Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 28 augusti 2013

Jesu barnbarn och filosofin



Mats Furberg är en svensk filosofiprofessor, numera emeritus, vars böcker jag alltid haft ett gott öga till. Vem kunde motstå en titel som "Allting en trasa. En bok om livets mening", som han skrev redan på åttiotalet. Jag kunde det i alla fall inte.

I den svenska tämligen monolitiska samlingen av så kallade analytiska filosofer, med beröringsskräck för allt vad livsfilosofi heter, har han utmärkt sig som av en annan sort. Mycket välgörande så, enligt min enkla mening.

Nu har han vid åttio års ålder skrivit en memoarbok, som inte heller är någon annan riktigt lik. I vart fall är det inte fråga om någon ledsam redovisning av dagböckernas noteringar från karriärens trappsteg med skrytsamt namndroppande och illa dolt självförsvar. I stället får vi ta del av en koncentrerad berättelse om liv och utveckling som snarast liknar ett försök till självförståelse för att inte säga självuppgörelse. I den berättelsen finns också inslag av filosofiska resonemang och ställningstaganden, men mest ändå frågor att leva med och förtvivla om svaren på.

Den lilla behändiga boken på 142 sidor heter "Jesu barnbarn. En väg till filosofin" (Thales, 2013). Titeln avslöjar att vi än en gång har att göra med en skrivande person som växt upp i en kristen miljö med avgörande konsekvenser för fortsatt liv och utveckling. Det var väl Sven Lidmans son, Sam Lidman, som på femtiotalet myntade begreppet "Guds barnbarn" för dem som inte utan möda försökte frigöra sig från de starka banden till den fromma miljön och en trosviss åskådning som svarade på de flesta av livets gåtor. Nu är det i Furbergs fall inte pingströrelsen utan en västerbottnisk, roseniansk fromhet som hans far, diakonen, praktiserar i schartauansk västkustmiljö. Det specifika samfundet är emellertid av mindre betydelse. Fadern mötte Jesus i en skyttegrav i första världskriget, och det blev avgörande för hans livsval, och därmed indirekt också för sonens. Som alltså blev filosof på kuppen.

Berättelsen är skriven i tredje person, men är fördenskull inte mindre skoningslös i sin rannsakan av både föräldrarna, andra närstående personer av betydelse och diakonsonen själv, det vill säga författaren.

Trots att författaren är halvannat decennium äldre än jag och mitt eget huvudområde varit psykologi, inte filosofi, har jag inga svårigheter att förstå den möda att finna sig tillrätta såväl akademiskt som privat som han skildrar. Den analytiska filosofins dominans i Sverige under denna tid motsvaras av det positivistiska totalgreppet över psykologin och beteende- och samhällsvetenskaperna generellt. De dygdemönster som var förhärskande på fyrtio- och femtiotalet luckrades förvisso upp på sextiotalet med p-pillrens tillkomst och annat, men inte så avgörande att det som författaren anför känns främmande. Och det kommande kärnvapenkriget, det som i det kalla krigets femtiotal skulle förinta oss alla, påminns jag om som någonting jag själv som barn upplevde som ett reellt hot, inte minst för att kärnvapenprovsprängningarna i Novaja Zemlja skedde förfärande nära den nordliga utpost där jag fanns.

Furberg växte upp under Ingemar Hedenius storhetstid och bekänner att han njöt av dennes uppgörelse med kyrka och teologi. Men även om han uppskattade Hedenius´ insats var han inte överens med honom i allt. "Tro var nog ingen motsats till vetande men inte av den helige Thomas´ skäl, det lilla han förstod av dem, utan för att vare sig tro eller vetande var något enhetligt".

Diakonsonen trevade sig fram "i dimman" för att finna sin egen väg, en väg inom filosofin som dels borde vara relevant för liv och vardag, dels också öppen för frågor andra än dem som bara bryter ned satserna i sina beståndsdelar. Semantik och fenomenologi blir till sist det som kom att nöjaktigt tillgodose den göteborgske filosofens krav på meningsfullt filosoferande.

