Stenen är tusen år gammal. Som alltid omtalar skriften vem som rest den och vem den är tillägnad. Skylten bredvid från Riksantikvarieämbetet tyder runorna åt oss som glömt koden:
Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.
Det är allt. Paret förlorade sin son; hur får vi aldrig veta. Jag har läst texten förut, men just det att man också byggde en bro till den dödes minne väckte nu mitt intresse. I mindre stil på skylten står: "Var den i skriften omnämnda bron legat har inte kunnat fastställas".
Var det kanske en bro över den närbelägna Örsundaån? Men sedan läser jag om den tiden att det finns något som kallas runstensbro, som egentligen var en förstärkning med stock och sten av marken intill den väg eller farled där stenen restes. Det var ett sätt att förbättra ett lerigt och osäkert underlag så att så många som möjligt skulle välja leden och passera minnesmärket. Det kan ju ha varit en sådan bro, men inte heller det kan vi säkert veta. Bara att Amunde och Ödgärd ville hedra sin döde son på övligt sätt.
Vägen där stenen nu står är för övrigt sedan ett par år belagd med asfalt.
Ett par kilometer längre bort ligger Nysätra kyrka vackert mot öppna fält i söder. Septembersolen gassade och den mest iögonenfallande gravstenen på kyrkogården glänste mer än vanligt. Den står högt på dubbla socklar på en kulle, och dess stora och guldförgyllda (?) tondo med ett porträtt i relief gör att man redan på långt håll förstår att det måste röra sig om en mycket betydelsefull man.
Hans namn: Georg Wilhelm af Sillén, 1724-1794. Kansliråd och riddare av Vasaorden. Tjänstgjorde långa tider utomlands, bland annat i Konstantinopel. Ja, där har vi honom! En betydande man i staten och slottsherre från trakten, närmare bestämt Ryda kungsgård.
Även här var det trots allt texten på stenen som fascinerade mig mest. Den lyder:
Besåg en stor del af christna och ochristna verlden. Insåg i höga och farliga värf. Utsåg sig en arbetsam landlefnad. Tilsåg sit och andras goda. Ansåg lyckan för intet. Ryktet för något. Samvetet för allt.
Bese, inse, utse, tillse, anse... Sannerligen ett stilfullt eftermäle. En kärnfull nekrolog över en berest åkerbrukare och ämbetsman som ansågs ha levt upp till dygdemönstret under ett långt och innehållsrikt liv. Ingen lycksökare, nej, en ansvarsfull, modig och driftig man, mån om sitt anseende och i den lyckliga tron att egennyttan går att förena med omsorg om andra.
Kanske är det den landlefandes idealistiska förvaltarskapstanke? Och kanske var det med sikte på annat än lyckan som den i själva verket erövrades, om inte annat så genom att i görligaste mån undvika samvetskval?
Historien kan även berätta att slottet på Ryda kungsgård till största delen brann ner och att den branden misstänktes vara anlagd.
Jag kom inte in i kyrkan, men att bli stående framför den stängda porten gjorde mig ändå inte så mycket. Endast en stängd port blir ordentligt uppmärksammad. Jag fick nöja mig med att beundra det svarta virket, de bronsfärgade beslagen, smidet kring nyckelhålet och ringen i dörrvredets ställe. Vore det inte för den vitkalkade inramningen skulle den enkla och lite grova utformningen kunna gälla för dörren till en gammal visthusbod, jordkällare eller förrådshus. Schjerfbecks oerhörda målning "Dörren" kom för mig, även om här inte sipprade ljus i glipan mellan dörr och tröskel. (Se här).
På hemvägen räknade jag inte traktorerna på fälten, men de var många. Harvarna rörde upp jordrök både till höger och vänster om mig. I trädgårdarna fallfrukt i gräset.
"Minns i november den ljuva september..."
Foto: EJ (klickbara bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar