Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 27 september 2016

Nabokov: Skratt i mörkret



Jag har fortfarande det mesta av Vladimir Nabokov oläst, och det gläder mig. Under senare år har ett antal av hans tidigare inte översatta verk kommit på svenska jämte några nyöversättningar. Jag har samlat dem, de står i hyllan och väntar. Sedan gammalt har jag förstås klassikern "Lolita" plus en del annat, exempelvis den underbara självbiografin "Tala, minne". En mindre känd roman - "Han som spelade schack med livet" - har jag också i gott minne, en bisarr och fascinerande historia som jag läste under en semester vid Medelhavet för många år sedan. 

Nu har jag börjat om med Nabokov och först ut blev "Skratt i mörkret" (1939/1961; på svenska 1969, W&W, övers. Caj Lundgren), även den en av hans mindre kända verk. Den har presenterats som en psykologisk thriller och på så sätt och vis är den väl också det. Men Nabokov är inte enkel att placera. Det bästa med honom är hans djärva intriger, experimentlust och utomordentliga stil, det som gör honom till sin egen. Huvudsaken är inte spänningen, ens i denna lättillgängliga roman, även om den i det här fallet onekligen bidrar. 

Fiktion, bedrägeri och brott är några av Nabokovs teman. Med svärtad humor och ett lätt sardoniskt leende i mungipan tillåter han sig en lek med tillvarons dunkla vändningar. Det blir en skruvad realism med ett detaljsinne som stundom drar mot det absurda, dock inte utan blick för de världar av skönhet som också existerar, om så bara i en fjärilsvinge.

Den här storyn har en huvudperson som redan i de första två meningarna presenteras på ett sätt som det är svårt att låta bli att ordagrant citera:

"Det var en gång en man vid namn Albinus som bodde i den tyska staden Berlin. Han var rik, respektabel, lycklig; en dag övergav han sin hustru för en ung älskarinnas skull; han älskade; blev inte älskad; och hans liv slutade i katastrof."

Allt därmed redan sagt, samtidigt som allt återstår att säga. Återigen en historia om en man som förtrollas av en ung skönhet, den här gången en enkel tjej i övre tonåren, en "wannabe" med filmdrömmar som jobbar på en biograf som ledsagare in i biomörkret. Den lyckligt uttråkade konstkännaren Albinus kan inte slita sig från den uppenbarelse hon i hans ögon utgör. Han återkommer och gör henne sin kur.

Som ekonomiskt oberoende kan Albinus uppfylla den unga Margots drömmar om ett lyxliv i egen lägenhet, och genom sina kontakter även ordna med en filmroll. Filmen blir emellertid ett fiasko och Albinus´otrohet avslöjas på grund av Margots möjligen medvetet slarviga sätt att meddela sig i brev. Albinus blir utsparkad av hustrun, Margot tjatar om giftermål och utnyttjar honom allt vad hon kan. Vilket blir ännu mer raffinerat när en tidigare älskare, en konstnär och karikatyrtecknare, ansluter till det som nu bildar en triangel och artar sig till ett drama, där den oftast intet ont anande Albinus får spela rollen av bedårad, blind och bedragen.

De tre drar till Rivieran och lever gott i sus och dus på Albinus pengar. I en bilolycka skadas emellertid Albinus och drabbas således även rent fysiskt av blindhet. Efter att han nödtorftigt återhämtat sig på sjukhus hyr gänget ett hus i Schweiz där Margot och hennes skrupelfrie älskare leker katt och råtta med den handikappade Albinus, allt medan de fortsatt smider ränker för att plundra honom på hans förmögenhet. Berättelsen kulminerar i en formidabel skildring av hur Albinus till sist uppdagar sanningen, blindheten till trots. 

Jag blev inte förvånad när jag läste att boken filmatiserats; särskilt under den dramatiska upplösningen tänkte jag faktiskt på vad Alfred Hitchcock hade kunnat göra av detta. Det var dock inte han utan Tony Richardson som gjorde filmen 1969. Men givetvis är det boken man ska läsa, för Nabokovs stilkonsts skull.



fredag 23 september 2016

Två stenar, en bro och en kyrkport



Under en cykeltur i förra veckan stannade jag till på två ställen där jag även tidigare bromsat in. Det ena var en runsten i gräset vid sidan av vägen, det andra en gammal vackert murad kyrka som i sina vitkalkade partier lyste starkt i kontrast mot sin egen skugga.