Avvikelsen från faderns livsväg startar i den fasta övertygelsen om döden som slutet och Gud som icke någon att räkna med. Återstår då att krångla sig ur de fängslande gemenskaper som inte sällan snart låter sig ersättas av andra. Ensamhet och gemenskap - där fanns åter ett begreppspar som barnbarnet fann anledning syna. Med konklusionen att även om man är en ensam person som allra helst umgås med poesi och annan läsning så är man som människa också del av gemenskaper. "Du" är i det sammanhanget språkets nyckelpronomen, och skillnaden mellan ting och värden innebär inte att de senare inte finns eller bara är uttryck för känslor som inte räknas.

Diakonsonen fann en livsväg som han på ett tänkvärt och spännande sätt sammanfattar i denna bok, som alltså kan läsas som en sorts essäistisk utvecklingsroman. Själv läste jag den två gånger eftersom jag fann att dess stilistiska täthet i förhållande till ett bitvis tankedigert innehåll krävde det, efter den första lustläsningen i ett högre tempo.


Bilden: Thorvaldsens Kristus (omnämnd i Furbergs bok).

fredag 23 augusti 2013

Förberedelser för höstsäsongen



Det känns i luften, särskilt mot kvällen. Hösten är i antågande. När solen står som högst om dagarna kan man visserligen hålla kvar känslan av fortsatt sommar, närmare bestämt den färgrikt mättade sensommaren. Men det är inte bara luften och färgerna. Folk återsamlas, talar om sommaraktiviteterna som något som varit och skruvar in sig i de gamla vanliga gängorna. Inte alltid enbart med motstånd.

Själv hör jag till dem som alltid tillsammans med Birger Sjöbergs Frida sörjer den flyende sommaren, den varje år alltför korta.

Dessbättre finns det glädjeämnen med hösten också. Ett av dem handlar om att bläddra igenom de programhäften som närliggande musik- och teaterinstitutioner presenterar inför kommande säsong. Jag brukar notera det som förefaller mest lovande, och det blir naturligtvis mycket mer än jag kommer att kunna ta del av. Det får man acceptera; det är nu en gång så att man måste välja här i livet.

Jag nämner här något ur det stockholmska utbudet som väcker mina högsta förväntningar. Dock begränsat till klassisk musik och opera, samt lite teater. Jag överblickar inte det stora utbud som kyrkorna också har, så de är inte beaktade.

Konsert:

19/9. Konserthuset. Enescus Svit nr 2; Beethovens 5:e pianokonsert; Carl Nielsens Symfoni nr 2 (De fyra temperamenten). Kungl Filharmonikerna med Sakari Oramo. Solist: Leif Ove Andsnes. - Både en av de mest berömda pianokonserterna och Nordens störste symfoniker på programmet!

21/9 i Berwaldhallen. Bela Bartoks 2.a pianokonsert och Mahlers 10:e (ofullständiga och av andra fullbordade) symfoni. SRSO med Daniel Harding, Solist: Yuja Wang, den nya suveräna stjärnan på den kinesiska pianisthimlen i den tuffa bartokkonserten. Det kan bli något!

11/10 i Berwaldhallen. Beethovens pianokonsert nr 3; Bruckners symfoni nr 7. SRSO med D Harding. Solist: Joao Maria Pires.

23/10 i Konserthuset. Kaja Saariaho "Laterna Magica"; Chopins 2:a pianokonsert; Schumanns Symfoni nr 4. Kungl Filharmonikerna. Dir: Juanjo Mena. Solist: Ingrid Fliter.

24/10. Berwaldhallen. Brahms Requiem. SRSO med V Gergiev.

27/10. Konserthuset. Grigory Sokolov återkommer med en pianoafton. Program meddelas senare. - En av de få kvarvarande elefanterna i den stora ryska pianotraditionen. Här kan man tala om förväntningar på det allra yppersta i pianospel. Som sagt en återkommande gäst i Stockholm, men eftersom förra höstens konsert blev inställd på grund av sjukdom känns det desto angelägnare att skaffa sig en biljett den här gången.

