Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 29 juni 2016

Sill, fotboll och en blåvinges undersida



Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.



Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia

fredag 17 juni 2016

Islamisten



Vid varje islamistiskt terrordåd ställs frågan på nytt: Vad är det som gör en människa till självmordsbombare, ideologiskt motiverad mördare, kallblodig försvarare av våld och terrorhandlingar? Svaren brukar oftast treva sig fram i sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller där socialt utanförskap, rotlöshet och narcissistiska eller andra psykiska störningar utpekas bland faktorerna. 

Det besvärliga är att verkligheten visar sig långt ifrån entydig. Det handlar inte bara om frustrerade och småkriminella bråkstakar från fattiga områden utan även om studenter och högutbildade från goda familjeförhållanden. I båda fallen har de "radikaliserats", som det numera heter med en implicit hänvisning till ideologins betydelse i sammanhanget. 

Och visst, ideologier som erbjuder en svartvit världsbild, absoluta sanningar, totalitära lösningar på samhällsproblemen och en storslagen uppgift att med alla medel bekämpa en föraktad och mindervärdig fiende, utövar bevisligen en stark lockelse på individer med skiftande bakgrunder.

Man kan därför känna sig frestad att stanna vid detta senare faktum och lämna frågan om grogrunderna - personlighet och miljö - därhän. Det gift som en aktivistisk ideologi med inbyggt rättfärdigande av våld utgör räcker uppenbarligen väldigt långt som förklaring till varför människor på jakt efter livsmening och en betydelsefull uppgift faller offer för fanatiska rörelser, i det här fallet politisk islam, även kallad islamism.

Så har jag tänkt och får det bekräftat när jag läser en intressant självbiografisk berättelse med interiörer från islamistiska kretsar under brittiskt 1990-tal och tio år framåt. Boken heter "The Islamist"(Penguin, 2007) och är skriven av en brittisk intellektuell, Ed Husain, uppväxt i London i en medelklassmiljö med väl integrerade föräldrar som invandrat från Bangladesh. Han beskriver hur han hamnade i den muslimska sekterismen men också hur han tog sig ur den. 

Eftersom hans föräldrar är fromma muslimer och motståndare till politiserad islam kommer han tidigt i kontakt med vishetslärare som förvaltar traditionen och det inre religiösa livet. Som en del av tonårsrevolten fångas han emellertid av den radikala islamismens läror med dess aktivism, renlärighet och politiska propaganda i skuggan av Balkankriget. 

Han bryter med föräldrarna och deras fromhetstradition och påbörjar sin vandring genom organisationer som samtliga är bokstavliga och politiska och ser en samhällsomvandling på islams grund som enda sanna alternativet. Till sist befinner han sig som en av de ledande aktivisterna i en av de mest extrema rörelserna, nämligen Hizb ut-Tharir (som fortfarande är verksam i många länder, inklusive Sverige).

Här är alla involverade i strategier för att värva proselyter och infiltrera och ta makten i moskéer och studentföreningar. Alla fördöms som kafir eller kuffar (en otrogen) om de inte hyllar tanken på kalifatets herravälde. Den politiska aktivismen är allt; bönerna och iakttagandet av de religiösa dygderna i övrigt är det däremot inte mycket bevänt med. Författaren pekar själv på likheterna med vänsterextremismens revolutionärer; de likheterna ser han som större än dem som har med religiös sekterism att göra. Föraktet för allt västerländskt är kompakt, inklusive den demokrati man själv utnyttjar för spridningen av sitt budskap. Likaså är antisemitismen obligatorisk. 

Vad får honom då att börja vackla i tron? Tre saker. För det första att en politisk-religiös skärmytsling leder till ett överlagt knivmord på en kuffar. För det andra att han får kontakt med, och förälskar sig i, en ung kvinna med ett muslimskt sinnelag som liknar föräldrarnas. Det går inte i en handvändning, men för det tredje får tvivlet god näring av kontakter med ett par moderna representanter för sufismen, en av dem till råga på allt amerikan.

