Vad gör att en litterär klassiker blir bestående som sådan under decennier och sekler? Många har yttrat sig i saken, även om definitionsförsöken ofta tenderar gå i cirkel. Någonting om konsten att avhandla det tidlöst mänskliga. Någonting om en form som återskapar och förstärker innehållet. Någonting om föreningen av konkretion med en öppenhet som inbjuder till inkännande och medskapande. Någonting som har med historieberättande att göra. Etc, etc.
Jag frågade mig det återigen efter att för första gången ha läst en roman av Jane Austen. Titeln "Sense and sensibility" (Förnuft och känsla) speglar ju en konstant polaritet som i sin förenkling av verkligheten alltid tjänat som både en grov kategorisering av karaktärer och som dimensioner i ett sammansatt ideal.
Den här romanens huvudpersoner, de båda systrarna Elinor och Marianne Dashwood, representerar vardera kategorin, men kommer i och med förvecklingar i personrelationerna att i någon mån komplicera givna schabloner och även synliggöra förändringar och utvecklingsmöjligheter. Den drar kort sagt nytta av fiktionens möjligheter till inlevelse bortom tid och rum, klassgränser och utanverk.
All denna personlighetspsykologi är Austen en mycket skicklig tecknare av, och boken är trots sina många år på nacken lättläst och torde stå sig bra även inom det samtida romancefacket.
Jag trodde inte att jag skulle ha så pass stor behållning av en berättelse som i så hög grad är koncentrerad på unga engelska kvinnors kärleksliv i övre, mer eller mindre sysslolös, medelklass för bortåt två hundra år sedan; anade inte att jag skulle bli så fascinerad av deras (och deras närståendes) upptagenhet av att hitta en för dem och familjen både lämplig och älskvärd karl, läs: en välbärgad man med goda egenskaper och hyfsad bildning.
En förklaring ligger redan i upptakten, i de två första kapitlens spetsiga studie i vad jag vill kalla konsten att ackordera med sitt samvete.
John Dashwood, en äldre halvbror till systrarna, står som arvtagare till den förmögne fadern som på sin dödsbädd tar löfte av honom att ta god försorg om sin styvmors och sina halvsystrars väl och ve. Och John, som inte är någon "illasinnad ung man" om än "ganska känslokall och självisk" tänker över saken och tycker att han har råd att vara storsint. Han bestämmer sig för att öka systrarnas förmögenhet genom att avvara tusen pund åt dem vardera.
Dessvärre är Johns maka Fanny en "grov karikatyr av honom själv: ännu mer inskränkt och självisk". Hon motsätter sig denna generositet och John börjar att vackla. Steg för steg med hjälp av hustruns uttryckliga förslag intalar han sig vad som vore rimligare och mera rättvist, inte minst med tanke på att hans egen lille son skulle berövas en god del av sin rättmätiga egendom.
Vad var löftet till fadern egentligen värt; var denne verkligen vid sina sinnens fulla bruk? Borde han inte tänka på sin egen lille son i första hand? Borde inte hälften av summan vara frikostigt nog?
John har invändningar mot hustrun och vill inte verka snål, men Fanny har inga hämningar och John låter sig bevekas.
Kommer inte systrarna att ärva sin mor i sinom tid? Och när de gifter sig kommer de säkert att få det bra? Hundra pund borde kanske räcka, eller ett årligt understöd? Eller vänta nu, var det verkligen pengar faderns syftade på när han vädjade om denna omsorg, tänkte han inte snarare på hjälp med att söka rätt på ett litet hus och flytta deras saker, skicka dem fisk och vilt och annat i present?
Och det där bordssilvret, möblerna och linnet som tillföll styvmodern vid ett tidigare skifte, är det egentligen inte ett nog så värdefullt arv? Är förresten inte deras frukostporslin dubbelt så vackert som det som hör till vårt eget hus?
Din far skulle nog ha velat att allt i världen tillföll dem, så har du, John, verkligen i grund och botten någon anledning att vara tacksam mot honom och uppfylla hans önskan?
Jag tänkte: när en pigroman så vasst och underhållande skildrar ett samvete satt under påverkan är det inte konstigt att den blir en klassiker. Och någonting mycket mer än en pigroman.