9/11. Berwaldhallen. Mahlers symfoni nr 3. SRSO. Damer ur radiokören och Susanne Resmark som solist. Dir: J Nott. - Mahlers och symfonirepertoarens längsta symfoni (90 min) med ett par långsamma satser minst lika underbara som det berömda adagiot i femte symfonin.

20/11 i Konserthuset. Mozarts symfoni, nr 40; Benjamin Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar; Edward Elgars Cockaigne. Kungl. Filharmonikerna med Sakari Oramo och solister. - Brittens Serenad är ett av hans allra bästa opus, en sångcykel med dikter av bl a Tennyson, Blake, Jonson och Keats, och med helt underbar musik för horn. Hornsolo i början och slutet men i övrigt sång och horn till en mindre stråkorkester. Här finns ett smakprov i den klassiska inspelningen med tonsättaren och tenoren Peter Pears.

7/12. Berwaldhallen. Wagners Valkyrian konsertant, tredje akten. Med Nina Stemme och Bryn Terfel. SRSO och D Harding.

13/12. Berwaldhallen. Wagner: Isoldes kärleksdöd; Lidholm: Poesis; Dvorak: Symfoni nr 8. SRSO med Herbert Blomstedt.

Datumet jag anger är ibland inte det enda; i flera fall ges konserterna ett par gånger.

Opera:

Det finns flera lockande föreställningar på Kungliga Operan. Den nye chefsdirigenten Lawrence Rennes har redan visat att det i varje fall musikaliskt är befogat att vänta sig mycket. Jag lockas mest av Wagners Parsifal (men bävar lite inför den oundvikliga jämförelsen med den fantastiska föreställningen från Metropolitan som gavs på bio i våras), Verdis Maskeradbalen och Strauss´ Salome (med Nina Stemme i huvudrollen).

Folkoperan ger sig på Mozarts Trollflöjten, och bara de inte trollar för mycket utan ser till att musiken får den huvudroll den ska ha så kan det nog också bli en bra föreställning. Jag blir alltid lite misstänksam när någon har har anförtrotts en "musikalisk bearbetning", även om den nödvändiggörs av en till storleken begränsad orkester. Man får hålla ett öga på recensionerna.

Teater:

Någon teaterföreställning vill jag gärna hinna med per säsong, även om musiken för min del dominerar.
Stadsteatern återupptar glädjande nog Becketts "Krapps sista band" som jag missade i våras. Ingvar Hirdwall är min favoritskådespelare och jag har en speciell relation till just den här Beckett-pjäsen.
Vidare ges Shakespeares King Lear med Sven Wollter som kungen, och det kanske kunde bli intressant.
Dramaten sätter upp Büchners Woyzeck, en modern klassiker jag aldrig har men givetvis borde ha sett.
Uppsala stadsteater ger Tjechovs Tre systrar, och Tjechov är aldrig fel, som ungdomarna säger nuförtiden.

Önskelistan är redan orealistiskt omfattande, så jag stannar här.

Foto: EJ (klicka för större bild!)

måndag 12 augusti 2013

Niels Lyhnes förluster



Jag blev påmind av Rainer Maria Rilke om en bok jag borde läsa. I sina "Brev till en poet" hyllar han den danske författaren J P Jacobsen och särskilt hans "Niels Lyhne", en psykologisk utvecklingsroman som utkom 1880 och hör till Danmarks främsta bidrag till världslitteraturen. Av all litteratur han läst såg Rilke endast två verk som oundgängliga - bibeln och Jacobsens verk. Rilkes egen "Malte Laurids Brigge" hade Jacobsens romaner som en viktig inspirationskälla, vilket för övrigt gäller för flera andra av Rilkes samtida. I själva verket lär "Niels Lyhne" vara en av de mest inflytelserika romanerna som skrivits i Norden.