Han genomskådar islamismen och inser att dess ställning i många av de västerländska samhällenas moskéer inte är representativ för muslimer i stort. Han tyr sig till icke politiserande skriftlärda och vill tränga djupare in i andlig islam. Vägen ut leder paradoxalt nog djupare in - och dessutom till Mellanöstern, först Damaskus i Syrien och sedan Jeddah i Saudiarabien. Tillsammans med hustrun reser han dit för att under en tid studera arabiska som en förutsättning för att kunna fördjupa sig i Koranen och andligt liv. 

Livet i Damaskus tilltalar honom inte i alla stycken men ter sig ändå givande (det här var givetvis före kriget), medan saudiernas samhällsliv får honom att förfäras och omedelbart längta tillbaka till Storbritannien. Han ser klarare än någonsin hyckleriet, förtrycket och inte minst den rasism som islamismen uppvisar i både teori och praktik. 

Oavsett det kallas jihadism, salafism, wahhabism, islamism eller något annat är det fråga om en islam som kapats av fundamentalistiska krafter, en missriktad arabisk ilska uttryckt i religiöst-politiska termer, konstaterar Husain. Han pekar också på att wahhabismen med dess ursprung i Saudiarabien knappast skulle ha så stort inflytande utan oljerikedomarna som möjliggör ett omfattande ekonomiskt bistånd för lärornas spridning. 

Nå, hur förklarar då författaren själv sin dubbla omvändelse? Var det bara tonårstrots som ledde honom in i sekterismen? Och var det i själva verket uppväxten i hederlig fromhet som han kunde falla tillbaka på när islamismen visade sitt verkliga ansikte? Har han något hopp om att den andliga islam som blev hans egen tillflykt ska kunna mäta sig med den islamistiska väckelsen? 

Husain är inte lagd åt psykologisk självanalys och han profeterar inte heller; han återger sina erfarenheter och diskuterar i termer av moral och andligt uppvaknande. När den förment moraliska överlägsenheten hos de rättrogna bokstavsträlarna visar sig skenhelig brister grunden för hans tilltro till hela projektet. Att på nära håll bli vittne till hur det inpiskade hatet mot de otrogna omsätts i kallblodigt mördande blir till en väckarklocka. Så kan det följaktligen - och gudskelov - fungera för den som ännu inte helt låtit sig bländas och förblindas. 

Trots att det som Husain berättar inte var nytt och överraskande för mig fängslade han mig med sitt vittnesbörd. Boken framstår som helt up to date, trots att den skrevs för tio år sedan och i långa stycken rör händelser som är ännu äldre. 

Frågorna kvarstår om islam i både öst och väst och däremellan. Den fråga jag främst skulle vilja ha svar på gäller islamismens utbredning, alltså inte bara den militanta islamismen utan även den fredliga, vilken ju så långt jag förstått i stort sett omfattar samma fundamentalistiska teologi och sekteristiska mentalitet, en mentalitet som knappast är förenlig med integration i ett demokratiskt sekulärt samhällsliv. 

__________________________________
Med tack till min bror som satte boken i mina händer.

måndag 6 juni 2016

Makaonens besök





Fjärilar har länge fascinerat mig. Insekter är de förvisso, även om man kan tycka att vissa av dem börjar likna småfåglar. Åtminstone när de kommer upp i riddarfjärilarnas storlek då de även flyger mer som fåglar än som fjärilar. 

Vi satt i solen på några vänners lantställe med rosévin i glasen när jag i ögonvrån uppfattade en rörelse runt den stora syrenen en bit bort. I det klara eftermiddagsljuset landade en makaon i de ljusblå blommorna. Med utbredda vingar fyllde den energidepån med både ljus och nektar. Överflödet av bådadera gjorde att den inte lät sig störas av min närgångenhet.

Besök av en makaon (Papilio machaon) är en händelse jag alltid finner värd att rapportera, trots att den lokalt tydligen inte lär vara så sällsynt som det kan verka. Jag är inte längre någon aktiv fjärilsjägare men stannar ändå alltid till när dessa sommarluftens tysta seglare korsar min väg. Och det är ju inte varje år jag med kameran i hand kan dokumentera mötet med en riddarfjäril. 