Stenen är tusen år gammal. Som alltid omtalar skriften vem som rest den och vem den är tillägnad. Skylten bredvid från Riksantikvarieämbetet tyder runorna åt oss som glömt koden:



Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.

Det är allt. Paret förlorade sin son; hur får vi aldrig veta. Jag har läst texten förut, men just det att man också byggde en bro till den dödes minne väckte nu mitt intresse. I mindre stil på skylten står: "Var den i skriften omnämnda bron legat har inte kunnat fastställas". 

Var det kanske en bro över den närbelägna Örsundaån? Men sedan läser jag om den tiden att det finns något som kallas runstensbro, som egentligen var en förstärkning med stock och sten av marken intill den väg eller farled där stenen restes. Det var ett sätt att förbättra ett lerigt och osäkert underlag så att så många som möjligt skulle välja leden och passera minnesmärket. Det kan ju ha varit en sådan bro, men inte heller det kan vi säkert veta. Bara att Amunde och Ödgärd ville hedra sin döde son på övligt sätt.

Vägen där stenen nu står är för övrigt sedan ett par år belagd med asfalt.



Ett par kilometer längre bort ligger Nysätra kyrka vackert mot öppna fält i söder. Septembersolen gassade och den mest iögonenfallande gravstenen på kyrkogården glänste mer än vanligt. Den står högt på dubbla socklar på en kulle, och dess stora och guldförgyllda (?) tondo med ett porträtt i relief gör att man redan på långt håll förstår att det måste röra sig om en mycket betydelsefull man.



Hans namn: Georg Wilhelm af Sillén, 1724-1794. Kansliråd och riddare av Vasaorden. Tjänstgjorde långa tider utomlands, bland annat i Konstantinopel. Ja, där har vi honom! En betydande man i staten och slottsherre från trakten, närmare bestämt Ryda kungsgård. 

Även här var det trots allt texten på stenen som fascinerade mig mest. Den lyder: 

Besåg en stor del af christna och ochristna verlden. Insåg i höga och farliga värf. Utsåg sig en arbetsam landlefnad. Tilsåg sit och andras goda. Ansåg lyckan för intet. Ryktet för något. Samvetet för allt.

Bese, inse, utse, tillse, anse... Sannerligen ett stilfullt eftermäle. En kärnfull nekrolog över en berest åkerbrukare och ämbetsman som ansågs ha levt upp till dygdemönstret under ett långt och innehållsrikt liv. Ingen lycksökare, nej, en ansvarsfull, modig och driftig man, mån om sitt anseende och i den lyckliga tron att egennyttan går att förena med omsorg om andra. 

Kanske är det den landlefandes idealistiska förvaltarskapstanke? Och kanske var det med sikte på annat än lyckan som den i själva verket erövrades, om inte annat så genom att i görligaste mån undvika samvetskval?

Historien kan även berätta att slottet på Ryda kungsgård till största delen brann ner och att den branden misstänktes vara anlagd. 



Jag kom inte in i kyrkan, men att bli stående framför den stängda porten gjorde mig ändå inte så mycket. Endast en stängd port blir ordentligt uppmärksammad. Jag fick nöja mig med att beundra det svarta virket, de bronsfärgade beslagen, smidet kring nyckelhålet och ringen i dörrvredets ställe. Vore det inte för den vitkalkade inramningen skulle den enkla och lite grova utformningen kunna gälla för dörren till en gammal visthusbod, jordkällare eller förrådshus. Schjerfbecks oerhörda målning "Dörren" kom för mig, även om här inte sipprade ljus i glipan mellan dörr och tröskel. (Se här). 



På hemvägen räknade jag inte traktorerna på fälten, men de var många. Harvarna rörde upp jordrök både till höger och vänster om mig. I trädgårdarna fallfrukt i gräset. 

"Minns i november den ljuva september..."