Jag skaffade mig både "Niels Lyhne" och "Fru Marie Grubbe" någon gång på 80-talet, förmodligen sedan jag läst eller hört någon annan entusiastiskt rekommendera denne författare. Men först nu, när jag betar av en del både lästa och olästa klassiker i mina hyllor, erbjöd sig ett tillfälle att läsa honom. Det händer ju ibland att den ena boken ger upphov till den andra i en kedjereaktion som man gör klokast i att bara välkomna och låta sig ledas av.

Jag förstår Rilkes förtjusning i den här romanen, även om jag själv inte placerar den på samma hylla som bibeln eller i innerfickan närmast hjärtat. Den är förvånansvärt modern som skildring av kärleksliv och konstnärsliv, som spegling av både mäns och kvinnors frigörelseproblem och inte minst som diskussion av en ateistisk livshållning.

Lyhne blir mycket tidigt varse döden i livet när en älskad person, en faster, tas ifrån honom utan att Gud ingriper som svar på bön. Samtliga hans tre stora kärlekar kommer sedan att dö eller försvinna ur hans liv. Döden blir en ständig följeslagare som skärper de för honom så viktiga frågorna om ensamhet och tillhörighet och det svåra valet av livsväg - innan allt hur som helst tar slut.

Han kämpar med en intighet som undergräver hans diktarambitioner och som lätt övergår i trötthet och resignation. De "felslagna kärlekshoppen", det vill säga de kvinnor som han inte får eller förmår behålla, bidrar till tungsintheten och vankelmodet. Men även förlusten av gudstron gör honom till en bredvidstående desillusionerad främling, kontakterna med likasinnade vänner till trots. Det är på så vis en tragisk gestalt som skildras, psykologiskt inkännande och med en rik palett för stämningar och miljöer.

Det har sagts att den här romanen visserligen handlar om en mans utveckling från födelse till död, men att kvinnoporträtten är väl så inträngande som karakteriseringen av huvudpersonen. Kusinen och nära vännen Erik, en konstnär som tidigt visar en stor men sedermera dåligt förvaltad talang, vinner den kvinna som även Lyhne älskar. Vilket inte hindrar att Lyhne ett par år senare återkommer till hembygden och på nytt förälskar sig i henne. Äktenskapet är redan på upphällningen och Erik har förfallit till rumlare i lag med bygdens andra rumlare: "i allmänhet villiga att underkasta sig den tyvärr sällan med fullständig framgång utståndna underkuren: att dricka sig nykter av genever sedan man druckits full med champagne" (!) Berusad omkommer Erik i en olycka, vilket dock inte förändrar Lyhnes förhållande till änkan till det bättre, eftersom hon drabbas av svåra skuldkänslor och reser sin väg.

Lyhne gifter sig i stället med en mycket yngre kvinna, som troget förenar sig med honom i stort som smått, också idémässigt. Hon drabbas emellertid alltför snart av allvarlig sjukdom och på dödsbädden av ångest. Hennes tillkämpade ateism håller inte inför döden och Lyhne får böja sig och kalla på prästen. Kort därefter dör även deras lille son i kramper inför en vanmäktig Lyhne, vars hotfullt knutna händer höjda mot himlen kanske kan kallas bön trots vetskapen att ingen hör honom.

Niels Lyhne väljer slutligen att som frivillig gå ut i det krig som utbryter. Där såras han av en kula i bröstet och blir forslad till sjukhus. När han får beskedet att hans utsikter att överleva inte är stora, konstaterar han torrt att "det kunde ha varit skönt att ha en gud att klaga för och be till". Men när doktor Hjerrild, själv ateist, lite trevande och med förståelse för situationen undrar om Lyhne vill säga något, skakar Lyhne bestämt på huvudet.

"Hjerrild gick. Då han kom in i sitt rum stod han länge vid fönstret och såg upp mot stjärnorna. "Om jag vore Gud", mumlade han, och i tankarna fortsatte han: "Då skulle jag mycket hellre göra den salig som inte omvänder sig på sitt yttersta".