Makaonen - på engelska kallad swallowtail, svalstjärt - är visserligen inte hotad som art, men har i likhet med en del andra fjärilar minskat i antal här i Norden till följd av förändringar i landskapet. Störst chans att se den har man i kustnära trakter där kärr och mossmarker är dess främsta habitat. 

Med blommande syrener och buddlejor i trädgården kan man locka till sig den förnäme gästen, uppenbarligen även i det inre av Uppland. Så här i försommarblomningens tid kan det verka som ett naturens överdåd att den placerar ett smycke ovanpå all prakten. Ty ett välkomponerat smycke är vad makaonen mest av allt liknar.

Ännu har det inte hänt, men någon gång hoppas jag även få möta en apollofjäril, den numera sällsynta och givetvis fridlysta riddare som i mindre storlek har det vackra namnet mnemosynefjäril efter minnets gudinna.

Laksjön, den 5 juni 2016.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

fredag 3 juni 2016

Extas på Frälsis



En kammarmusikfestival pågår i Uppsala, med Uppsala Kammarsolister och pianisten Bengt Forsberg. Kammaren är i det här fallet Frälsningsarméns sal, som igår kväll fylldes av stormande känslor från podiet snarare än ödmjuk förkrosselse vid botbänken. Wilhelm Stenhammars tredje stråkkvartett, F-dur, op. 18, var första programpunkt, men det som främst lockade mig till konserten var det som spelades efter paus. 

Därmed inget förklenande sagt om Stenhammar, tvärtom. Smått skamsen får jag erkänna att jag överraskades av att få höra en så engagerande musik. Särskilt de livliga satserna tilltalade mig mycket, jag som annars brukar fastna för de långsamma och lyriska. Stenhammar, jämte Berwald vår störste svenske kompositör, får ibland orättvist stå i skuggan av sina mer namnkunniga nordiska kolleger Sibelius, Nielsen och Grieg. Dags att närmare lära känna hans stråkkvartetter, med andra ord.

Det var alltså kvällens andra nummer, Ernest Chaussons Konsert för violin, piano och stråkkvartett, op. 21, jag ville återknyta kontakten med. Det är ett av de häftigaste kammarmusikstyckena någonsin, ett uttryck för den franska romantiken när den är som mest hejdlös och omspänner allt från rusig extas till ältande svårmod. Mitt första möte med den här musiken hör samman med 70-talets skivsamlande. Chausson blev tidigt en av mina franska favoriter, och jag har tidigare skrivit en del om hans musik här och här.

Första satsen slår an tre ackord i pianot så bestämt att man inser att här kommer inte musikerna undan; här går det inte att spara på vare sig fysiska eller psykiska krafter om man ska göra musiken rättvisa. Musiken stiger och sjunker, löpningarna rusar över hela klaviaturen, soloviolinen spelar mestadels i forte och det hela låter rentav symfoniskt, kammarsymfoniskt om man så vill. 

Den andra satsen är en Sicilienne i lugnare andning, som i en pastoral med svallvågor mot en strand, lyriskt, behagfullt och tämligen befriat från den upphetsning och oro som präglar de övriga satserna. 

I den tredje satsen befinner vi oss i ett vemod som gräver ner sig i ren förtvivlan. Pianot har ett ostinato som länge upprepas och ger satsen en karaktär av tungsint vandring. Violinen tar sig på ren trots till högre rymder, svidande skönt, och kvartetten instämmer i sorgsna tillrop medan pianot ältar vidare djupt nere i basen. Så stegras musiken till sist även här i ett samlat utbrott där kvartetten kastar sig av och an i några kärva ackord under solisternas kamp för melodins överlevnad - innan allt slutligen stillnar i lugn resignation.

I sista satsen - Très animé - återgår livet till den extatiska rusighet som slogs an i första satsen, här med rytmiska variationer som kulminerar i ett långsamt stigande crescendo och ett bestämt: punkt slut.

