spelar Joseph-Guy Ropartz. Och jag lyssnar till densamme, som trots att jag utpekat honom som en av de "bortglömda" finns hyfsat väl representerad på skiva och därmed också på Youtube och Spotify.

Jag hittade hans "Croquis d´automne" på IMSLP (musiksajten för mestadels utgångna noter), som lagts in där efter det att jag skrev om hans "Croquis d´été" tidigare i år. Passande inte bara för årstiden utan även för att flera av dessa stycken är spelbara för en begränsad hemmapianist som jag själv.

Häftet inleds med "Soir de Toussaint" (Allhelgonakväll), ett stillsamt begrundande melodi i högerhanden mot en dämpad ostinatofigur i vänsterhanden som alstrar en del spänning på grund av femtakten och små dissonanser och rytmiska förskjutningar. Det fortsätter med "Un Patre chant", och den prästen måste vi tänka oss glad och lycklig när han sjunger i den nyklassiska stil som med stigande ålder blev alltmer framträdande hos Ropartz.

Samma sak med tredje stycket, "Joyeuse Aubade", där Ropartz skisserar en solig höstmorgon fylld av liv och glädje, medan det fjärde, "Une enfant rêve" (en pendang till "Un enfant joue..." ur "Musiques au jardin"), har tydligare inslag av hans kärvare kromatiska tonspråk från tidigare år, dock i en rogivande 6/8-takt som man kan tänka sig återger förälderns blick på sitt barn som lugnats och kommit till ro. Slutstycket heter "Danse au Village" och är till följd av det snabba tempot och de hos Ropartz alltid återkommande små rytmiska finesserna i ömsom höger och vänster hand det svåraste stycket, trots att notbilden inte ser så märkvärdig ut.

Det man inte själv kan spela får man i stället lyssna till. Det finns ju gott om konsertpianister som efter ingående studier och med utomordentlig teknisk kapacitet kan förmedla vad de funnit i noterna. Vad gäller de nyss nämnda höstskisserna har jag inte funnit någon enda tillgänglig inspelning, medan däremot Stéphane Lemelins Ropartz-skiva bland annat innehåller de tre nocturnerna som jag jag också tycker mycket om, särskilt de två sista från 1916.

Utan att vara imiterande har den andra nocturnen klangliga likheter med några av de senare nocturnerna av Gabriel Fauré. Det handlar om modulationer av kromatiska skalor i ökande komplexitet och i Ropartz fall dessutom i frekvent förändrade taktarter. I grunden finns där en mycket ömsint och enkel melodisk tanke som varieras, visserligen ibland uppbrusande men snart åter stillnande i de eftersinnande klanger som är så vanliga hos såväl Ropartz som Fauré.

Den tredje och sista nocturnen är den originellaste. Klangvärlden är dock densamma och som så många gånger tidigare hos Ropartz är temat havet. Här möts lyssnaren av flödande, smått hypnotiserande svallvågor i form av vänsterhandens upprepade basfigur tillsammans med melodins subtilt rytmiska förskjutning i högerhanden. Det är lättlyssnat men ingalunda lätt att utföra - det enda pianostycke jag stött på som går i 21/16-takt (!).

Man kan lyssna till denna vackra musik här och här. För den som vill jämföra med Fauré rekommenderar jag hans trettonde och sista Nocturne, op. 119, som också finns på Spotify här.

Mina tidigare bloggposter om Ropartz finns här och här.

Två höstliga haikuer

Lönnlövsmattorna

frasande under min fot

Klockor i fjärran

Trädets mörka stam

reser sin egen skugga

Tecken i dimman

Foto: EJ

Dödsmässan

Vi närmar oss allhelgonahelg - en tid för gravvård och requier. Det finns åtminstone fyra dödsmässor som alla som lyssnar till klassisk musik känner till. Samtliga kommer man att kunna ta del av de närmaste veckorna, åtminstone om man bor i Uppsala eller Stockholm med omnejd.

