Caravaggio och Matteus 25:35

När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet. 

Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).

Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att

ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.

Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?

Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.* 

Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill. 

Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.

Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.

Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.

Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.

 

Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.

Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. **  Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.

Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.

 

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."

Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.

Foto:
De båda översta: EJ.

Det tredje uppifrån: Lån från nätet.

*   Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon. 

** Jag har tidigare skrivit om Simson här.

Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.

Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 

Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.

De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 

Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?

Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 

Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

San Carlo

Jag har sett åtskilliga uppsättningar av Tosca på tv och dvd under årens lopp, men faktiskt minns jag inte riktigt när jag senast såg den live. Föreställningen i onsdags på San Carlo kommer jag dock att minnas, inte för att den var överhövan märkvärdig, men det är alltid en upplevelse att skaffa sig utrymme i en trång palco i detta imposanta hus med fem rader upp till taket och plats för flera tusen åskådare.* 

Och Puccinis mästerverk äger en dramatik som väl knappast gör att man slumrar till, snarare då kan få en att glömma olägenheten med den obligatoriska ansiktsmasken. 

När därtill stjärnor som Jonas Kaufmann står på scenen som Cavaradossi, eller för den delen Oksana Dyka i titelrollen, blir det av rent musikaliska skäl minnesvärt. 

Oksana Dyka är född och utbildad i Kiev, vilket väl var det rimliga skälet till att den berömde ryske basen Ildar Abdrasakov var utbytt mot en inhemsk förmåga. Dyka äger den fulla kraft som i Puccinis musik behövs för att de passionerade illtjuten ska ljuda som klangfulla spjut genom orkestersatsen. Hennes insats var mer än godkänd i en av operalitteraturens största roller, med ikoniska föregångare som Callas.

Ändå var det Kaufmann som tog hem jublet, så pass markant att svaga buanden hördes från delar av publiken när applåderna inte ville ta slut efter Cavaradossis sista aria i tredje akten. Nå, Kaufmann fick i alla fall bissera stycket och inhösta ytterligare bifall. När ridån gick bidrog sedan Kaufmann själv med applåder för sin medspelare, som givetvis gjort en strålande insats vid sidan av den omåttligt populäre Kaufmann, som väl för närvarande står på toppen av sin karriär. 

Jag förstår att han älskas för mer än sitt utseende; den barytonala klangen i hans tenor är mycket vacker, och när han dessutom som under denna kväll visar en perfektion vad gäller egalisering från starkt till svagt och tvärtom, ja, då blir även jag gripen och förtjust.

Jag lämnade San Carlo i den fromma förhoppningen om att få komma tillbaka parad med den numera alltför vanliga känslan av brådska. Det var tio år sen sist och så kan det inte fortsätta. 

PS. Jag brukar inte ta selfies men för en gångs skull - här är jag framför Neapels ståtliga operahus dagen före ovan beskrivna föreställning.

*Vid en extra koll visar det sig att jag förletts att tro att salen fortfarande rymmer "flera tusen" åskådare, vilket den gjort en gång i världen. I dagens läge är det "bara" fråga om cirka 1.400 platser.

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 

Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.

Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?

Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre

En solig höstdag i Fiesole

Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.

Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.

Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.

Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.

Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.

Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.

Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Piazza dei Miracoli

Det är mycket som är vackert på den här platsen, av den berömde italienske författaren Gabriele D´Annunzio döpt till Piazza dei Miracoli, mirakeltorget. Det är inte bara tornet, världens mest berömda, som särskilt i aftonljus och särskilt för förstagångsbesökaren ofrånkomligen drar största uppmärksamheten till sig. 

Senast jag var här blev jag helt betagen av Bonannos reliefer från 1100-talet på den av domens portar som vetter mot tornet (se här). Den här gången fastnade jag för en annan del av fältet som jag under tidigare besök ägnat ett alltför flyktigt intresse, nämligen den muromgärdade kyrkogården, Camposanto Monumentale, vars stränga, monotont upprepade blindvalv i det yttre inte frestar med samma arkitektoniska prakt som torgets övriga skapelser. Men väl inne i gården och korsgången ter sig saken annorlunda. Samma evighetens monotoni även här men med den inre väggen genombruten av luftiga spröjsverk i en sirlig gotik som skänker platsen en närmast överjordisk skönhet.

. 

Här går man omkring på gravar och bland romerska sarkofager, och här finns också fortfarande en del fresker till beskådande på ytterväggarnas insidor. Flertalet är dock inte längre bevarade annat än i undantagsfall som sinopier (väggskisser som utförs med rödbrunt färgpigment som underlag till freskmåleri), vilka togs fram i ljuset efter bränderna från bomberna under andra världskriget och nu bärgats till ett museum i närheten. Varje gång jag på det här sättet påminns om hur fresker framställs väcks min beundran för konstnärerna, som med dessa sinopier som underlag utförde, al fresco, på nylagd våt puts, den kalkmålning som måste slutföras innan putsen hunnit torka.

Några få fresker finns fortfarande på plats, bland dem den som kallas "Dödens triumf" - en påfallande realistisk memento mori av Buonamico Buffalmacco från 1300-talet - inför vilken man i första hand stannar upp. Ett förnämt jaktsällskap med entourage håller in sina hästar framför de döda dignitärerna i kistorna framför dem. De reagerar individuellt på situationen; en ses hålla för näsan, andra blickar medlidsamt eller med förfäran framåt och någon tycks helst vilja vända bort ansiktet. Och eremiten som möter dem med bokrullen är där för att förkunna budskapet om livets fåfänglighet och allas dödlighet, oavsett makt, rikedom och samhällsställning. Yttersta domen med dess antitetiska utfall skildras sedan mycket drastiskt med en gigantisk, frånstötande Lucifer i centrum av den helvetiska delen.

I en ställning framför en av bilderna ser jag hur unga skickliga restauratörer är i färd med att så långt möjligt återskapa skadade partier eller det som gnagts av tidens tand, som det ju så vackert brukar heta. 

Foto: EJ (Klicka för förstorad bild!)

Ritorno a Firenze

Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att  möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag. 

Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.

Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.

Här är gott om osterior och antikaffärer, och österut mot San Lorenzo ännu fler av de små barer och butiker där dofterna av kaffe och läder når ända ut på gatan. Väskor, väskor, väskor i tusental i denna stad; de inramar butiksdörrarna och hänger därinne från golv till tak i det grottliknande utrymmet, alltid lika väldoftande av vera pelle.

Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.

Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare. 

Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.

I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.

Foto: EJ (klicka för större bilder!)