I de nederländska bergen. Cees Nooteboom (3)

Är man någorlunda allmänbildad och dessutom har rest något i Nederländerna väcker en boktitel som den i rubriken undran och nyfikenhet. Finns det över huvud taget några berg i detta flacka kustland? Är det inte snarare fråga om ett slags inverterat landskap som till inte oväsentlig del består av utvunnen och fördämd havsbotten?

Cees Nooteboom har här författat en saga, och det är klart uttalat. En saga om inget mindre än fulländad skönhet och fullkomlig lycka. Men som vanligt hos denne författare finns en berättare, i det här fallet en spansk vägmästare och fritidsförfattare vid namn Tiburón. Han sitter ensam i sin barndoms skolsal, röker sina Ducados, kommenterar sagan och styr och ställer med sina figurer medan han skriver dem. Till dels modernistisk metafiktion, alltså.

Sagan om de fulländat vackra cirkusartisterna Kai och Lucia tilldrar sig i ett delat Nederländerna, ett nord och ett syd som i mångt och mycket är sina kontrastrika motsatser, i mångt och mycket beskriver de kulturskillnader som nordeuropéer populärt brukar framhålla i förhållande till sina grannar i syd.

Fantasin om ett sydligt Nederländerna är en fri parafras på sagan om Snödrottningen av H C Andersen. Tidsmarkörerna är växlande och vaga; både bilar och television placerar dock händelserna i modern tid, även om bilen ibland liknar en övertäckt vagn och det lortiga värdshuset i bergspasset kunde vara från vilket århundrade som helst. Hur som helst, den egendomliga kartografin, de taggiga bergen, illusionskonsterna och självaste Snödrottningen framstår med ens som rimliga i enlighet med sagans villkor: att förtäta och omforma verkligheten, också den verklighet som är för bra för att vara sann.

Kai och Lucia får inte längre några jobb i nord där man slutat gå på cirkus. De anmodas därför av impressarion att bege sig till de vilda och ociviliserade bergstrakterna i syd. Deras konster förväntas fortfarande gå hem där, och motvilligt låter sig paret övertygas om att en andra karriär är möjlig bara de lämnar de blaserade nordprovinserna.

Deras illusionsnummer består i att Lucia med förbundna ögon på podiet kan avläsa vad som står på en lapp som Kai stående ute i salongen fått från någon i publiken. Tonfall, ordval, pauser, accentueringar räcker för att paret, varandras perfekta hälfter, ska framstå som en oskiljaktig enhet som utan hinder kan genomföra sin magiska uppgift.

Men under den första föreställningen på en teater i dessa nederländska berg sitter Snödrottningen i publiken, och det bär sig inte bättre än att denna isigt onda varelse och hennes följe bortför Kai. Tillsammans med en clown, en tjock gammal skådespelerska, försöker Lucia spåra sin älskade, vilket inte sker utan strapatser men sagolikt nog ändå lyckas till slut.

Jag läste den här berättelsen två gånger, den andra sedan jag tagit del av Andersens saga. Det är inte nödvändigt att ha läst den, men det tillför onekligen något att se hur Nooteboom turnerar förlagan.

Och vad vill berättelsen ha sagt? Andersens saga behandlar frågorna om ont och gott, denna oundgängliga dikotomi som lämpar sig så väl för det som Tiburón kallar sagoberättandets endimensionalitet. När det onda i form av diminutiva bitar av krossad is eller splittrat spegelglas tränger in i ögon och hjärtan förvrids bilden av världen och människorna. Det är vad Andersen säger med hjälp av de djävulska trollens krossade spegel och den iskalla men förföriska Snödrottningen.

Det finns trots allt flera uppslagsändar, och Snödrottningen har tydligen inspirerat många före Nooteboom. I hans berättelse ser jag en saga som skildrar vår misstro, kanske rentav agg, mot fulländningen, mot den fläckfria skönheten och den odelade lyckan. Och när Tiburón rökande på sin cigarr filosoferar vidare om distinktionerna mellan tron, myten och sagan blir det klart att han vill göra upp med förförarna, var än de kommer ifrån och vad än de har för lögnaktigt budskap att framföra. Såväl den gyllengult skäggige sektledare som Lucia faller offer för som den iskallt gäckande Snödrottning som håller Kai fången på slottet (mer likt ett hotell, ett fängelse, eller kanske en internatskola) utövar en betvingande makt som bjuder raka motsatsen till en paradisisk tillvaro. Den kärlek som erbjuds dem är moln och is.

Likväl, och det spränger den här sagans endimensionella karaktär, ger Tiburón (och Nooteboom) utrymme för det sorgesamma i ett lyckligt slut och komplikationerna i våra utopiska drömmar. Inte minst vår drömda andra hälft, som om hon eller han återfanns vi i själva verket skulle fly ifrån, till den verkliga relation som kanske aldrig ens låtit sig formuleras.

Som vanligt hos Cees Nooteboom är inte bara berättelsen intrikat och förtätad utan därtill poetisk med en rikedom av av associationer och referenser. Det gör att den bör läsas lugnt och eftertänksamt. Den som läser den i deckarläsningstakt riskerar att missa mycket och kanske till och med bli besviken. Den som läser den en andra gång har däremot en minst lika stor behållning av denna andra gång. En sådan bok är det.

Jag hyllade i ett tidigare inlägg "Ritualer" som Nootebooms kanske bästa roman. Men jag måste tillstå att jag börjat vackla i den tvärsäkerheten. Jag kunde lika gärna utse denna till den bästa.
_ _ _ _

Bilden (klickbar!): Mitt exemplar av "I de nederländska bergen", utgiven på Alba, 1990 (originalet är från 1984), har ovanstående bild på omslaget. Det är en målning av Joachim Patinir (1480-1524) - "Karon och överfarten av Styx" - och den hänger på Pradomuséet i Madrid. Till vänster i bilden är himlen och till höger helvetet. Själen som färdas i Karons båt ser inte ut att landa på den himmelska sidan. Inte bara Andersens saga utan även den här bilden var okänd för mig, och den väckte än en gång längtan att någon gång få besöka Madrid och det berömda muséet där.

För övrigt ser jag på nätet att Modernista under våren kommer med några av Nootebooms romaner i nyutgåva, bland annat den jag skrivit om här.