Foto: EJ (klickbara bilder)


måndag 19 september 2016

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)




Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.


lördag 17 september 2016

Gustafsson och åldrandet




Jag surfar runt på en del kultursidor och hittar en länk till en artikel i Expressen av Lars Gustafsson. Den är från 2012 och handlar om åldrande och ålderstecken: "Tre kommentarer till Ciceros De Senectute". 
Vem skriver längre någonting lika befriat och befriande?
Tag och läs! Här.

söndag 11 september 2016

Mahler - vår tids symfoniker



Vår tids störste symfoniker var verksam för drygt hundra år sedan. Påståendet kan synas som en paradox men är likväl sant. Att kompositören Gustav Mahlers tid skulle komma, att han i framtiden, det vill säga vår tid, skulle bli mer än bara den en gång så excellente världsdirigenten, det tänkte han själv, och så blev det.

Att inte Berwaldhallen var fullsatt denna septemberlördag (igår) får väl skyllas på det exempellöst vackra högsommarvädret. De som valde konsertsalen i stället för friluftsliv behövde dock inte ångra sig när de väl kom ut i solen igen. Den oförliknelige Mahler hade på nytt skakat om och påmint oss om livets stora gåva, och solskenet kändes mer välsignande än någonsin. 

Daniel Harding firar tio år som chefsdirigent för SRSO. Det sker med Mahlers nionde och sista fullbordade symfoni. Har man som jag hört denna symfoni ett oräknat antal gånger, och därav flera gånger live, kanske man kan tänka att det inte borde vara förstavalet än en gång. Men så fungerar det inte. När det handlar om musik av det här slaget dras man i stället till det man känner väl, det som många gånger tidigare gett så mycket och som man vet än en gång kan komma att gripa en till tårar. 

Redan från de första tonerna, det där fallande intervallet som sedan återkommer i olika skepnader i främst första och sista satserna, hördes det att Harding och orkestern bestämt sig för att försöka göra något alldeles extra. De solistiska inslagen var oklanderliga och samspelet vältrimmat, med många enskildheter i den sammansatta musiken att uppmärksamma. Den så centrala stråkmusiken brusade med den erforderliga spännvidden i både höjd och djup, styrka och svaghet; med kraften hos en uppbrusande stormvind såväl som med de nätt och jämt förnimbara pustarna i en sista andning.

Sveriges Radio bör vara stolt över att ha en symfoniorkester av en så hög internationell klass som den som visades denna eftermiddag i Mahlers tecken. 

Premiären på ett nyskriven hornkonsert av den tyske, samtida tonsättaren Wolfgang Rihm före paus blev tyvärr dock något av en besvikelse, om än inte för musikernas skull. Visserligen fanns där vackra detaljer, men som helhet led stycket av en brist på tematisk kärna. Jag var glad att hornisten gav ett extranummer i form av ett hornsolo - ett spännande stycke av Olivier Messaien - som visade på både hornistens skicklighet och hornets rika uttrycksmöjligheter.

fredag 9 september 2016

Ett minne, en aria och en makalös sångerska




Det är tjugofem år sedan. Ett operabesök på La Fenice i juni 1991 gör sig påmint genom ett Youtube-klipp jag hittade. Jag hade knappt hört talas om Francesco Cilea (1866-1950), en av de där många operakompositörerna inom verismo, och visste ingenting om hans numera enda spelade opera "Adriana Lecovreur". Men det var vad som gavs just där och då, så det fick duga. 

Det finns en sopranaria i den operan som sjungs mycket oftare än operan spelas, och som för min del blivit särskilt laddad eftersom det där operabesöket kom att bli det sista som min dåvarande hustru och jag gjorde tillsammans. 

"Io son l´umile ancella" har sjungits av alla stora sopraner, och jag råkade som sagt få upp ett Youtube-klipp från ett jubileum på Metropolitan, även det för 25 år sedan, då en 57-årig Mirella Freni sjunger som om gränser och epiloger inte fanns. Och jag måste säga att det inte bara var för mina minnens skull som jag blev helt överväldigad av Frenis framförande av denna ljuva kantilena. Tala om att göra sig till ett med musiken! Som från första tonen bara flödar ...

"Semplicemente fenomenale!" som någon i kommentarsfältet utropar.

tisdag 6 september 2016

Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)



Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.