Glada och lyckliga musiker pustade ut och publiken fick äntligen ge utlopp för den psykiska energi som även mottagarna laddats med inombords.

Det blev en kväll i hänfördhetens tecken. Och då inkluderar jag även Stenhammars stråkkvartett. 

En eloge till dessa eminenta musiker!
_____________________

En klassisk inspelning av Chaussons konsert, op. 21 är den med Juillard String Quartet och Itzhak Perlman och Jorge Bolet. Finns på Spotify.
Stenhammars kvartett har rätt nyligen spelats in av Stenhammar-kvartetten, och även den finns på Spotify.

Bilden: Ernest Chausson med fru vid pianot. Etsning av Albert Besnart.

onsdag 1 juni 2016

Sommartiden



Den här våren har verkligen tvekat, i långa stycken varit kall och blåsig och bara i kortare perioder skvallrat om blid och livlig värma. Trots detta bjöd maj månad på tidigare blomning än vanligt här i Mälardalen. Nu är känslan att vi plötsligt redan är i högsommarfas fastän hymnerna från blommorna och träden - tulpaner och syrener, aplar, rönnar och kastanjer - talar emot den saken. 

Ute på landet står rapsfälten i solens ljus och lundens sus under klarblå himmel i oblandade kulörer som få naturmålare skulle våga sig på. Ja, utom en: Vincent van Gogh, men han kan å andra sidan vända på himmel och jord och få dem båda att brinna. Så mycket gult och blått och grönt i lust och fägring stor kan nästan bli för mycket av det goda. Gräs och gröda inte bara gror utan vältrar sig i måttlöst klorofylleri.


Och visst, man hörer fåglar sjunga lärkorna högt över fälten och de snabba tornseglarna som i tvära kast ristar hörbara men osynliga linjer i skyn. Vindens ljumma fläkt smeker oss där vi går, hunden och jag, på grusvägen bort mot ödegården som kanske ännu är i någon del bebodd. Dock inga trädgårdsmöbler utsatta i år.

De gamla sommarpsalmförfattarna överväldigas, men uppmanar inte bara till lovsång. Efter de tre första verserna, de som sjungs på skolavslutningar, kommer en fjärde där Israel Kolmodin (eller någon av de senare omarbetarna) vänder sig till Gud fader med orden: Giv kärlekseld i hjärta/Men dämpa lustans brand. Ungdomen och den sprängkåta naturen får väl ta till sig det de kan.

Och vad gäller denna grönskas rika dräkt, får beskrivningen av den som vänlig inte stå alldeles motsagd. Allt det som förkunna sommartiden och dess ljuvlighet minner också om tidens flykt och den höst som väntar. Allt kött är hö/allt flyktar här/och snart förvissna gräsen.

Sant. Och de allra sista mustiga raderna i den sjätte versen av "Den blomstertid" är nog av de flesta förbisedd:

Av himlen drype fetma
Bespisande vår jord
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

På juni månads tröskel finns ingen anledning att avstå från vare sig det ena eller andra av den sötman.

___________________________

"Den blomstertid nu kommer" hör tillsammans med "En vänlig grönskas rika dräkt" till de psalmer som blivit en del av vårt kulturarv; deras ord och uttryck har gått in i folksjälen, om vi får räkna med en sådan. Den förra är från slutet av 1600-talet och sjungs till en gammal folkmelodi, medan tonsättningen av den senare inte är så gammal som de flesta kanske tror. Den är av Waldemar Åhlén, en organist, musiklärare och tonsättare som dog så sent som 1984. Texten är av C D af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien under många år kring förra sekelskiftet, mest känd för sin stockkonservatism. Så långt jag förstår har han överlevt som poet endast i denna psalm och inte minst tack vare en kongenial tonsättning. Kanske är chansen till poetisk överlevnad störst om man lyckas med en dikt som tonsatts till en psalm?
En inspelning med vacker sång där texten tydligt framgår kan man lyssna till på Youtube här.

Bild: Vincent van Gogh. Såningsmannen
Foto: EJ.