Mats Furberg är en svensk filosofiprofessor, numera emeritus, vars böcker jag alltid haft ett gott öga till. Vem kunde motstå en titel som "Allting en trasa. En bok om livets mening", som han skrev redan på åttiotalet. Jag kunde det i alla fall inte.
I den svenska tämligen monolitiska samlingen av så kallade analytiska filosofer, med beröringsskräck för allt vad livsfilosofi heter, har han utmärkt sig som av en annan sort. Mycket välgörande så, enligt min enkla mening.
Nu har han vid åttio års ålder skrivit en memoarbok, som inte heller är någon annan riktigt lik. I vart fall är det inte fråga om någon ledsam redovisning av dagböckernas noteringar från karriärens trappsteg med skrytsamt namndroppande och illa dolt självförsvar. I stället får vi ta del av en koncentrerad berättelse om liv och utveckling som snarast liknar ett försök till självförståelse för att inte säga självuppgörelse. I den berättelsen finns också inslag av filosofiska resonemang och ställningstaganden, men mest ändå frågor att leva med och förtvivla om svaren på.
Den lilla behändiga boken på 142 sidor heter "Jesu barnbarn. En väg till filosofin" (Thales, 2013). Titeln avslöjar att vi än en gång har att göra med en skrivande person som växt upp i en kristen miljö med avgörande konsekvenser för fortsatt liv och utveckling. Det var väl Sven Lidmans son, Sam Lidman, som på femtiotalet myntade begreppet "Guds barnbarn" för dem som inte utan möda försökte frigöra sig från de starka banden till den fromma miljön och en trosviss åskådning som svarade på de flesta av livets gåtor. Nu är det i Furbergs fall inte pingströrelsen utan en västerbottnisk, roseniansk fromhet som hans far, diakonen, praktiserar i schartauansk västkustmiljö. Det specifika samfundet är emellertid av mindre betydelse. Fadern mötte Jesus i en skyttegrav i första världskriget, och det blev avgörande för hans livsval, och därmed indirekt också för sonens. Som alltså blev filosof på kuppen.
Berättelsen är skriven i tredje person, men är fördenskull inte mindre skoningslös i sin rannsakan av både föräldrarna, andra närstående personer av betydelse och diakonsonen själv, det vill säga författaren.
Trots att författaren är halvannat decennium äldre än jag och mitt eget huvudområde varit psykologi, inte filosofi, har jag inga svårigheter att förstå den möda att finna sig tillrätta såväl akademiskt som privat som han skildrar. Den analytiska filosofins dominans i Sverige under denna tid motsvaras av det positivistiska totalgreppet över psykologin och beteende- och samhällsvetenskaperna generellt. De dygdemönster som var förhärskande på fyrtio- och femtiotalet luckrades förvisso upp på sextiotalet med p-pillrens tillkomst och annat, men inte så avgörande att det som författaren anför känns främmande. Och det kommande kärnvapenkriget, det som i det kalla krigets femtiotal skulle förinta oss alla, påminns jag om som någonting jag själv som barn upplevde som ett reellt hot, inte minst för att kärnvapenprovsprängningarna i Novaja Zemlja skedde förfärande nära den nordliga utpost där jag fanns.
Furberg växte upp under Ingemar Hedenius storhetstid och bekänner att han njöt av dennes uppgörelse med kyrka och teologi. Men även om han uppskattade Hedenius´ insats var han inte överens med honom i allt. "Tro var nog ingen motsats till vetande men inte av den helige Thomas´ skäl, det lilla han förstod av dem, utan för att vare sig tro eller vetande var något enhetligt".
Diakonsonen trevade sig fram "i dimman" för att finna sin egen väg, en väg inom filosofin som dels borde vara relevant för liv och vardag, dels också öppen för frågor andra än dem som bara bryter ned satserna i sina beståndsdelar. Semantik och fenomenologi blir till sist det som kom att nöjaktigt tillgodose den göteborgske filosofens krav på meningsfullt filosoferande.
Avvikelsen från faderns livsväg startar i den fasta övertygelsen om döden som slutet och Gud som icke någon att räkna med. Återstår då att krångla sig ur de fängslande gemenskaper som inte sällan snart låter sig ersättas av andra. Ensamhet och gemenskap - där fanns åter ett begreppspar som barnbarnet fann anledning syna. Med konklusionen att även om man är en ensam person som allra helst umgås med poesi och annan läsning så är man som människa också del av gemenskaper. "Du" är i det sammanhanget språkets nyckelpronomen, och skillnaden mellan ting och värden innebär inte att de senare inte finns eller bara är uttryck för känslor som inte räknas.
Diakonsonen fann en livsväg som han på ett tänkvärt och spännande sätt sammanfattar i denna bok, som alltså kan läsas som en sorts essäistisk utvecklingsroman. Själv läste jag den två gånger eftersom jag fann att dess stilistiska täthet i förhållande till ett bitvis tankedigert innehåll krävde det, efter den första lustläsningen i ett högre tempo.
Bilden: Thorvaldsens Kristus (omnämnd i Furbergs bok).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar