Salome

En styvdotters dans för sin liderlige styvfar på hans födelsedag. Det är det kritiska momentet i den nytestamentliga berättelsen om landsfursten Herodes´ gästabud, det som ändar i avrättningen av profeten Johannes, även kallad Döparen. Det är profetens fördömelse av moderns förbindelse med Herodes, hennes svåger, som föranlett Herodes att kasta profeten i fängelse, dock utan att våga döda honom eftersom folket betraktar honom som en trovärdig profet.

Den där dansen måste ha varit något alldeles extra, även om bibeltexten bara knapphändigt upplyser oss om att ""hon behagade honom så mycket att han med ed lovade att giva henne vadhelst hon begärde". Vi känner alla till vad hon sedan, på sin mors Herodias inrådan, begär - nämligen profetens huvud på ett fat. Herodes blir då enligt bibeltextens fortsatt återhållna stil "bekymrad", men måste för sin eds skull villfara hennes önskan.

Att en sådan berättelse sätter fantasin i rörelse och utgör ett lockande underlag för dramatisk utfyllnad är självklart. Spekulationerna om både öppna och undertryckta begär i den nya familjekonstellationen och dess förhållande till den karismatiske profeten har varit många. Heinrich Heine menade att Herodias´ hämndlystnad nog måste bottna i att hon var olyckligt kär i profeten: "Finns det någon kvinna som vill ha en mans huvud utan att hon är kär i honom?"

I sin pjäs "Salomé" är Oscar Wilde inne på samma tankegång, även om hans Herodias inte är särskilt drivande utan främst agerar som partisk understödjare av dotterns extatiskt erotiska utspel gentemot den ende man som konsekvent avvisar hennes närmanden. Här är det alltså Salomes olyckliga kärlek vi bevittnar. Och det är Wildes pjäs som i sin tur bildar underlag för libretton till Richard Strauss´ berömda opera som nu går för utsålda hus på Operan i Stockholm. 

Jag är glad att jag förutsåg succén och tidigt skaffade biljetter. Recentionerna har som bekant varit översvallande, vilket är synnerligen befogat. Det är en alltigenom strålande föreställning, och med den stora "världssopranen", som Nina Stemme nu allmänt kallas, får vi också den vokala prakt och kraft som krävs i huvudrollen. Den okontrollerade åtrå som kastar Salome mellan intensiv sexuell attraktion och aggressiv repulsion gestaltas mycket övertygande av Stemme och iscensättningen av dramat är som helhet oavbrutet fascinerande.

Scenen är förflyttad till en modern miljö av lyx och överdåd som inte känner några gränser, varken materiellt eller mentalt. Salome drar den dekadenta festens allas kåta blickar till sig och hon är van att få som hon vill och den hon vill. Är det inte just därför hon så galet åtrår den annorlunda Johannes Döparen, njuter av att höra hans röst domdera från fängelsehålan, vill erövra hans kropp och till varje pris få kyssa hans mun? Att en av dem som verkligen vill ha Salome i förtvivlan begår självmord berör henne däremot inte ett dugg.

Och visst, den där dansen, den som kallas de sju slöjornas dans, blir även här något alldeles extra. Inte som den jag såg i London för ett antal år sedan, där man mer traditionellt lät slöjorna falla en efter en i en utdragen strip tease till den kromatiskt överhettade musiken. I den här uppsättningen har regissören Sofia Jupither bestämt sig för att understryka dekadensen i raffinerat utagerande. Inför Herodes lystet voyeuristiska ögon spelas scener upp där festens manliga deltagare tillsammans med Salome illustrerar en inte oansenlig del av perversionskatalogen.

Det enda som slutligen bringar Herodes ur balans är styvdotterns oväntade begäran. Allt annat men inte just den menar han sig kunna uppfylla. Han vädjar dock förgäves. Salome får till sist kyssa profetens döda mun, innan hon på styvfaderns befallning själv får halsen avskuren och ridån faller.

Ja, det är en förfärlig historia som säkert har mer än en djuppsykologisk botten. Och Strauss skapade en musik, både brutal och vacker, som hela tiden följer och förstärker dramat i dess olika faser. Denne mästare i instrumentering och sällsam orkesterklang firar även här triumfer i sitt överlägsna kunnande. Ett underhållande exempel är när de judiska skriftlärde (läs: festens närvarande teologer) i ett animerat avsnitt hamnar i religionskäbbel om hur man ska ställa sig till Döparen och den Messias som han ser sig som föregångare till. Kackalorum i lysande musikalisk form. Men framför allt givetvis musiken i det gastkramande slutet.

Det finns nog inte längre annat än lyssnarplatser att köpa till denna föreställning, men de är ändå väl värda att satsa på. Hovkapellet under nye chefdirigenten Lawrence Renes och sångarlaget ger verkligen full valuta för pengarna.

Foto: Carl Thorborg, Kungliga Operan. Nina Stemme som Salome och Josef Wagner som Johannes Döparen.