Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.