Jo, nog kan man tänka sig att Rilke såg själsfränder i både Jacobsen och Lyhne. Även om Rilke i slutänden lyckades bättre med sin diktargärning än i varje fall den senare.


Bilden: Ernst Josephsons porträtt av J P Jacobsen, Rom 1879.

söndag 4 augusti 2013

Mozart - the one and only!



Mitt i allt Wagner-firande sätter jag på en nyinköpt dvd med Mozarts "Don Giovanni" och blir på nytt helt omtumlad och närmast gråtfärdig. Hur är det möjligt med en sådan musik! Ges det verkligen sådana mirakel!

Detsamma kan ju hända med Wagner, att man bärs av musiken in i ett saligt rus och samtidigt någonstans i bakhuvudet hör en röst som förgäves försöker håller en nykter, men bara med resultatet att man till sist kapitulerar: Ja, det är sant!

Jag menar ju att Wagners "Tristan och Isolde" hör till en av världens ska vi säga fem bästa operor. Så jag firar gärna Wagner, trots att jag aldrig orkat att ordentligt sätta mig in i "Ringens" mytologi. Och jag älskar Verdi, som givetvis också måste in på fembästalistan, fråga mig bara inte med vilket eller vilka verk. Det är Mozart jag har aktuell för mig just nu, och han har också gjort mer än en opera som måste med.

Den listan är förstås ogörlig och kommer förmodligen att till sist bli en fem-lista för respektive operageni. De riktigt överlägsna operagenierna är inte många. Men jag vet - nästa gång jag drabbas av en bra uppsättning av en Puccini-opera kommer jag att lista även den som en bland de ofrånkomliga.

Men det blir troligen en Mozart-opera jag tar med mig till den öde ön. Och trots att jag i hans fall också skulle kunna välja "Trollflöjten" eller "Cosi fan tutte" måste det bli "Don Giovanni" om jag tvingas välja endast en. Vilken musik! Kast mellan lasciv förförelse, lättsamma serenader och svindlande sorgesamma djup; snabba växlingar mellan kättjefull masochism och hämndlystet ursinne, mellan oskuldsfull svaghet och beräknande lössläppthet. Har någon någonsin förmått att i musik gestalta så komplexa emotionella tillstånd som Mozart när han är som bäst?

I den här filmatiseringen av operan, där Joseph Losey står för regin, har man dessutom lyckosamt placerat handlingen i lika intagande som relevanta miljöer, dels i den venetianska lagunen och dels i ett par av Andrea Palladios arkitektoniska mästerverk. Miljön kring Villa Rotonda, strax utanför Vicenza, är precis så vacker som den framstår i filmen, det vet jag sedan ett besök där för några år sedan. Och att Losey haft en budget som inte begränsat honom verkar klart.


Även musikaliskt är det ypperligt genomfört, med Lorin Maazel som dirigent för operaorkestern i Paris. Sångarlaget är genomgående mycket bra, och där har jag endast en liten invändning. Det är alls inget fel på Teresa Berganzas sång, men är hon inte lite för gammal här för att trovärdigt kunna kreera den lättflirtade flicksnärtan Zerlinas roll?


Den jag särskilt fäste mig vid denna gång var donna Anna, och nu inte bara för den magnifika hämndarians skull. Mozart har gett henne andra strålande uppgifter också. Och med den fysiska skönhet, det artisteri och den ljuvliga sopran som Edda Moser uppvisar här blir hon något av en uppenbarelse för både öga och öra. Jag hade tidigare inte riktigt uppmärksammat denna sångerska, som tyvärr nu lämnat scenen sedan många år.

Om ni tittar på Youtube-utsnittet här (och glöm för all del inte att lyssna till vad Mozart gör i orkestern!) så förstår ni vad jag menar. Förlåt min entusiasm, men närmare upplevelsen av fulländning kommer man kanske aldrig.

Foto (de båda nedersta): EJ. Villa Rotonda.