Mozart, Verdi, Brahms och Fauré, där har vi kvartetten som dominerar programmen i konserthus och kyrkor. Intressant nog finns det en femte kompositör, ska vi kalla honom en uppstickare, som allt oftare förekommer i kyrkor med tillräckliga körresurser, nämligen Maurice Duruflé (1902-1986). Men i övrigt är det inte så många dödsmässor som framförs, även om det finns andra som borde få en chans. Luigi Cherubini tillhör definitivt de mycket sällan spelade (Beethoven hyllade hans requiem som överlägset Mozarts!), medan Benjamin Britten ("War requiem") i alla fall spelas ibland, inte minst i år på grund av 100-årsfirandet av hans födelse.

Dessutom finns ju en del äldre renässansverk för enbart kör, exempelvis Requiem av Tomás Luis de Victoria. Jag vill i sammanhanget också nämna sorgemässor av typen "La déploration sur la mort de Jehan Ockeghem" av Josquin de Prez, en underbar hyllning till en bortgången kollega.

Romantikens mastodontverk av det slag som Hector Berlioz och Antonin Dvorak levererade i genren stupar väl ofta på det uppbåd av resurser som erfordras. Där kommer Verdi förmodligen - och med rätta -att alltid gå segrande i konkurrensen.

Det kan tyckas lite märkligt att just dödsmässorna är den mest kända och älskade kyrkomusiken, åtminstone om vi ser till det större formatet. Ja, jämte fader Bachs passioner, förstås. Mozarts ofullbordade är möjligen det verk som fortfarande banar väg för andra. Och den som en gång lyssnat till dramatiken i Dies irae-satsen hos Verdi lär återkomma.

Som en motpol till Verdi kan man se Gabriel Faurés bidrag. Hans Requiem, op. 48 i d-moll bjuder inte på kyrklig operadramatik utan en mässmusik där bönen om evig vila närmast liknar en trösterik vaggsång, en berceuse in i den sista vilan. Det som riskeras i en sådan konception är att helheten kan bli alltför vilsamt enahanda, trots de sköna melodierna. Men skimret i den växlingsrika harmoniken uppväger i det här fallet frånvaron av rytmisk variation. Och naturligtvis måste även Fauré höja temperaturen i Dies irae, även om vredens dag hos honom snabbt övergår i stilla aftonskymning och änglasång "In paradisum".

Det som Radiokören och Uppsala kammarorkester gjorde av detta verk i Berwaldhallen igår bekräftade än en gång att den levande musiken alltid är den bästa när man på allvar vill bekanta sig med ett verk. Och dirigenten Peter Dijkstra tog inte bara fram nyanserna utan även den dynamik som faktiskt finns där. Inte för ett ögonblick blev det sömnigt eller långsamt. Med en kör som Radiokören kan man inte heller önska sig bättre precision och klangkänsla. Redan i slutet av Introitus fick jag en tår i ögonvrån av det så sällsamt och andlöst bortdöende pianissimot.

Fina solister var också på plats: Elin Rombo, en av våra många fina sopraner som gav Pie Jesu-satsen det säkra och välfraserade uttryck som mera sällan blir fallet med en gossopran. Och Luthando Qave, en ung värmande baryton som jag inte tidigare hört men gärna hör igen. Fauré skulle varit lika salig som publiken var över denna söndagskonsert, som i övrigt innehöll ett par av hans andra mest kända verk: Pavane, op. 50 samt ungdomsverket Cantique de Jean Racine, op. 11.

Låt mig till sist påminna om ett av mina favoritstycken för piano av Gabriel Fauré, nämligen nummer tre av nio Preludes, op. 103. Även det går i moll, i g-moll, och är ett exempel på Faurés mästerskap i de melankoliska klangernas värld, dock redan i det gränsland där i synnerhet några av de andra preludierna vittnar om den alltmer kärva polyfoni som blev kännetecknande för hans senare komponerande när hörseln börjat övergå i dövhet, det öde som han kom att dela med Beethoven.

På Youtube här finns preludiet i g-moll i en inspelning med Jean Martin. Och en alternativ tolkning i lite snabbare tempo av Paul Crossley här.

Foto: EJ (överst). Porträttet av Fauré är av Ernest Joseph Laurent.